Category: konst

Forsaken Cowboy

När jag letade efter något helt annat hittade jag den här korta filmen på nätet:

Röyksopp – Forsaken Cowboy from Jørgen Klüver on Vimeo.

Det här var tydligen ett bidrag till en tävling som Röyksopp hade för att hitta en officiell video till låten Forsaken Cowboy, och även om den här inte vann, så tycker jag ändå att fler borde få möjlighet att se den. Ett klockrent litet konstverk som lyckas föra ihop frågor om identitet, klimatförändringar och asylpolitik.

Facit 2012

36 böcker, 6 operaföreställningar, 5 ballettkvällar, 3 teaterpjäser, några utställningar, 73 långfilmer och många många många kortfilmer.

Det är mitt kulturår 2012 i siffror. Vissa av dessa är jag nöjd med, som till exempel kortfilmerna. Att få äran att välja ut filmer till Uppsala Internationella Kortfilmfestival var något av det roligaste som hände mig under det gångna året – förutom att få jobb på Filmhuset, förståss. Teatern däremot tycker jag måste det bli bättring på under 2013, framförallt med tanke på att jag ogillade 2 av de 3 pjäserna jag såg (tragiskt nog var båda dessa produktioner av Uppsala Stadsteater, så jag är skeptisk inför fler besök dit). Däremot var Mats Eks uppsättning av Strindbergs Spöksonaten verkligen en av mina highlights för året. Dramaten! Dramaten! Mer sådant i 2013.

Spöksonaten av August Strindberg 2012

Bland böckerna jag läste stannar först och främst Siri Hustvedt kvar i tankarna, jag läste tre av hennes romaner och alla tycks lika mångbottniga och komplexa, fascinerande och ändå lättlästa. Henne kommer jag att återvända till många gånger. Michael Dahléns Nextopia ledde till att jag bestämde mig för att vilja läsa mer faktaböcker framöver. Med lite avstånd till studietiden känns det skönt att utmana migsjälv med fakta och forskning igen – men apropos utmana: det var mycket trevligt att upptäcka att Dickens faktiskt är roligt att läsa (tvärs emot vad jag tidigare tyckte och trodde)!

trollflojten

När det gäller opera så är jag otroligt glad över att ganska så spontant ha sett Ole Anders Tandbergs uppsättning av Trollflöjten på Kungliga Operan. Trots att den sjöngs på svenska (jag är nu ärrad för livet). Han är på god väg att inta plats 1 på min lista av favoritregissörer för opera och teater, och med tanke på att han även stod bakom den brillianta uppsättningen av Poppea på Den Norske Opera & Ballett så är det inget under. Även La Boheme i regi av Stefan Herheim gjorde stort intryck på mig, och en annan föreställning som jag känner djup tacksamhet inför var Folkoperans Carmina Burana. Vilka historier! Vilka liv!

Shoot the moon

Ett annat highlight var att få uppleva Nederlands Dansteater inte bara en gång, men både i Oslo och i Amsterdam. Fantastiska dansare som bjöd på otroligt vackra, mörka och humoristiska choreografier. I april ska vi se en kväll med Jiri Kylians choreografier i Oslo, och i mai tar vi oss till Göteborg för ett gästspel med Tanztheater Wuppertal – det är mycket att se fram emot!

Sist men inte minst, filmerna. Det vimlar bara av listor med de 10 bästa filmerna nu vid årsskiftet, men den idén jag gillade bäst var den utav Cinemateket. Så här kommer inte de bästa filmerna av 2012, men de bästa filmerna – gjorda av kvinnor, i filmfastans anda – som jag såg under 2012:

thepiano

Orlando (Potter 1992)

Me and you and everyone we know (July 2005)

Le Skylab (Delpy 2012)

Meshes of the Afternoon (Deren 1943)

För dig naken (Broos 2012)

An Education (Scherfig 2009)

Äta Sova Dö (Pichler 2012)

The Piano (Campion 1993)

Wuthering Heights (Arnold 2011)

Young and Wild (Rivas 2012)

Det märks att det ändå blev en hel del nya filmer – kanske för att jag såg dessa på bio och den stora duken gjorde att de fastnade lättare? Med nya jobbet på Filmhuset ska jag hur som helst satsa på att se ännu mer film (jag siktar mot att knäcka 100-filmers-gränsen; 2 per vecka ter sig mer än gångbart), fortsätta att se så mycket film jag bara kan av kvinnliga filmskapare, och uppdatera min kunskap om skandinavisk filmhistoria genom att se fler svenska och nordiska klassiker! Hejja 2013!

PS: Hedersomnämnanden skulle jag vilja ge till Laurence Anyways (Dolan 2012), Searching for Sugar Man (Bendjelloul 2012) och Die Büchse der Pandora (Pabst 1929) som jag såg på Cinemateket med nyskriven musik. Alldeles fantastiska filmer. Alla tre.

I upplösning

Sociala nätverk gör ju märkliga saker med en ibland. Man kan inte alltid bestämma hur nära det får komma, hur djupt det ska gräva. Även om man är försiktigt så är man (eller jag, i alla fall) också nyfiken, och då händer det att folk dyker upp där på näthinnan som man inte har tänkt på i minst 15 år. Så hände det att jag via diverse omvägar hamnade på konstnären Donata Benkers hemsida. Hon gick på samma skola som jag, en årskurs över mig, 1996 eller 97. Bortsett från att jag var kär i hennes pojkvän och därmed inte direkt positivt inställd till henne, så minns jag först och främst att hon hade världens coolaste byxor, med ett ben i orange och ett ben i turkos. Jag tror inte att vi någonsin pratade med varandra, hon och jag, och året efter försvann hon till ett internat och jag tänkte inte så mycket mer på henne. Tills jag nu klickade vidare till hennes hemsida.

Hon har blivit konstnär, med en tung utbildning på konstakademin i Nürnberg och i Helsinki, med utställningar i Frankfurt, Berlin och San Francisco. Hennes måleri tilltalar mig, precis som det faktum att hon, i alla fall under en viss tid, har vistats här i nord, i Skandinavien.

Bilderna är starka, kraftfulla. När man letar sig bakåt i tiden på hennes bildergalleri online så ser man en tydlig röd tråd, både i motiven och tekniken. Hon använder sig av klara färger och för det mesta av stora format. Tomma hus, tomma landskap. Hennes professor beskriver hennes verk i en text som landskap som inte är. Det jag ser är landskap i upplösning. Hus i upplösning. Landskap i ett övergångstillstånd, mellan då och sen, där samtiden egentligen inte finns för att allting är i förändring, i flux. Konstruktionerna är så fragila att de när som helst kan kollapsa.

Jag gillar kontrasten mellan de starka färgerna, de kantiga linjerna och det tunna upplösningstillståndet direkt bredvid. Där färgerna plötsligt rinner, blandas, blöder ut som de brukar göra i akvareller. Det är en mycket urban stil, och i bilderna befinner man sig plötsligt mellan en hyllning av den moderna arkitekturen och dess nedbrytning. Vi är alltid bara en moment ifrån att naturen tar över betongen.

Tavlorna påminner mig om det bräckliga i vår närvaro, en känsla som jag har haft sittandes i min nacke de sista två åren. Hade jag lite pengar kvar att lägga på konst skulle jag nog vilja köpa en av dessa målningar. För att minnas. Uppskatta tryggheten. Se det starka som växer ur det som bryts ner.

Sandgrund, Lars Lerin

Med min sambos familj i Karlstad och min tid som praktikant hos Kristinehamns Konstmuseum så har det blivit naturligt för mig att följa kulturlivet i Värmland i den mån nyheterna når mig här i Uppsala. I våras följde jag ganska noga med i debatten om Lars Lerins nya museum på Sandgrund i Karlstad. Även om jag fortfarande tycker att det var en hel del märkligheter kring den affären – jag tillhör den gruppen som hade önskat sig en offentlig debatt om vad man vill ha för slags museum, och det innan affären blev bestämd och avslutad – så kunde jag ju inte låta bli att besöka nya Sandgrund nu när jag var där förra veckan.

Den gamla dansbandsrestaurangen, som jag endast minns som ett rätt mörkt, ölluktande trängselställe, har förvandlats till ett vitt och luftigt galleri. Det ligger ett café med terass där köket brukade vara, och en butik bakom ingången. Den gamla trappan finns kvar, och likaså en av scenerna. Den stora salen har blivit en labyrint av vita utställningsväggar med Lerins stora akvareller på.

Jag hade inte sett mycket av hans konst tidigare. De stora målningarna dominerar rummet, och jag blev djupt imponerad av Lerins sätt att hantera ljus och mörker. Jag gillar hur de lätta färgämnena träffar på mörkt bildinnehåll och stora ytor. Stadsporträtten låter betraktaren känna sig nedtryckt av misär och betong. I direkt kontrast till dessa verk finns målningar från hans resor till öst, till öknens ljus och vida landskap. Ännu mer än de urbana akvarellerna blev jag berörd av en serie bilder med dioraman, fåglar, böcker. En känsla av instängdhet, av damm och ensamhet som gamla samlingar ofta har, stod i stark kontrast till det nya, fräscha galleriet.

Det är ett stort verk, ett stort konstnärskap som visas på Sandgrund. Jag blev kanske mest berörd av vitrinerna som löper längs med fönstren vid salen. Här möter man en liten del av honom som privatperson, eller snarare, man får ett intryck av att han är lika mycket konstnär i det privata som i det offentliga. Här ligger det vykort som han har skickat under hans många resor hem till familjen i Värmland. Det är vykort som han har skapat själv, kanske skisser till senare verk, eller kanske delar av målningar som han inte var nöjd och tillfreds med. I vitrinerna visas den verkliga omfattningen av hans liv som konstnär, och det är lika inspirerande som de stora tavlorna.

Museet bjuder på många intryck, och jag känner att det nästan blev för mycket att även se gästutställningen med Helena Blomqvist. Just nu är det dessutom väldigt många besökare – det är ju sommar, semestertid och museet är nytt. Besöksmängden, som i sig är en success för Lerin och museet, gör dock att ljudnivån blev för hög för mig, och de många omkringstrosande människorna gjorde det svårt att verkligen koncentrera sig på det ena eller andra verket i lugn och ro. Jag vet inte om ljuddämpande åtgärder hade stört ljussättningen i de höga taken, men jag tror att ett besök senare, när nyhetsmomentet har avtagit, blir en trevligare upplevelse om man först och främst vill möta konstverken.

Läs även gärna min text om För dig naken – Sara Broos film om Lars Lerin och hans letande efter kärlek.

Bilderna kommer ifrån sandgrund.org

 

Kokvinnorna

Under våren såg jag en mycket rörande dokumentär på SVT play: “Kokvinnorna“. Regissörerna Peter Gerdehag och Tell Aulin följer två egensinniga gamla systrar som fortfaranda mjölkar sina kor för hand. Korna har minst lika mycket personlighet som deras ägare, och hela filmen påminner mig så väldigt mycket om min barndom när min familj bodde i södra Österrike bredvid en bondgård där korna, grisarna och hönsen var minst lika lyckliga som vi barn som lekte i samma hö och lera som djuren. Sorg och humor i lika delar gör att den här berättelsen går publiken riktigt nära, och den är underhållande som få dokumentärer.

Strax efter att jag hade sett filmen läste jag i tidningen att den äldre utav dem, Britt, hade dött. Nu visas en utställning i Vänersborg med foton som togs under filmningen, och jag önskar att jag hade möjlighet att åka dit och se den (det kanske är ett tecken att ta tag i det där med körkortet?). Filmen och utställningen är dokument om en tid där djuren och människorna levde närmare varandra än idag, en tid som nu är på väg att dö ut. “Kokvinnorna” kan köpas på DVD och länk till olika återförsäljare finner du här.

Patti Smith – Just kids

Jag läser. I maj sträckläste jag ett par böcker under bara ett par dagar, men de senaste 2-3 veckorna kom jag inte riktigt igång. Jag prövade mig på Rilkes “Die Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge” men efter några sidor insåg jag att känslan inte stämde överens med där jag är nu. Bokens lukt av död och sjukdom var för påträngande för den tidiga sommaren, så jag sparar boken till en regnig höstdag. Jag prövade mig också på Per Olov Enquists “Ett annat liv”, men kom aldrig in i historien. Jag stod lite utanför boken och tittade ner på det som utspelade sig och allt tycktes lite främmande, lite snett, på ett sätt som inte gjorde mig nyfiken. Det är synd, för att min papa hade tjatat ganska länge på mig om att jag borde läsa Enquist. Även det får bli ett senare tillfälle.

Just Kids” av Patti Smith har jag velat läsa en stund. Jag funderade på att reservera den på biblioteket, men väntetiden är lång. Jag tänkte jag borde köpa den, men de gångerna jag kom förbi pocketshop och skulle köpa en bok fanns den inte inne. Istället stod den nu som “vattenlik” och med en använd flygbiljett mellan sidorna kvarglömd av en tidigare gäst i studion vi hyrde i Amsterdam. Jag började läsa och kunde inte lägga ifrån mig den, så nu flög den med hit till Sverige. Nu när jag har kommit en bra bit in i texten efter resan känns det på ett märkligt sätt naturligt att det är just detta slitna exemplar som råkade hamna i bagaget.

Egentligen är jag inte särskild intresserad av Patti Smiths musik, och jag brukar inte läsa biografier särskild ofta. Varför just denna bok tog tag i mig, redan innan jag började läsa den, kan jag inte säga. Däremot vet jag med bestämdhet att denna bok kom in i mitt liv vid exakt rätt tillfälle. Under en tid har jag haft en vag ångest omkring mitt egna skapande. Det är länge sedan jag sydde något, än längre sedan jag skrev ett handskrivet brev, och när jag sist skrev en dikt eller målade något minns jag knappt. “Just Kids” skapar en drivkraft till konsten i mig. Jag har fått tillbaka lusten att vara kreativ, att skapa saker, att producera något som i mina egna ögon (och det är det som är det viktiga) kan stå som konst, något som jag själv skulle vilja ha på väggen eller i en bok.

Boken är en ensamstående hyllning av skapandet, av konsten i alla möjliga och omöjliga former. Berättandet hjälper att flytta fokus ifrån att allting ska vara perfekt. Kreativitet är som en muskel som kan tränas, genom att läsa, genom att se på utställningar, gå på konserter, bläddra i konstböcker, men framförallt genom att skapa utan eftertanke, utan hänsyn till normer eller trender. Jag är fortfarande inte förtjust i Patti Smith som musiker, men som poet har hon öppnat en ny dörr för mig.

Tåg-tv

När jag nyligen tog tåget från Uppsala till Stockholm upptäckte jag under resan ett antal budskap, skyltar med korta repliker på. Någon undrade om det alltid skulle vara sådär? Och hur vi kom dit? Innan jag visste vad som hände var jag alldeles fastklistrad vid fönstret, väntade på nästa budskap, formulerade små dialoger med skyltarna.

Att jag sitter alldeles fastklistrad vid ett tåg- eller bussfönster och nödstirrar ut i landskapet är i och för sig ingenting nytt för mig. Jag gör det ofta när jag reser, både när jag färdas genom ny terräng, och när jag närmar mig bekanta ställen som jag hyser minnen utav. Till exempel kan jag inte låta vara att invänta Varnumsviken och Mariebergsparken i Kristinehamn på väg till eller från Karlstad. Jag har mycket fina minnen från min tid som praktikant hos Kristinehamns konstmuseum, och dessa minnen aktiveras alltid när jag åker förbi ställena. Känslan att landskapet rör på sig emedan jag själv sitter stilla tycker jag är fascinerande, det sätter igång min fantasi samtidigt som det känns otroligt rogivande.

Budskapen som kan ses på båda sidorna av tågsträckan mellan Uppsala och Stockholm har betydligt förändrat denna resa för mig. En tidigare transportsträcka har plötsligt blivit ett ställe att kontemplera livet och resandet, att fundera omkring de förväntningar man har och vilka beslut det var som ledde dit man är i livet idag.

Konstnären som står bakom skyltarna är My Lindh och konstverket heter “Tågteve“, och hon skriver såhär: Tågteve är en undersökning av den rörliga bilden och hur olika medias dramatiseringar och iscensättningar förändrar hur vi tolkar våra liv. I Tågteve befinner sig resenären inuti den rörliga bilden, och betraktarpositionen förskjuts från utomstående voyeur till deltagare. För mig har tittandet ur fönstret under en resa alltid haft något overkligt, fiktivt, något filmiskt över sig. Trots det så såg jag inte skyltarna i första hand som en kommentar om vårt förhållande till den rörliga bilden. Jag tycker att de har en större dimension än det. De kan vara en kommentar om vårt sätt att kommunicera idag med twitter och sms, de pekar på hur en berättarröst eller en text kan förändra ett (dokumentärt) bild och dess mening, men framförallt så tycker jag att deras ingripande i vår tankevärld under en färd kan förändra hur vi ser på resandet och dess roll i vårt liv.

Bilderna kommer från tagteve.com