Forsaken Cowboy

När jag letade efter något helt annat hittade jag den här korta filmen på nätet:

Röyksopp – Forsaken Cowboy from Jørgen Klüver on Vimeo.

Det här var tydligen ett bidrag till en tävling som Röyksopp hade för att hitta en officiell video till låten Forsaken Cowboy, och även om den här inte vann, så tycker jag ändå att fler borde få möjlighet att se den. Ett klockrent litet konstverk som lyckas föra ihop frågor om identitet, klimatförändringar och asylpolitik.

Tempo 2014: Stop the Pounding Heart

Jag var så nyfiken på filmen med den här vackra titeln. Överhuvudtaget är jag alltid svag för vackra film- och boktitlar, och i dokumentärfilmens värld verkar det finnas extra många sådana. Stop the Pounding Heart följer en tonårstjej i Texas i hennes vardag som präglas av familjen, bibelstudier och hårt arbete.

Stop-the-Pounding-Heart-2

Sara är 14 år och uppvuxen i en sträng religiös familj som försörjer sig på gethållning, där kvinnorna tidigt lär sig att de är underordnade männen och till för att hjälpa dem, och där en date är det sista man borde tänka på – även om man såklart ska ha giftermål som högsta mål och dröm. Det är i det här paradoxet berättelsen lägger och fäster sig, en så lågmäld och tyst berättelse att man egentligen bara knappt kan ana den. För hur ska Sara kunna närma sig den där pojken hon har fått ögon öppnad för, och han kanske för henne? Hur kan man vara säker att ens känslor är rätt? Hur ska man kunna leva med sitt tvivel, med osäkerheten, med livet? Och vad om man kanske inte vill gifta sig i alla fall?

Stop the Pounding Heart har några otroligt vackra scener mitt i all sin realism bland gevär, getter och rodeoövningar, och jag önskar att det hade funnits lite mer av den visuella magin som dessa scener utstrålar. Ett tyst ögonblick där Sara tittar ur fönstret. Systrarna på picknick i vackra söndagsklänningar som tagna ur 1800-talet. Sara och Colby som står och tittar på ett brinnande kors.

stop-the-pounding-heart

När jag i efterhand läser i programhäftets sammanfattning att filmen handlar om Saras rebellion mot ett arrangerat äktenskap så känns det som att det är något som har helt gått förbi mig. Det kanske det har? För mig är det här en varsam tillnärmning av tonårens känsloförvirring, tvivlar, drömmar och önskemål, i en värld som är striktare och hårdare än min, en värld som ligger lika långt ifrån mig som min egna tonårstid, men som kanske ligger närmare än jag känner mig bekväm med.

Filmen visas ikväll kl.17:00 och söndag kl.20:45 på Bio Victoria.

Tempo 2014: Twenty Feet from Stardom

Twenty-Feet-From-Stardom

Hur kan man inte gilla en film fylld med underbar musik? Andra året i rad har nu en musikdokumentär vunnit en Oscar för bästa dokumentär, och även i år är det en film om intressanta personligheter utanför rampljuset och om deras kamp i musikbranschen. Twenty Feet from Stardom introducerar oss till stor popmusik, till låtar som alla har hört hur många gånger som helst, men den här gången får vi först och främst träffa dem som sjunger i bakgrunden till de stora stjärnorna.

Är det verkligen ett misslyckande att “endast” vara bakgrundssångare? När man har så stor talang, borde man då inte per automatik lyckas med att bli stjärna? Det är några av frågorna som kvinnorna (och männen) i filmen resonerar kring. Regissör Morgan Neville väver ihop intervjuer, aktuellt inspelade sekvenser och mängder med fantastisk arkivmaterial till en spännande och komplex film. Det som på första ögonkastet enbart verkar handla om de individuella sångerskornas personliga berättelser och livsöden blir i summan till något mycket större – till en allmän berättelse om en marginaliserad yrkesgrupp inom musikindustrins och popmusikens historia.

Se årets Oscars-vinnande dokumentär under Tempofestivalen, lördagen den 8 mars kl.18:00 på Bio Victoria.

Förfröjd: Tempo 2014 – filmerna

Om en vecka har årets Tempofestival blivit invigd, och massor av spännande filmer väntar på att bli sedda. Här är ett litet urval med visningar som jag själv är mest nyfiken på:

FreakOut_picture

Freak Out (Carl Javér, Sverige 2014)

Ett gäng ungdomar får nog av dagens konsumtionssamhälle, startar ett kollektiv i alperna och läser Herman Hesse. År 1900. Jag vet så otroligt lite om ungdomskulturer innan 1960-talet, och det här verkar så spännande och samtidigt så bekant att jag bara MÅSTE se den här filmen. Fredag 18:15 på Bio Rio eller Söndag 17:10 på Victoria 2.

bikes_vs_cars

Bikes vs. Cars (Fredrik Gertten, Margarete Jangård)

Har man själv varit med och finansierat en film så vill man ju se vad man får för pengarna. Fredrik Gertten satsade på en Kickstarter-kampanj för att producera sin nya film Bikes vs. Cars, jag gav honom pengar och då ska jag självklart passa på att se hans work in progress-visning. Onsdag 11:15 på Bio Rio.

Kismet-08

Kismet (Nina Maria Paschalidou, Grekland 2013)

En dokumentär om turkiska såpoperor, deras kvinnliga producenter, manusförfattare och publik – och om historiernas inflytande på deras liv. Jag har alltid varit svag för metafilm, och tycker fortfarande att kvinnliga filmskapare syns alldeles för lite. Här får jag både och – det måste ju bli bra! Lördag 20:00 på Victoria 4.

MyLoveAwaitsMe

My Love Awaits Me by the Sea (Mais Darwazah, 2013)

Hur kan man återvända till en plats som bara existerar i ens minne? Det undrar filmskaparen Mais Darwazah i filmen, men jag tror att det är en frågeställning som alla som har flyttat långt under sin uppväxt ställer sig då och då. Vad väntar där? Det är högst konkreta och viktiga funderingar som jag själv har slagits med många gånger, och just därför ser jag så mycket fram emot att se My Love Awaits Me by the Sea. Fredag 21:15 på Victoria 2 och Söndag 20:20 på Victoria 4.

Förfröjd: Tempo 2014 – the special stuff

Om ett par veckor är det dags för årets upplaga av Tempo dokumentärfestival. Jag har fått äran att representera festivalen inför bloggvärlden, och bloggvärlden inför festivalen, en lite märklig dubbelroll. Jag är dock övertygat att det blir väldigt roligt att för tredje året i rad besöka Tempo, och att vara en av tre officiella festivalbloggare.

Festivalprogrammet släpptes för ca två veckor sedan, och det ser så himla lovande ut! Massvis med intressanta och spännande filmer, och i tillägg en hel drös med roliga specialevent. De här ser jag personligen mest fram emot:

Billie Jean King

Popup Bio – The Battle of the Sexes: lördagen den 8 mars kl.16:00 på Bio Rio. I samarbete med Nonstop Entertainment visas den historiska tennismatchen mellan Bobby Riggs och Billy Jean King, som var första gången en kvinna och en man möttes i en sådan stor tennismatch. Internationella kvinnodagen till ära blir det samtal efteråt, och för mig (som vanligtvis inte är så pepp på sportfilm) låter den här visningen som en riktigt intressant grej.

interaktiv-visning

Interaktiv filmvisning av 48 Hour Games: Något sådant har jag aldrig varit med om, så det vill jag ju vara med om: publiken bestämmer hur filmen ska vidareutvecklas. Ett experiment där filmens berättartekniska gränser verkligen kommer att sprängas. Torsdag 6 mars kl.17:00 på Salong 4.

dagensutopiker

Dagens utopiker: från onsdag till söndag kl.19:00 på Debaser Strand får vi höra olika personers tankar kring årets festivaltema Utopia. Mest spänd är jag på Nazem Tahvilzadeh söndag 9 mars, och självklart på den hemliga gästen som ska tala på lördagkväll. Överraskningar är bäst!

theunknownknown

Filmfrukost på Bio Rio: Det har ju blivit tradition att äta frukost på Bio Rio unter Tempo, så självklart vill man vara me i år igen! På söndagen den 9 mars kl.11:00 visas Erroll Morris nya film The Unknown Known om och med Donald Rumsfeld, med efterföljande samtal om filmen. Bra mat + bra film = bästa starten på dagen.

En snubbe och en katt

Hur skriver man om en film som lämnade en tämligen oberört? Känner jag inget för en film så brukar jag oftast skippa att skriva om den, men nu finns det ju ett visst – egetuppbyggt – grupptryck som jag inbiller mig när det gäller Filmspanarinläggen. Månadens filmspanarfilm blev bröderna Coens nya verk, Inside Llewyn Davis, och det hade ju kunnat bli fint och trevligt. Eller, det var ganska fint och trevligt? En film gjord av två snubbar, om en snubbe och hans snubbkompisar i ett ganska så snubbigt New York på 60talet. Det är väl kanske det enda jag har att anmärka om Inside Llewyn Davis.

Inside Llewyn Davis: teaser trailer - video

Att jag än en gång blev lite trött och lite besviken över hur fattiga och tråkiga de få kvinnorollerna som fanns var utformade. Det finns plus minus fyra stycken små kvinnliga roller, varav alla är lite smånegativa och småsyrliga, och så har två av dem mage att dra ner stackars Llewyn till realiteten, att skaka upp honom lite ur hans sömngångarliknande tillvaro. De andra två är till för att Llewyn ska kunna vara elak mot dem. Skön snubbe. Sedan finns det en katt också, och ganska fin folkmusik. Filmen är på inget sätt dålig, egentligen, men jag tycker inte att den har något att säga, eller något att tillföra. I alla fall inte för mig.

Inside-Llewyn-Davis-2

Just ja. Jag tänkte att jag kanske borde rekommendera min far att se filmen. Han höll på med en folkklubb på 70talet, med några kompisar. Där de arrangerade konsert med bl.a. The Dubliners. Han brukar nostalgisera om den tiden ibland. Det här kanske är en film för honom.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen:

We could watch movies, Har du inte sett den, Jojjenito, Movies Noir, The Velvet Cafe, Fiffis Filmtajm, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord.

Sportfilm: Whip it!

whipit6

Jag zappade mig genom Netflix häromkvällen och upptäckte att man som oftast hade lagt till både den ena och den andra nya egenpåhittade genren/kategorin. Jag har ju aldrig förstått mig på vad “romantiska motsatser dras till varann-komedier” eller “kritikerrosade känslosamma filmer” exakt innebär. För att inte tala om hur vissa filmer hamnar i dessa kategorier (sedan när platsar egentligen The Reader i “Romantiska filmer”?). Men, för en gångs skull verkade de ha läst mina och de andra filmspanarnas tankar och ger mig en purfärsk liten katalog med Sportfilmer! Jag hade redan suttit och funderat en bra stund vilken film jag skulle skriva om (och hade även fått lite tips utav Jojjenito), så det var ju alldeles lysande att bara klicka sig igenom den lilla skaran med filmer och välja ut en.

whipit1

Men, gäsp. Fotboll. Fotboll. The Wrestler (som jag redan har sett och inte har lust att skriva om – även om jag tycker att det är en bra film). Basket. Snubbar som spelar Fotboll. Boxning. Snubbar som håller på med boxning. Fotboll igen. Whip it. Whip it! Den hade jag – som inte är  så väldigt intresserad av idrott och därmed alltsomoftast inte av sportfilmer heller – helt glömt bort. En film om en sport som inte är fotboll eller boxning och dessutom regisserad av en kvinna. Check. Roller Derby!

Photo by Darren Michaels

Whip it! är kort sammanfattad en coming-of-age-film där tonårstjejen Bliss hittar både sin första kärlek och en grupptillhörighet genom att i hemlighet börja med Roller derby, en sport som hon rent lagligt sett är för ung för och som hennes föräldrar aldrig skulle låta henne hålla på med. Hennes mor är mer intresserad av att Bliss äntligen ska vinna en av de många skönhetskonkurranserna som hon anmäler henne till, medan hennes far i hemlighet tittar på fotboll i sin van. I grunden är filmen väldigt schematisk och följer de sedvanliga reglerna för ungdomsfilmer där protagonisten bryter ut ur hemmet och den uppfattade trångsyntheten där, för att till slut återförenas med sina stolta föräldrar.

whipit3

Det som för mig gör den här filmen till något utom det vanliga är tempot, farten, energin som skådespelarna uppvisar, och den uppenbara glädjen som måste ha genomsyrat hela inspelningen. Drew Barrymore har verkligen lyckats med detta. Jag sitter i soffan samtidigt som jag blir helt uppslukat av rundorna som dessa tjejer drar i en hastighet som får mina ben att rycka. Inte mycket till och så tar de nog av och börjar flyga – vilket inte vore så dumt det heller. Det andra som lyfter den här filmen är att det är så himla uppfriskande med ett gäng tjejer som står på sina egna ben. Som är aggressiva, roliga, arga, fräcka, allvarliga, besvikna, helt utan att bry sig särskild mycket om vad andra tycker och tänker om dem. De håller ihop, de har kul med varandra, de är ett team, med allt vad det innebär. Och visst, det finns en kärlekshistoria (med en otrolig vacker undervattenscen), men det känns också så himla skönt att filmen inte slutar med att tjejen faller i killens armar och förlåter honom och allt är frid och fröjd, men att hon visar honom tydligt att hon inte är ok med vad som helst. Sedan drar hon och spelar sin match. Yes! Mer sådant!

filmspanarna

Den här texten är en del av Filmspanarnas bloggmaraton med tema “sportfilm”. Läs de andra bidragen här:

Fiffis Filmtajm, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Filmitch.

Ett svin på Wall Street

Vad gör man när månadens Filmspanarfilm blir en film som man från början känner sig väldigt skeptiskt inför, som man själv egentligen inte hade valt att se? Jag bestämde mig för att hänga på i alla fall när Movies Noir valde ut Scorseses nya DiCaprio-satsning The Wolf of Wall Street (2013). Innan visningen hade jag läst Christina McDowells öppna brev och även den här sammanställningen. Sedan kunde jag knappt undvika att ta del av diskussionerna om huruvida filmen är glorifierande (av protagonisten och dess handlingar) eller inte, men även om jag var skeptiskt så ville jag ändå försöka att vara öppen och se hur filmen som sådan beskriver huvudkaraktären och dennes liv och gärningar.

wolfofwallstreet1

Även efter filmvisningen kände jag mig tveksam, men ju mer jag tänker kring det jag har sett, desto mer ogillar jag filmen. Det finns ingen tvivel kring att Martin Scorsese är en briljant regissör som kan sitt hantverk. Filmen är skicklig gjord, med fantastiska insatser av de flesta skådespelarna och med en otroligt bra produktionsdesign. Men jag blev äcklad av den historia och de karaktärerna man följer. Det finns ett bottenlöst förakt för sina medmänniskor – och framförallt kvinnor – som Belfort och hans kompanjoner utstrålar som gjorde mig illamående. Det blev inte bättre av att folk i salongen skrattade åt scener som jag inte tyckte var det minsta roliga. Att kasta dvärgar som “levande dartspinne”? Visst tyckte somliga i salongen att det var både häftigt och roligt, och om inte det, så i alla fall såpass absurt att man kunde skratta högt över scenen som jag själv tyckte var hemsk.

wolfofwallstreet2

Men är det filmen som fördömer protagonistens handlingar, eller är det min egen bakgrund som styr hur jag uppfattar filmen? Man kommer ju inte ifrån sina egna erfarenheter och värderingar. Jag kände inte att filmen som sådan, med ljussättning, klippning, voice-over, musik och andra filmiska medel, förmedlar att det som vi bevittnar är fel – om man bortser från att man hänger med på några korta scener hur FBI börjar gräva i hans business, och från att han själv lite nonchalant nämner att allt det där han håller på med självklart var illegalt. Det är Belforts världsuppfattning som ligger i filmens centrum och som på så vis utgör en slags markör för vad som kan anses vara normal. Vi får knappt någon kontrast till hans badande i pengar, kvinnor och droger. Med det sagt så uppfattar jag ändå inte filmen som glorifierande, men som ett (misslyckat?) försök att ge en neutral bild av honom. Det är här en del av min kritik ligger: genom att inte ta ställning, genom att inte fördöma protagonisternas handlingar, så godkänner filmen dem. Jag undrar vems sida Scorsese står på egentligen: offrens, samhällets, eller kanske snarare den fascinerande Jordan Belforts vars självbiografi filmens manus är baserat på? Jag lutar åt det sistnämnda.

THE WOLF OF WALL STREET

Jordan Belfort är en bedragare, en manipulatör, ett svin. Jag känner igen typen: för ett par år sedan föll jag själv offer för en kvinna som lurade ett stort antal människor på pengar genom att låtsas hyra ut sin lägenhet. Hon blev tagen av polisen och dömd till ett år på rättspsyk eftersom hon lyckades övertyga rätten att det var hennes spelmissbruk som fick henne att begå brott. Kort tid efter hon släpptes började hon lura folk på nytt. Hon har hittills inte betalat en enda krona tillbaks eftersom hon även lyckas med att övertyga Kronofogden om att hon inte har något jobb, trots att hon berättar glatt på Twitter om vilket fantastiskt jobb hon har och vilket fint och stort hus hon bor i. Jag är övertygat om att hon, precis som Jordan Belfort, är en psykopat, en människa som inte fungerar som vi andra, som inte har medlidande, som inte bryr sig varken om samhällets regler eller om sina medmänniskor. Och det som stör mig mest med The Wolf of Wall Street är faktiskt att Jordan Belfort inte bara tjänar gott om nya pengar genom höjda säljsiffror samt royalties för sina memoarer (samt att han tydligen inte har betalat tillbaks särskild mycket till offren), men att han även äras genom ett litet cameo-uppträdande i filmens slut. Det luktar unket helt enkelt, och sådant vill jag inte stödja.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen: Fiffis Filmtajm, Except Fear, Fredrik on film, Fripps Filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, Jojjenito, Filmparadiset, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord.

Ömheten

Ömheten_posterDet har gjorts ett flertal filmer om Kiruna under de senaste ett-två åren, främst dokumentärer (exempelvis Kiruna – Rymdvägen av Liselotte Wajstedt eller, med liknande tema, Malmberget av Per Eriksson och Alexander Rynéus) men nu även denna märkliga, vackra hybrid, Sofia Norlins film Ömheten (2013). Det är lätt att förstå fascinationen som staden och fenomenet Kiruna utövar när man ser de vackra bilderna som gör Ömheten nästan mer till ett konstverk än en vanlig film. Att kalla den för en spelfilm skulle inte göra den rättvis, det vore att ta i med tanke på hur lite story, hur lite handling den innehåller. Samtidigt vore det att göra filmen mindre än den är för att kategorin utesluter så mycket som lyfter den utöver det vanliga.

Ömheten1

Filmen följer fyra barn och ungdomar, fiktiva karaktärer, i deras steg mot att bli vuxna, mot att orientera sig i den värld de lever i, inom ramarna de känner blir för trånga. Dessa scener vävs in i närmast dokumentära bilder av otrolig skönhet och skörhet, där gatuljusen i skymningen, fjällen och stadens gruvsilhuett blir till utomjordiska drömlandskap. Bergen verkar ligga där som snötäckta kroppar, sovandes som om de skulle kunna vakna till liv när som helst så snart solen går upp. I en intervju med Rebecca Unnerud beskriver regissören Sofia Norlin staden som “ett rymdskepp av modernitet bland all vild natur”, något som hon verkligen har lyckats fånga. Det är en film med få ord men med mycket poesi, mer som en dikt än en novell.

Ömheten2

Utgångspunkten bildar just Kiruna och det faktum att staden är full av sprickor, ständigt nära att rasa på grund av gruvbedriften, och behöver flyttas, eller rivas och byggas upp på nytt. Vad gör detta med invånarna, och framförallt med ungdomarna? Hur inverkar sprängningarna och de ständiga dova vibrationerna deras liv och psyke?

Ömheten4

Som starkast upplever jag scenerna med tonåringen Daniel (spelat av Alfred Juntti) som bär på en ilska och sorgsenhet som får bilderna nästan att implodera. Jag önskar man hade fått komma de andra karaktärerna lika nära. Som det är byter sekvenserna av varandra lite för ofta, och jag tror att en reducering av antalet huvudkaraktärer hade gett filmen mer fokus och en tätare stämning.

Ömheten är den första färdiga filmen finansierad med Stockholm Internationella Filmfestivals långfilmsstipendium, och den hade sin världspremiär under 2013 års festival. Den visas fortfarande på svenska biografer och den kan även ses via Telias video-on-demand där den hade premiär den 20 december. Dessutom är filmen Guldbagge-nominerad för bästa foto, och kommer även att tävla på Berlinale i år.

Tåg-film

Två på många sätt lika och ändå väldigt olika filmer. Två filmer som jag dessutom räknar till den lilla skaran med filmer som jag gärna ser om – för att inte säga favoritfilmer. Två filmer som börjar med en tågfärd och som därför ägnar sig alldeles utmärkt till att skrivas om under månadens filmspanartema.

DeadManTrain

Film nummer ett är filmen som nästan känns som en boomerang, den kommer alltid tillbaks och dyker upp när jag behöver ett bra exempel på en film om eller med någonting. Typ kanot. Eller western. Eller symaskiner. Eller dikter. Eller döden. Eller tåg. Jim Jarmuschs Dead Man är kanske den absoluta filmen för mig. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av Neil Young) till bakgrundsljudet av ett rullande och stånkande ångtåg på väg till staden Machine där William Blake kommer att möta sitt öde. Tåget är början på en mysteriös och bisarr resa mot väst och mot döden, en resa där William Blake kommer att träffa en vän och skriva poesi.

OHortenBergensbanen

Film nummer två är en film som jag först såg själv. Sedan tog jag mina föräldrar till biografen för att se den med mig och till slut tjatade jag den på min sambo. Sedan dess nämner jag den alltid när någon vill ha ett tips på en trevlig och lite märklig film med både humor och mörker. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av geniet John Erik Kaada) till en tågfärd längs med en av världens vackraste järnvägar: Bergenbanen. Det är O’Horten som kör tåget en av de sista gångerna innan han ska pensioneras, genom tunnlar och snötäckta vinterlandskap. Samtidigt är det början på en vardaglig, men liksaså ganska bisarr resa mot tillvaron som pensionär, en resa där Odd Horten kommer att växa som människa genom mötet med, ja, både ett barn, en hund och en underlig herre. Bland annat.

Det kanske känns märkligt att jämföra en svartvit melankolisk western med en norsk mörk komedi om en tågförare på detta sättet, men för mig har dem många likheter som kanske bottnar i att de båda börjar just med varsin tågfärd. Jag gillar tåg, i verkliga livet som på film, för att de har ett så bra resetempo. Varje tågfärd öppnar upp för nya möten och nya tankar, för förändring. Ett tåg är som flera rum där olika saker kan hända, där man kan röra på sig när man har suttit för länge. Som ett rullande hus där man tittar ut ur fönstret och ser att landskapet rör på sig. Det är ett fenomen som fascinerar mig och som har gett den här bloggen sitt namn.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “tåg”. Läs de andra bidragen här:

Except fear, Filmparadiset, Fredrik on film, The Velvet Cafe, Harduintesettden, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Fiffis Filmtajm, Filmitch.