I hösten 2010 släppte en god väninna till mig en bok som en bomb. Hon heter Maria Amelie, boken heter Ulovlig norsk och är både en bekännelse och en berättelse. Det hon hade gjort var att hon som minderårig kom som flykting med sina föräldrar från Ryssland till Norge, och efter flera avslag gick under jorden och blev papperslös flyktingbarn med familjen. Det hon också hade gjort var att gå ut gymnasiet och dessutom få sig en bachelor och en master vid universitetet i Trondheim. Det är just detta boken handlar om – en personlig redogöring om livet som illegal flyktingbarn som hinner bli vuxen i ett land som vägrar henne uppehåll och trygghet.

Varför tar jag upp detta just nu? För ett par dagar sedan läste jag en artikel med titeln “Obehöriga äga ej tillträde” som konstnären Lars Lerin hade skrivit som svar på en främlingsfientlig kolumn i NWT. Jag skrev ett lite längre statusmeddelande än vanligt på Facebook, och känner att jag gärna vill upprepa detta ställningstagande även här.

Jag skrev såhär: “En oerhört fin och viktig text av Lars Lerin, för öppenhet och medmänsklighet och framförallt för värme i ett allt mer kyligt samhällsklimat. Det är inte lätt att ens vara europeisk invandrare i det här landet – hur mycket svårare måste det då vara för en ung människa som själv och utan hjälp av vänner och familj har tagit sig hit ifrån krig och misär? Jag saknar mina vänner, min familj, mitt språk, min kultur varje dag, och då kan jag ändå nå till Tyskland utan problem via telefon och email, och familjen kan utan problem ta ett flyg hit för att hjälpa mig om det behövs. Hur mycket svårare måste det vara för någon som inte ens kan svenska, där familjen kanske inte ens lever längre, eller i varje fall inte går att nå med ett sms? Jag vägrar tro att man tar på sig kampen mot den europeiska byråkratins väderkvarnar utan en riktig bra anledning. Och den som tror att det bara gäller att spela lite skådespel för att få det bra här har nog aldrig flyttat utomlands ens för en månad eller två.”

Mina egna erfarenheter, men framförallt min vänskap med någon som vägrade att bli offer för den skandalösa skandinaviska asylpolitiken och som vågade att stå fram med sin historia gör att jag inte kan stå tyst vid sidan när någon önskar att folk som kommer från en annan del av världen ska bli uteslutna och utkastade ur detta fina stora land som jag har fått lov att leva i. Jag är alldeles övertygat om att allt gott vi gör dem som kommer hit i nöd kommer vi att få återbetalat tusenfaldig. När jag flyttade till Norge kände jag ingen utom min pojkvän. Sedan träffade jag Maria. Jag har aldrig tidigare träffat en människa som är så generös som hon. Hon delade med sig av vänner, glädje, energi, allt. Jag visste inte att hon var papperslös. Hon gjorde att jag kände mig mindre ensam i ett främmande land.

Jag nämnde att Ulovlig norsk är en personlig berättelse, men den är mer än det: boken är kanske allra först ett tack till alla dem som hjälpte henne och familjen, som gav henne lust att leva, som peppade henne under svåra stunder vid universitetet, som såg till att hon kände sig värdefull. Ett tack till vännerna, till norrmännen, till de enskilda som tillsammans gör skillnad trots att samhället har tackat nej till en människa. Här finner du min recension av Ulovlig norsk när den först kom ut. Läs boken, köp den här!