Category: ballett

Crystal Pite

När man sitter  ensamt med hundra andra i ett mörkt rum och blir så omskakat att hjärtat slår en ända upp i halsen och lungorna känns som om de ska explodera, då måste man skriva om det. Försöka bearbeta, sätta ord på bilderna, rörelserna. An evening with Crystal Pite (en live överföring av en kväll med Nederlands Dans Theater) på Bio Rio i Stockholm var en sådan upplevelse. Intensiv, närgående, adrenalinfylld. Två koreografier som utforskar människan och hennes rädslor och gränser. Som grupp och som individ.

Nederlands Dans Theater 1 ~Frontier - Crystal Pite

I koreografin Frontier tas kroppen till gränsen mellan död och liv. Människan bli till en docka, med sin egen skugga som puppeteer. Vansinnet oscillerar mellan ryckande nerver och rörelser i slowmotion som är mindre kontrollerad av den egna viljan än av viljans skugga, den mörka ångesten och rädslan bakom vårt medvetande. Skuggorna samlar sig till flock som svarta stora fåglar, kråkor, ravens. I tjocka formationer tar de över scenen, rör sig framåt och bakåt i samma skede, vild och ändå kontrollerad, som om det fanns en större mening bakom deras utspredda vingar. Sorgenvögel.

Nederlands Dans Theater 1 ~Frontier - Crystal Pite

Kvällens första koreografi Parade börjar med en smärre chock för mig. När den ena clownen efter den andra inträder scenen genom ett papperstält är min clownfobi nära att ta över och jag nära att lämna salen. Jag tvingar mig själv att stanna, att fokusera bort från ansiktena och koncentrera mig på rörelser, ben, armar. Det sneda ljudet ger mig, precis som rörelsemönstren, lätt huvudvärk med växande panik och rädsla. Kaoset tar totalt över scenen när enmilitärparad marscherar in och försöker skapa ordning med visselpipa och klockspel.

Nederlands Dans Theater 1 ~PARADE- Crystal Pite

Det är krig, till synes oorganiserad och ändå koreograferad in i minsta detalj. De tar död på varandra, clownerna blir som djur, uniformerna slår ner allt som hamnar i vägen. När slag- eller slakt – fältet känns helt dött och lugnt slikar de varandras sår, de tappar sin gruppidentitet när de förlorar sina masker och uniformer och man skulle nästan kunna tro att det var möjligt att finna fred och en möjlighet att koexistera. Crystal Pite beskriver det vi ser som människans inre kamp mellan intellekt och instinkt. Det är en smutsig kamp som tröttar ut alla inblandade, och jag får lust att slicka mina egna mentala sår. Helst vill jag inte vara ensam med mig själv nu.

 

Facit 2012

36 böcker, 6 operaföreställningar, 5 ballettkvällar, 3 teaterpjäser, några utställningar, 73 långfilmer och många många många kortfilmer.

Det är mitt kulturår 2012 i siffror. Vissa av dessa är jag nöjd med, som till exempel kortfilmerna. Att få äran att välja ut filmer till Uppsala Internationella Kortfilmfestival var något av det roligaste som hände mig under det gångna året – förutom att få jobb på Filmhuset, förståss. Teatern däremot tycker jag måste det bli bättring på under 2013, framförallt med tanke på att jag ogillade 2 av de 3 pjäserna jag såg (tragiskt nog var båda dessa produktioner av Uppsala Stadsteater, så jag är skeptisk inför fler besök dit). Däremot var Mats Eks uppsättning av Strindbergs Spöksonaten verkligen en av mina highlights för året. Dramaten! Dramaten! Mer sådant i 2013.

Spöksonaten av August Strindberg 2012

Bland böckerna jag läste stannar först och främst Siri Hustvedt kvar i tankarna, jag läste tre av hennes romaner och alla tycks lika mångbottniga och komplexa, fascinerande och ändå lättlästa. Henne kommer jag att återvända till många gånger. Michael Dahléns Nextopia ledde till att jag bestämde mig för att vilja läsa mer faktaböcker framöver. Med lite avstånd till studietiden känns det skönt att utmana migsjälv med fakta och forskning igen – men apropos utmana: det var mycket trevligt att upptäcka att Dickens faktiskt är roligt att läsa (tvärs emot vad jag tidigare tyckte och trodde)!

trollflojten

När det gäller opera så är jag otroligt glad över att ganska så spontant ha sett Ole Anders Tandbergs uppsättning av Trollflöjten på Kungliga Operan. Trots att den sjöngs på svenska (jag är nu ärrad för livet). Han är på god väg att inta plats 1 på min lista av favoritregissörer för opera och teater, och med tanke på att han även stod bakom den brillianta uppsättningen av Poppea på Den Norske Opera & Ballett så är det inget under. Även La Boheme i regi av Stefan Herheim gjorde stort intryck på mig, och en annan föreställning som jag känner djup tacksamhet inför var Folkoperans Carmina Burana. Vilka historier! Vilka liv!

Shoot the moon

Ett annat highlight var att få uppleva Nederlands Dansteater inte bara en gång, men både i Oslo och i Amsterdam. Fantastiska dansare som bjöd på otroligt vackra, mörka och humoristiska choreografier. I april ska vi se en kväll med Jiri Kylians choreografier i Oslo, och i mai tar vi oss till Göteborg för ett gästspel med Tanztheater Wuppertal – det är mycket att se fram emot!

Sist men inte minst, filmerna. Det vimlar bara av listor med de 10 bästa filmerna nu vid årsskiftet, men den idén jag gillade bäst var den utav Cinemateket. Så här kommer inte de bästa filmerna av 2012, men de bästa filmerna – gjorda av kvinnor, i filmfastans anda – som jag såg under 2012:

thepiano

Orlando (Potter 1992)

Me and you and everyone we know (July 2005)

Le Skylab (Delpy 2012)

Meshes of the Afternoon (Deren 1943)

För dig naken (Broos 2012)

An Education (Scherfig 2009)

Äta Sova Dö (Pichler 2012)

The Piano (Campion 1993)

Wuthering Heights (Arnold 2011)

Young and Wild (Rivas 2012)

Det märks att det ändå blev en hel del nya filmer – kanske för att jag såg dessa på bio och den stora duken gjorde att de fastnade lättare? Med nya jobbet på Filmhuset ska jag hur som helst satsa på att se ännu mer film (jag siktar mot att knäcka 100-filmers-gränsen; 2 per vecka ter sig mer än gångbart), fortsätta att se så mycket film jag bara kan av kvinnliga filmskapare, och uppdatera min kunskap om skandinavisk filmhistoria genom att se fler svenska och nordiska klassiker! Hejja 2013!

PS: Hedersomnämnanden skulle jag vilja ge till Laurence Anyways (Dolan 2012), Searching for Sugar Man (Bendjelloul 2012) och Die Büchse der Pandora (Pabst 1929) som jag såg på Cinemateket med nyskriven musik. Alldeles fantastiska filmer. Alla tre.