Category: festival

Tempo 2014: Stop the Pounding Heart

Jag var så nyfiken på filmen med den här vackra titeln. Överhuvudtaget är jag alltid svag för vackra film- och boktitlar, och i dokumentärfilmens värld verkar det finnas extra många sådana. Stop the Pounding Heart följer en tonårstjej i Texas i hennes vardag som präglas av familjen, bibelstudier och hårt arbete.

Stop-the-Pounding-Heart-2

Sara är 14 år och uppvuxen i en sträng religiös familj som försörjer sig på gethållning, där kvinnorna tidigt lär sig att de är underordnade männen och till för att hjälpa dem, och där en date är det sista man borde tänka på – även om man såklart ska ha giftermål som högsta mål och dröm. Det är i det här paradoxet berättelsen lägger och fäster sig, en så lågmäld och tyst berättelse att man egentligen bara knappt kan ana den. För hur ska Sara kunna närma sig den där pojken hon har fått ögon öppnad för, och han kanske för henne? Hur kan man vara säker att ens känslor är rätt? Hur ska man kunna leva med sitt tvivel, med osäkerheten, med livet? Och vad om man kanske inte vill gifta sig i alla fall?

Stop the Pounding Heart har några otroligt vackra scener mitt i all sin realism bland gevär, getter och rodeoövningar, och jag önskar att det hade funnits lite mer av den visuella magin som dessa scener utstrålar. Ett tyst ögonblick där Sara tittar ur fönstret. Systrarna på picknick i vackra söndagsklänningar som tagna ur 1800-talet. Sara och Colby som står och tittar på ett brinnande kors.

stop-the-pounding-heart

När jag i efterhand läser i programhäftets sammanfattning att filmen handlar om Saras rebellion mot ett arrangerat äktenskap så känns det som att det är något som har helt gått förbi mig. Det kanske det har? För mig är det här en varsam tillnärmning av tonårens känsloförvirring, tvivlar, drömmar och önskemål, i en värld som är striktare och hårdare än min, en värld som ligger lika långt ifrån mig som min egna tonårstid, men som kanske ligger närmare än jag känner mig bekväm med.

Filmen visas ikväll kl.17:00 och söndag kl.20:45 på Bio Victoria.

Tempo 2014: Twenty Feet from Stardom

Twenty-Feet-From-Stardom

Hur kan man inte gilla en film fylld med underbar musik? Andra året i rad har nu en musikdokumentär vunnit en Oscar för bästa dokumentär, och även i år är det en film om intressanta personligheter utanför rampljuset och om deras kamp i musikbranschen. Twenty Feet from Stardom introducerar oss till stor popmusik, till låtar som alla har hört hur många gånger som helst, men den här gången får vi först och främst träffa dem som sjunger i bakgrunden till de stora stjärnorna.

Är det verkligen ett misslyckande att “endast” vara bakgrundssångare? När man har så stor talang, borde man då inte per automatik lyckas med att bli stjärna? Det är några av frågorna som kvinnorna (och männen) i filmen resonerar kring. Regissör Morgan Neville väver ihop intervjuer, aktuellt inspelade sekvenser och mängder med fantastisk arkivmaterial till en spännande och komplex film. Det som på första ögonkastet enbart verkar handla om de individuella sångerskornas personliga berättelser och livsöden blir i summan till något mycket större – till en allmän berättelse om en marginaliserad yrkesgrupp inom musikindustrins och popmusikens historia.

Se årets Oscars-vinnande dokumentär under Tempofestivalen, lördagen den 8 mars kl.18:00 på Bio Victoria.

Förfröjd: Tempo 2014 – filmerna

Om en vecka har årets Tempofestival blivit invigd, och massor av spännande filmer väntar på att bli sedda. Här är ett litet urval med visningar som jag själv är mest nyfiken på:

FreakOut_picture

Freak Out (Carl Javér, Sverige 2014)

Ett gäng ungdomar får nog av dagens konsumtionssamhälle, startar ett kollektiv i alperna och läser Herman Hesse. År 1900. Jag vet så otroligt lite om ungdomskulturer innan 1960-talet, och det här verkar så spännande och samtidigt så bekant att jag bara MÅSTE se den här filmen. Fredag 18:15 på Bio Rio eller Söndag 17:10 på Victoria 2.

bikes_vs_cars

Bikes vs. Cars (Fredrik Gertten, Margarete Jangård)

Har man själv varit med och finansierat en film så vill man ju se vad man får för pengarna. Fredrik Gertten satsade på en Kickstarter-kampanj för att producera sin nya film Bikes vs. Cars, jag gav honom pengar och då ska jag självklart passa på att se hans work in progress-visning. Onsdag 11:15 på Bio Rio.

Kismet-08

Kismet (Nina Maria Paschalidou, Grekland 2013)

En dokumentär om turkiska såpoperor, deras kvinnliga producenter, manusförfattare och publik – och om historiernas inflytande på deras liv. Jag har alltid varit svag för metafilm, och tycker fortfarande att kvinnliga filmskapare syns alldeles för lite. Här får jag både och – det måste ju bli bra! Lördag 20:00 på Victoria 4.

MyLoveAwaitsMe

My Love Awaits Me by the Sea (Mais Darwazah, 2013)

Hur kan man återvända till en plats som bara existerar i ens minne? Det undrar filmskaparen Mais Darwazah i filmen, men jag tror att det är en frågeställning som alla som har flyttat långt under sin uppväxt ställer sig då och då. Vad väntar där? Det är högst konkreta och viktiga funderingar som jag själv har slagits med många gånger, och just därför ser jag så mycket fram emot att se My Love Awaits Me by the Sea. Fredag 21:15 på Victoria 2 och Söndag 20:20 på Victoria 4.

Förfröjd: Tempo 2014 – the special stuff

Om ett par veckor är det dags för årets upplaga av Tempo dokumentärfestival. Jag har fått äran att representera festivalen inför bloggvärlden, och bloggvärlden inför festivalen, en lite märklig dubbelroll. Jag är dock övertygat att det blir väldigt roligt att för tredje året i rad besöka Tempo, och att vara en av tre officiella festivalbloggare.

Festivalprogrammet släpptes för ca två veckor sedan, och det ser så himla lovande ut! Massvis med intressanta och spännande filmer, och i tillägg en hel drös med roliga specialevent. De här ser jag personligen mest fram emot:

Billie Jean King

Popup Bio – The Battle of the Sexes: lördagen den 8 mars kl.16:00 på Bio Rio. I samarbete med Nonstop Entertainment visas den historiska tennismatchen mellan Bobby Riggs och Billy Jean King, som var första gången en kvinna och en man möttes i en sådan stor tennismatch. Internationella kvinnodagen till ära blir det samtal efteråt, och för mig (som vanligtvis inte är så pepp på sportfilm) låter den här visningen som en riktigt intressant grej.

interaktiv-visning

Interaktiv filmvisning av 48 Hour Games: Något sådant har jag aldrig varit med om, så det vill jag ju vara med om: publiken bestämmer hur filmen ska vidareutvecklas. Ett experiment där filmens berättartekniska gränser verkligen kommer att sprängas. Torsdag 6 mars kl.17:00 på Salong 4.

dagensutopiker

Dagens utopiker: från onsdag till söndag kl.19:00 på Debaser Strand får vi höra olika personers tankar kring årets festivaltema Utopia. Mest spänd är jag på Nazem Tahvilzadeh söndag 9 mars, och självklart på den hemliga gästen som ska tala på lördagkväll. Överraskningar är bäst!

theunknownknown

Filmfrukost på Bio Rio: Det har ju blivit tradition att äta frukost på Bio Rio unter Tempo, så självklart vill man vara me i år igen! På söndagen den 9 mars kl.11:00 visas Erroll Morris nya film The Unknown Known om och med Donald Rumsfeld, med efterföljande samtal om filmen. Bra mat + bra film = bästa starten på dagen.

Ömheten

Ömheten_posterDet har gjorts ett flertal filmer om Kiruna under de senaste ett-två åren, främst dokumentärer (exempelvis Kiruna – Rymdvägen av Liselotte Wajstedt eller, med liknande tema, Malmberget av Per Eriksson och Alexander Rynéus) men nu även denna märkliga, vackra hybrid, Sofia Norlins film Ömheten (2013). Det är lätt att förstå fascinationen som staden och fenomenet Kiruna utövar när man ser de vackra bilderna som gör Ömheten nästan mer till ett konstverk än en vanlig film. Att kalla den för en spelfilm skulle inte göra den rättvis, det vore att ta i med tanke på hur lite story, hur lite handling den innehåller. Samtidigt vore det att göra filmen mindre än den är för att kategorin utesluter så mycket som lyfter den utöver det vanliga.

Ömheten1

Filmen följer fyra barn och ungdomar, fiktiva karaktärer, i deras steg mot att bli vuxna, mot att orientera sig i den värld de lever i, inom ramarna de känner blir för trånga. Dessa scener vävs in i närmast dokumentära bilder av otrolig skönhet och skörhet, där gatuljusen i skymningen, fjällen och stadens gruvsilhuett blir till utomjordiska drömlandskap. Bergen verkar ligga där som snötäckta kroppar, sovandes som om de skulle kunna vakna till liv när som helst så snart solen går upp. I en intervju med Rebecca Unnerud beskriver regissören Sofia Norlin staden som “ett rymdskepp av modernitet bland all vild natur”, något som hon verkligen har lyckats fånga. Det är en film med få ord men med mycket poesi, mer som en dikt än en novell.

Ömheten2

Utgångspunkten bildar just Kiruna och det faktum att staden är full av sprickor, ständigt nära att rasa på grund av gruvbedriften, och behöver flyttas, eller rivas och byggas upp på nytt. Vad gör detta med invånarna, och framförallt med ungdomarna? Hur inverkar sprängningarna och de ständiga dova vibrationerna deras liv och psyke?

Ömheten4

Som starkast upplever jag scenerna med tonåringen Daniel (spelat av Alfred Juntti) som bär på en ilska och sorgsenhet som får bilderna nästan att implodera. Jag önskar man hade fått komma de andra karaktärerna lika nära. Som det är byter sekvenserna av varandra lite för ofta, och jag tror att en reducering av antalet huvudkaraktärer hade gett filmen mer fokus och en tätare stämning.

Ömheten är den första färdiga filmen finansierad med Stockholm Internationella Filmfestivals långfilmsstipendium, och den hade sin världspremiär under 2013 års festival. Den visas fortfarande på svenska biografer och den kan även ses via Telias video-on-demand där den hade premiär den 20 december. Dessutom är filmen Guldbagge-nominerad för bästa foto, och kommer även att tävla på Berlinale i år.

Vackert ljud som skär

När min sambo kom hem från Stockholm Music and Arts i 2012 var han närmast frälst. Inte bara hade han fått se en fantastisk konsert med Björk, nej, han hade även upptäckte en alldeles fantastisk begåvad ung musiker med namn Anna von Hausswolff. Hennes musik har spelats mycket här hemma sedan dess, och när vi såg att hon skulle spela här i Uppsala på konserthuset under Uppsala International Sacred Music Festival blev vi – men framförallt han – verkligen glada. Såklart att vi skulle på den konserten!

Anna-Von-Hauswolff

Nu kom vi hem från konserten, och är verkligen besvikna. Själva uppträdandet var fint, med en stor duk bakom bandet för projektion av rörliga bilder, med återkommande motiv – månen, träd, löv, får – och med mycket sparsamt använt ljus som nog skulle skapa en magisk stämning. Det hade kunnat bli riktigt bra.

Det var bara det att stämningen aldrig blev magisk och fin och avslappnad, eftersom ljudet var så otroligt jobbigt. Det var högt. Och ljudet skar i öronen. Min stol vibrerade av de djupa tonerna, basen. Det var så högt att jag under första tysta pausen mellan två låtar inte kunde låta bli att väldigt tydligt fråga om de inte kunde sänka lite? Det var ju inte bara jag som höll före öronen, men ganska många andra runt omkring mig där mitt i salen. Redan under första låten hade en del rest sig och gått. Men tydligen gick det inte att göra något åt.

Ceremony

Jag brukar vara lite känsligare än många andra när det gäller ljud. Det vet jag. Därför undviker jag stora arenakonserter med Iron Maiden, eller har med mig öronproppar när jag förväntar mig en hög ljudnivå. Men: Anna von Hausswolff spelar inte Heavy Metal, och Uppsala Konsert & Kongress är ingen jättearena där man måste skruva upp volymen till max för att nå varenda vrå i ytterkanten. I min värld platsar hon och hennes musik lite i samma kategori som, ja, Anna Ternheim, Laleh, Ane Brun, till och med Wovenhand. Alla dessa har jag tidigare sett antingen på UKK eller på liknande, till och med mindre, ställen. Aldrig har jag behövd ha öronproppar.

Nu fick jag efter en stund tag på sådana små gula saker att stoppa i öronen, och kunde slappna av lite i armarna. Men grejen är den: den sortens musik som Anna von Hausswolff skapar tappar så otroligt mycket av att man proppar hörselorganet fullt med skum. Medan Iron Maidens ganska raka metalsound borrar sig genom skummet uansett, så missade jag ikväll inte bara många av de lite lättare, ljusare tonerna från gitarrerna, små klockspel och även från Annas röst, men helheten smälte ihop till en ganska dov soundmatta utan större finess. Delar av melodierna försvann rakt in i intet.

Och det är tråkigt. Inte bara för mig som gick miste om en konsertupplevelse som hade kunnat bli riktigt bra, men också och kanske framförallt för den skaran med äldre publik som – antagligen – först och främst kom för att upptäcka något spännande och nytt under festivalen, och som nu kommer att minnas den här konserten som jobbig eller till och med outhärdlig. Synd. Med lite hänsyn hade det kunnat bli årets mest spännande konsertupplevelse istället för en stor besvikelse.

Knarka kortfilm

Känns livet lite tråkigt idag? Behöver du något som piggar upp? Då rekommenderar jag, precis som snubben i videon, en rejäl dos med kortfilm!

Nästa möjlighet att se kortfilm i Uppsala blir förresten redan imorgon den 2 november 17:00 på UKK. Då presenterar Uppsala Internationella Kortfilmfestival ett specialprogram i samarbete med Uppsala International Sacred Music Festival. Gratis entré blir det också!

Kort kortare kortast

Kort kortare kortast – och vipps så var årets upplaga av Uppsala Internationella Kortfilmfestival slut. Till skillnad från vanliga festivalbesökare så är däremot efter festivalen lika med före festivalen för mig – och snabbare än man kan säga ordet “kortfilmfestival” så börjar nog nästa årets urvalsprocess igen.

kortfilmfestivalen2013

I år fick jag, tillsammans med urvalsgruppen, plöja genom en rekordstor mängd med filmer: närmare 7000 filmer skickades in från alla håll i världen, och flest kanske från Frankrike. Utav dessa bedömde jag omkring 700, varav det slutligen hamnade 10 i programmet – 8 i internationella tävlingen, en i barnsektionen och en i dokumentärprogrammet. Av mina tre absoluta favoriter kom endast en film med i internationella tävlingen, och en film av “mina” 8 var dessutom en som jag absolut inte ville ha med. Sådant händer.

LaNocheAnunciaLaAurora

Min största favorit var och är en film som inte kom med. Den var för lång, och kanske för obskyr. En magisk kontemplation om liv och död i ett surrealt gränsland mellan skog och vatten. En kvinna begraver sin man. Hon lever på ett flytande hus, omgiven av vatten. Långsamt tar hon avsked av det som har varit hennes liv tills dess. Night announces dawn är en venezuelansk film som andas lite av samma känsla jag fick av den brasilianska filmen Limité, som är en av filmklassikerna som har restaurerats av Martin Scorseses initiativ World Cinema Foundation.

History_of_Virginity

Bland de filmerna som jag fick visa tyckte jag bäst om Sophie Hallers A History of Virginity. En kort animerad dokumentär om, just det, oskulden som koncept och dess historia. Roligt och viktigt. Minst lika viktigt, på gränslandet mellan fiktion och dokumentär, känns ukrainska Nuclear Waste, en film om Tjernobyl och katastrofens inverkningar på folks liv nästan 30 år senare.

Adelshingst

Sedan är det alltid så himla svårt att välja vilka filmer man tycker bäst om. Alla är ju så olika. Och många är ju bra! Bland de svenska filmerna jag såg blev jag mest glad och förtjust i Adelshingst av Sofia Priftis och Linus Hartin. Just den där utklippta-foto-collage-animationstekniken (som även används i A History of Virginity) tilltalar mig otroligt mycket. Även här: en rolig och viktig film om hur viktigt det – tyvärr – är med vilka förutsättningar man får när man föds in i vårt samhälle. Mest rörd blev jag däremot av filmen som fick publikens pris: Så här är det nu (Anders Jedenfors). En kort film om vad ensamhet är, hur den känns, vad den gör med en människa när hon blir gammal. Det var länge sedan jag såg en så inkännande och gripande dokumentär om vad det betyder att vara människa, att bli gammal.

Biografi

Två filmer som visades i det svenska programmet har jag redan tidigare skrivit om: Biografi visades på Tempo i våras och Ett enklare liv i Grimstad. Där såg jag även Du velger selv, som kom med i publikens topp fem i det internationella programmet här i Uppsala.

filmspanarnaI år hade även filmspanarna en liten extraträff i Uppsala och vi passade på att se ett gäng kortfilmer tillsammans. Här kan man läsa vad bloggkollegorna tyckte: Bilder och ord, The Velvet Café, Jojjenito.

Kortfilmfestivalen i Grimstad 2013 – Norska favoriter

När man har varit på festival har man oftast sett så mycket film att man behöver smälta det man har sett en stund. Har man varit på kortfilmfestival blir det per automatik ännu mer att smälta – istället för en rak film-trerätters blir det film-tapas i en salig blandning av sött, surt, bittert, salt, hårt och mjukt. I år besökte jag Kortfilmfestivalen i Grimstad för Filmamasoner, och detta var några utav mina favoriter regisserat av kvinnor i den norska tävlingen:

Uten tittel

Uten-tittel

Slow motion. Tre unga tjejer. Hår. Sjal. Hijab. Charlotte Thiis-Evensens Uten tittel påminner inte bara till titeln om videokonst. Jag kan gott tänka mig att sitta på en bänk i ett rum på ett galleri eller ett konstmuseum och se de enskilda sekvenserna på varsin vägg i en videoinstallation. Duka ännu djupare in i de unga kvinnornas ansikten, blicken, känslor. Registrera varje lilla rörelse, precis som kameran. Ta mig tid. Filmen är egentligen precis på gränsen till att bli för lång, för långsam och för orörlig för att ses i ett block med andra filmer under en festival. Släpper man däremot tidsaspekten och klockan, förväntningen inför filmen som kommer efteråt, så får man en djup, lugn upplevelse. Framför en vitt bakgrund, nästan som i en reklam för Benetton, ser vi hur dessa tre tjejer tar på och av sig sin slöja. Ingen av dem verkar vara helt tvärsäker om att det ena eller det andra är rätt, och det är denna lilla punkt av tvivel som är filmens hjärta. Det är här frågorna väcks, och det är här vi som åskådarna lämnas kvar.

Du velger selv

Du_velger_selv

En fantastisk sak med kortfilm är att det korta formatet tillåter experiment med olika former, ovanliga format och kombineringen av oväntade genrer. Du velger selv av Kajsa Næss är något så ovanligt som en helt animerat dokumentär om, med och för barn. Filmen har, precis som Rekonstruksjon av en familie, sin utgångspunkt i en rad intervjuer, som sedan illustreras inkännande med tecknade figurer och uppbyggda miniatyrmiljöer. Vi träffar till exempel Aron, Frida, Ronja och Philip som berättar om sin situation på dagis och i skolan, om hur de har det hemma och om sina drömmar för framtiden. Det alla har gemensamt är något de inte fick välja själv: deras pappa sitter i fängelse. Detta färgar deras liv på olika sätt, och de väljer att hantera situationen på olika sätt, men alla med mycket vishet och klokhet och framförallt med drömmarna i behåll. För det är en sak de vet: de väljer själva hur de hanterar saken.

Det var ikke jeg, det var fiskmåsen

Fiskmaasen

En film om att vara tonåring, om att gå i skolan, bli ihop eller inte, misslyckas med examen, och framförallt: om att leva med tvångstankar som verkar leva sina helt egna liv. Det var ikke jeg, det var fiskmåsen är en charmerande animation som är otroligt skickligt och snyggt genomfört av filmskaparen Julie Engaas. Jag älskar hur teckningarna följer efter tvångstankarna i en enda lång inre monolog. Både illustrationerna och texten följer en egen logik där allt är möjligt, men inte allt får hända – tvärtom. När man misslyckas i sitt examen blir sidan rött av korrekturer och rött betyder blod och blod betyder död, därför kan man inte visa pappret hemma och säger istället att det var fiskmåsen som tog den. Och apropå fiskmåsen: jag hade en gång en fransklärare på gymnasiet som påstod att när hon rättade våra tester i trädgården så blåste just två eller tre av elevernas tester bort med vinden. Märkligt nog var det de eleverna hon tyckte minst om. Fast detta hör ju inte alls hit egentligen, och har ingenting med filmen att göra förutom att den har en förmåga att leda åskådarens tankar på villovägar under och efter visningen. Jag ser det som en positiv grej och ser Det var ikke jeg, det var fiskmåsen gärna en gång till. Eller två. Eller tre.

Et enklare liv

Et_enklare_liv

Gunhild Enger sätter med sin film Et enklare liv fingret på något viktigt, något som man kanske känner av lite omedvetet emellanåt men som försvinner snabbt igen bland alla måsten och jobben och vardagen. Hon skildrar med en stoisk kamera en liten exemplarisk del av livet till ett äldre par, Ing-Marie och Carl. Både har fullt upp med att göra sitt liv så enkelt som möjligt, och som de moderna människorna de är gör de detta med hjälp av diverse redskap och maskiner. Utan kommentar följer vi dessa två i sina sysselsättningar. Tagit som enskilda företeelser är det lätt att känna igen idéer man kanske har haft själv, gräsklipparen som med hjälp av en snyggt satt lina gör arbetet alldeles själv eller det där med att köpa ett sådant där magiskt vibrerande bälte som smälter bort all fett man stoppar i sig. Betraktat i sin helhet genom kamerans nyktra öga skapar alla dessa verktyg och maskiner dock ett nästan surrealt tillstånd, en ond cirkel av ting som skapar behöv för nya ting, som inte kan kallas för annat än ironiskt. Det är lätt att sitta i biostolen och skratta, men tänker man lite längre och bortom Ing-Maries och Carls lite gammalmodiga instrument så fastnar skrattet i halsen. För visst har vi alla någon gång köpt den där prylen som skulle göra vårt liv så mycket enklare?

Den här artikeln har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.

Kortfilmfestivalen: Minnen I – Rekonstruksjon av en familie

rekonstruksjon2

Det här året har flera intressanta, vackra och vissa rentav underbara dokumentärfilmer dykt upp på festivaler och bio som har gemensamt att de kretsar kring minnen och processerna omkring dem. Sarah Polleys Stories We Tell, som har premiär på svenska biografer i slutet av juni, är ett fantastisk exempel, men under Kortfilmfestivalen i Grimstad visades flera andra som vi framöver vill presentera i en liten artikelserie. Först ut är Charlotte Røhder Tvedts Rekonstruksjon av en familie från 2012.

Rekonstruksjon av en familie är en intervjufilm utan talking heads, kanske närmare en radiodokumentär i sitt ursprung än en dokumentär för biograferna. Alla fyra medlemmar i en familj, far, mor, son och dotter, återberättar hur de själva minns föräldrarnas skilsmässa. Vad det var som utlöste den, hur de upplevde tiden som ledde till krisen, hur de påverkades. Det är intensiva, djupt personliga berättelser som ändå känns allmängiltiga. Även om mina egna föräldrar inte är skilda så känner jag igen vissa delar av konflikten ifrån mina tonårsår, och andra delar ifrån min egen relation nu – på gott och ont. Det blir på så sätt en film om hur vi skapar våra livs historier, om hur vi tillskriver mening till olika händelser och om hur vi ordnar vårt minne.

Vi börjar i en intervjusituation där mikrofonen blir vänd mot oss, och en röst, regissörens, försäkrar oss att alla kommer att intervjuas. Åskådaren inkluderas visuellt och dras med in i konflikten. Det som sedan utmärker filmen är att Charlotte Røhder Tvedt enbart använder amatörer för att gestalta familjen. Vi ser aldrig personerna bakom rösterna, utan enbart platshållare i deras ställe. Kameran följer elegant svepande med en äldre man som åker rullskidor, och en medelålders kvinna som cyklar genom en vilken som helst medelklassvillaförort i en vilken som helst mellanstor stad. Som en parallel till familjemedlemmarnas respektive förhållningssätt under skilsmässan är det föräldrarna som framställs som aktiva, i ständig rörelse, medan de – numera vuxna – barnen (framförallt dottern) först och främst syns som statiska, sittandes, väntandes.

rekonstruksjon1

Filmens och berättelsens knytpunkt ligger vid ett avsked på tågstationen. Oavhängig av varandra definerar alla inblandade det som händer på stationen och kvällen innan som avgörande för skilsmässan. Så blir ett stort antal tagningar från vardagliga, till synes kaosartade, situationer på en tågstation en naturlig motvikt mot porträttbilderna med de enskilda protagonisterna. De in- och utrullande tågen och de avskedstagande familjerna ger en speciell rytm till dokumentären och förstärker känslan av allmängiltighet.

Jag kommer på mig under filmvisningen hur jag flera gånger skrattar till över naiviteten i pappans tro att hans fru borde förstå att hans jobb och hedersuppdrag i olika kommittéer är viktigare än en middag med familjen. Eller över barnsligheten i hans envishet om att han inte ska behöva be om ursäkt för att han kom hem senare än lovat. Som om det handlade om ett krig han behöver vinna, och inte ett liv tillsammans med den han älskar mest. När jag iaktar vem som reagerar på vad under visningen märker jag att en större del av kvinnorna i publiken reagerar på samma saker som jag – och männen på andra. Jag vill gärna se det som ett tecken att Charlotte Røhder Tvedt har satt fingret på, om inte universella, så ändå igenkännbara situationer som män och kvinnor genom sin respektive socialisering reagerar olika på. Även sonen i familjen uttrycker till exempel stor förståelse för nödvändigheten i att hans far behöver stanna kvar länge på jobbet, medan han inte visar någon insikt i orsaken till hans mors frustration.

Allmängiltigheten som regissören har täljt fram ur de personliga berättelserna, tillsammans med det faktum att alla fyra ståndpunkter får ta ungefär lika stor plats, att ingens position blir överhängande, leder till att jag som åskådare kan vidga min förståelse för hur annorlunda två människor kan uppleva samma situation. Jag hoppas att jag genom att se och reflektera över filmen har blivit lite mer tolerant, och kanske även bättre på att hantera konflikter i mitt eget liv. Och om det är så, så tycker jag att det här är en viktig film som alla borde se. Gör det nu här på NRK!

Den här texten har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.