Uten tittel

Slow motion. Tre unga tjejer. Hår. Sjal. Hijab. Charlotte Thiis-Evensens Uten tittel påminner inte bara till titeln om videokonst. Jag kan gott tänka mig att sitta på en bänk i ett rum på ett galleri eller ett konstmuseum och se de enskilda sekvenserna på varsin vägg i en videoinstallation. Duka ännu djupare in i de unga kvinnornas ansikten, blicken, känslor. Registrera varje lilla rörelse, precis som kameran. Ta mig tid. Filmen är egentligen precis på gränsen till att bli för lång, för långsam och för orörlig för att ses i ett block med andra filmer under en festival. Släpper man däremot tidsaspekten och klockan, förväntningen inför filmen som kommer efteråt, så får man en djup, lugn upplevelse. Framför en vitt bakgrund, nästan som i en reklam för Benetton, ser vi hur dessa tre tjejer tar på och av sig sin slöja. Ingen av dem verkar vara helt tvärsäker om att det ena eller det andra är rätt, och det är denna lilla punkt av tvivel som är filmens hjärta. Det är här frågorna väcks, och det är här vi som åskådarna lämnas kvar.

Du velger selv

En fantastisk sak med kortfilm är att det korta formatet tillåter experiment med olika former, ovanliga format och kombineringen av oväntade genrer. Du velger selv av Kajsa Næss är något så ovanligt som en helt animerat dokumentär om, med och för barn. Filmen har, precis som Rekonstruksjon av en familie, sin utgångspunkt i en rad intervjuer, som sedan illustreras inkännande med tecknade figurer och uppbyggda miniatyrmiljöer. Vi träffar till exempel Aron, Frida, Ronja och Philip som berättar om sin situation på dagis och i skolan, om hur de har det hemma och om sina drömmar för framtiden. Det alla har gemensamt är något de inte fick välja själv: deras pappa sitter i fängelse. Detta färgar deras liv på olika sätt, och de väljer att hantera situationen på olika sätt, men alla med mycket vishet och klokhet och framförallt med drömmarna i behåll. För det är en sak de vet: de väljer själva hur de hanterar saken.

Det var ikke jeg, det var fiskmåsen

En film om att vara tonåring, om att gå i skolan, bli ihop eller inte, misslyckas med examen, och framförallt: om att leva med tvångstankar som verkar leva sina helt egna liv. Det var ikke jeg, det var fiskmåsen är en charmerande animation som är otroligt skickligt och snyggt genomfört av filmskaparen Julie Engaas. Jag älskar hur teckningarna följer efter tvångstankarna i en enda lång inre monolog. Både illustrationerna och texten följer en egen logik där allt är möjligt, men inte allt får hända – tvärtom. När man misslyckas i sitt examen blir sidan rött av korrekturer och rött betyder blod och blod betyder död, därför kan man inte visa pappret hemma och säger istället att det var fiskmåsen som tog den. Och apropå fiskmåsen: jag hade en gång en fransklärare på gymnasiet som påstod att när hon rättade våra tester i trädgården så blåste just två eller tre av elevernas tester bort med vinden. Märkligt nog var det de eleverna hon tyckte minst om. Fast detta hör ju inte alls hit egentligen, och har ingenting med filmen att göra förutom att den har en förmåga att leda åskådarens tankar på villovägar under och efter visningen. Jag ser det som en positiv grej och ser Det var ikke jeg, det var fiskmåsen gärna en gång till. Eller två. Eller tre.

Et enklare liv

Gunhild Enger sätter med sin film Et enklare liv fingret på något viktigt, något som man kanske känner av lite omedvetet emellanåt men som försvinner snabbt igen bland alla måsten och jobben och vardagen. Hon skildrar med en stoisk kamera en liten exemplarisk del av livet till ett äldre par, Ing-Marie och Carl. Både har fullt upp med att göra sitt liv så enkelt som möjligt, och som de moderna människorna de är gör de detta med hjälp av diverse redskap och maskiner. Utan kommentar följer vi dessa två i sina sysselsättningar. Tagit som enskilda företeelser är det lätt att känna igen idéer man kanske har haft själv, gräsklipparen som med hjälp av en snyggt satt lina gör arbetet alldeles själv eller det där med att köpa ett sådant där magiskt vibrerande bälte som smälter bort all fett man stoppar i sig. Betraktat i sin helhet genom kamerans nyktra öga skapar alla dessa verktyg och maskiner dock ett nästan surrealt tillstånd, en ond cirkel av ting som skapar behöv för nya ting, som inte kan kallas för annat än ironiskt. Det är lätt att sitta i biostolen och skratta, men tänker man lite längre och bortom Ing-Maries och Carls lite gammalmodiga instrument så fastnar skrattet i halsen. För visst har vi alla någon gång köpt den där prylen som skulle göra vårt liv så mycket enklare?

Den här artikeln har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.