Category: litteratur

Facit 2012

36 böcker, 6 operaföreställningar, 5 ballettkvällar, 3 teaterpjäser, några utställningar, 73 långfilmer och många många många kortfilmer.

Det är mitt kulturår 2012 i siffror. Vissa av dessa är jag nöjd med, som till exempel kortfilmerna. Att få äran att välja ut filmer till Uppsala Internationella Kortfilmfestival var något av det roligaste som hände mig under det gångna året – förutom att få jobb på Filmhuset, förståss. Teatern däremot tycker jag måste det bli bättring på under 2013, framförallt med tanke på att jag ogillade 2 av de 3 pjäserna jag såg (tragiskt nog var båda dessa produktioner av Uppsala Stadsteater, så jag är skeptisk inför fler besök dit). Däremot var Mats Eks uppsättning av Strindbergs Spöksonaten verkligen en av mina highlights för året. Dramaten! Dramaten! Mer sådant i 2013.

Spöksonaten av August Strindberg 2012

Bland böckerna jag läste stannar först och främst Siri Hustvedt kvar i tankarna, jag läste tre av hennes romaner och alla tycks lika mångbottniga och komplexa, fascinerande och ändå lättlästa. Henne kommer jag att återvända till många gånger. Michael Dahléns Nextopia ledde till att jag bestämde mig för att vilja läsa mer faktaböcker framöver. Med lite avstånd till studietiden känns det skönt att utmana migsjälv med fakta och forskning igen – men apropos utmana: det var mycket trevligt att upptäcka att Dickens faktiskt är roligt att läsa (tvärs emot vad jag tidigare tyckte och trodde)!

trollflojten

När det gäller opera så är jag otroligt glad över att ganska så spontant ha sett Ole Anders Tandbergs uppsättning av Trollflöjten på Kungliga Operan. Trots att den sjöngs på svenska (jag är nu ärrad för livet). Han är på god väg att inta plats 1 på min lista av favoritregissörer för opera och teater, och med tanke på att han även stod bakom den brillianta uppsättningen av Poppea på Den Norske Opera & Ballett så är det inget under. Även La Boheme i regi av Stefan Herheim gjorde stort intryck på mig, och en annan föreställning som jag känner djup tacksamhet inför var Folkoperans Carmina Burana. Vilka historier! Vilka liv!

Shoot the moon

Ett annat highlight var att få uppleva Nederlands Dansteater inte bara en gång, men både i Oslo och i Amsterdam. Fantastiska dansare som bjöd på otroligt vackra, mörka och humoristiska choreografier. I april ska vi se en kväll med Jiri Kylians choreografier i Oslo, och i mai tar vi oss till Göteborg för ett gästspel med Tanztheater Wuppertal – det är mycket att se fram emot!

Sist men inte minst, filmerna. Det vimlar bara av listor med de 10 bästa filmerna nu vid årsskiftet, men den idén jag gillade bäst var den utav Cinemateket. Så här kommer inte de bästa filmerna av 2012, men de bästa filmerna – gjorda av kvinnor, i filmfastans anda – som jag såg under 2012:

thepiano

Orlando (Potter 1992)

Me and you and everyone we know (July 2005)

Le Skylab (Delpy 2012)

Meshes of the Afternoon (Deren 1943)

För dig naken (Broos 2012)

An Education (Scherfig 2009)

Äta Sova Dö (Pichler 2012)

The Piano (Campion 1993)

Wuthering Heights (Arnold 2011)

Young and Wild (Rivas 2012)

Det märks att det ändå blev en hel del nya filmer – kanske för att jag såg dessa på bio och den stora duken gjorde att de fastnade lättare? Med nya jobbet på Filmhuset ska jag hur som helst satsa på att se ännu mer film (jag siktar mot att knäcka 100-filmers-gränsen; 2 per vecka ter sig mer än gångbart), fortsätta att se så mycket film jag bara kan av kvinnliga filmskapare, och uppdatera min kunskap om skandinavisk filmhistoria genom att se fler svenska och nordiska klassiker! Hejja 2013!

PS: Hedersomnämnanden skulle jag vilja ge till Laurence Anyways (Dolan 2012), Searching for Sugar Man (Bendjelloul 2012) och Die Büchse der Pandora (Pabst 1929) som jag såg på Cinemateket med nyskriven musik. Alldeles fantastiska filmer. Alla tre.

Ulovlig norsk

I hösten 2010 släppte en god väninna till mig en bok som en bomb. Hon heter Maria Amelie, boken heter Ulovlig norsk och är både en bekännelse och en berättelse. Det hon hade gjort var att hon som minderårig kom som flykting med sina föräldrar från Ryssland till Norge, och efter flera avslag gick under jorden och blev papperslös flyktingbarn med familjen. Det hon också hade gjort var att gå ut gymnasiet och dessutom få sig en bachelor och en master vid universitetet i Trondheim. Det är just detta boken handlar om – en personlig redogöring om livet som illegal flyktingbarn som hinner bli vuxen i ett land som vägrar henne uppehåll och trygghet.

Varför tar jag upp detta just nu? För ett par dagar sedan läste jag en artikel med titeln “Obehöriga äga ej tillträde” som konstnären Lars Lerin hade skrivit som svar på en främlingsfientlig kolumn i NWT. Jag skrev ett lite längre statusmeddelande än vanligt på Facebook, och känner att jag gärna vill upprepa detta ställningstagande även här.

Jag skrev såhär: “En oerhört fin och viktig text av Lars Lerin, för öppenhet och medmänsklighet och framförallt för värme i ett allt mer kyligt samhällsklimat. Det är inte lätt att ens vara europeisk invandrare i det här landet – hur mycket svårare måste det då vara för en ung människa som själv och utan hjälp av vänner och familj har tagit sig hit ifrån krig och misär? Jag saknar mina vänner, min familj, mitt språk, min kultur varje dag, och då kan jag ändå nå till Tyskland utan problem via telefon och email, och familjen kan utan problem ta ett flyg hit för att hjälpa mig om det behövs. Hur mycket svårare måste det vara för någon som inte ens kan svenska, där familjen kanske inte ens lever längre, eller i varje fall inte går att nå med ett sms? Jag vägrar tro att man tar på sig kampen mot den europeiska byråkratins väderkvarnar utan en riktig bra anledning. Och den som tror att det bara gäller att spela lite skådespel för att få det bra här har nog aldrig flyttat utomlands ens för en månad eller två.”

Mina egna erfarenheter, men framförallt min vänskap med någon som vägrade att bli offer för den skandalösa skandinaviska asylpolitiken och som vågade att stå fram med sin historia gör att jag inte kan stå tyst vid sidan när någon önskar att folk som kommer från en annan del av världen ska bli uteslutna och utkastade ur detta fina stora land som jag har fått lov att leva i. Jag är alldeles övertygat om att allt gott vi gör dem som kommer hit i nöd kommer vi att få återbetalat tusenfaldig. När jag flyttade till Norge kände jag ingen utom min pojkvän. Sedan träffade jag Maria. Jag har aldrig tidigare träffat en människa som är så generös som hon. Hon delade med sig av vänner, glädje, energi, allt. Jag visste inte att hon var papperslös. Hon gjorde att jag kände mig mindre ensam i ett främmande land.

Jag nämnde att Ulovlig norsk är en personlig berättelse, men den är mer än det: boken är kanske allra först ett tack till alla dem som hjälpte henne och familjen, som gav henne lust att leva, som peppade henne under svåra stunder vid universitetet, som såg till att hon kände sig värdefull. Ett tack till vännerna, till norrmännen, till de enskilda som tillsammans gör skillnad trots att samhället har tackat nej till en människa. Här finner du min recension av Ulovlig norsk när den först kom ut. Läs boken, köp den här!

 

Winifred Holtby – South Riding

Vi tog semester. Med tåget till Karlstad och sedan vidare med bil och eka till sambons familjs stuga på en ö i Vänern. I bagaget hade vi en massa mat, kläder, myggspray och en hög med böcker. Tre till honom, sju till mig. Vi skulle ju vara borta från civilisationen i en vecka minst. Jag läste tre av sju, men sedan stannade vi inte heller längre än fyra dagar, och dessutom fanns det svamp och blåbär att plocka.

En av böckerna jag läste var Winifred Holtbys South Riding. Jag hade sett den tidigare i år som BBC-kostymdramaminiserie på SVT, fördelat över tre kvällar. Manuset av Andrew Davis håller riktigt hög kvalité – som all kostymdrama i hans bearbetning – och skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb. Jag blev verkligen nyfiken på boken.

South Riding följer ett antal karaktärer i den fiktiva landsbygden South Riding i Yorkshire under mellankrigsåren på tidigt 1930-tal. Första världskriget hade betydligt decimerat antalet män i giftemålsålder, och lämnade därmed många unga kvinnor utanför den traditionella rollen som hustru och mor. Det är dessa unga kvinnors roll i samhället, och deras möjligheter till utbildning, jobb och politiskt inflytande, som för mig står i berättelsens centrum och utgör dess tyngd. Samtidigt är boken centrerad omkring det lokalpolitiska arbetet, dess olika aktörer, deras intriger och misslyckanden, deras övertygelser och målsättningar. Slutligen visas också de situationer som befolkningen återfinner sig i som direkt följd av politiska beslut.

Bokens, och även seriens, två tydliga huvudkaraktärer är Sarah Burton, ny rektor på den lokala flickskolan, och Robert Carne of Maythorpe, en nästan financiellt ruinerad lantägare och politiskt aktiv “gentleman farmer”. Den långsamma utvecklingen av deras relation löper lik en röd tråd genom boken, och ger den både drama och dynamik. Det är inget under att TV-serien utvecklar och framkallar denna kärlekshistoria mycket mer än boken gör. De här två människorna är antagonister, inte olikt de två huvudfigurerna i Jane Austens Stolthet och fördom. De står för två olika tidsåldrar, för framtidstro och innovation på Sarahs sida, och för reaktionism och tradition på Carnes sida. Ändå kämpar de i slutändan för samma sak, för att deras medmänniskor ska ha det bra, för att de ska kunna överleva.

Tonårsflickorna Midge Carne (dotter till Robert Carne) och Lydia Holly bildar ett annat, inte mindre intressant, antagonistpar. Båda börjar samtidigt i Sarah Burtons skola, Midge eftersom en doktor rekommenderade att hon skulle komma mer i kontakt med jämnåriga, och Lydia eftersom hon fick kommunens stipendium. Midge är uppvuxen på sin fars herrgård, ensam, blyg och med en psykisk sjuk mor, medans Lydia har sin bakgrund från ett slumområde med många syskon och en far som ofta är arbetslös. Hon är, precis som jag, en riktig bokslukerska, och älskar intellektuella utmaningar, men hennes dröm om att få fullfölja sin utbildning och kanske få ett stipendium till en högskola tar tvärstopp när hennes mor dör och hon är tvungen att stanna hemma för att ta hand om syskon och hushåll. Det var hennes öde som fångade och engagerade mig mest av allt, kanske för att det var här alla politiska beslut och icke-beslut blev så väldigt påtagliga.

Detta är bara ett fåtal av de många färgrika och intressanta figurerna man möter i South Riding. Någonting händer hela tiden, det finns inga tråkiga moment. Berättelsen fick mig att skratta, att gråta, att tänka efter och, kanske viktigast av allt, att lära mig något om vad det betyder att vara människa. Se serien, läs boken – det är många sidor, med mycket innehåll och underhållning för pengarna.

Patti Smith – Just kids

Jag läser. I maj sträckläste jag ett par böcker under bara ett par dagar, men de senaste 2-3 veckorna kom jag inte riktigt igång. Jag prövade mig på Rilkes “Die Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge” men efter några sidor insåg jag att känslan inte stämde överens med där jag är nu. Bokens lukt av död och sjukdom var för påträngande för den tidiga sommaren, så jag sparar boken till en regnig höstdag. Jag prövade mig också på Per Olov Enquists “Ett annat liv”, men kom aldrig in i historien. Jag stod lite utanför boken och tittade ner på det som utspelade sig och allt tycktes lite främmande, lite snett, på ett sätt som inte gjorde mig nyfiken. Det är synd, för att min papa hade tjatat ganska länge på mig om att jag borde läsa Enquist. Även det får bli ett senare tillfälle.

Just Kids” av Patti Smith har jag velat läsa en stund. Jag funderade på att reservera den på biblioteket, men väntetiden är lång. Jag tänkte jag borde köpa den, men de gångerna jag kom förbi pocketshop och skulle köpa en bok fanns den inte inne. Istället stod den nu som “vattenlik” och med en använd flygbiljett mellan sidorna kvarglömd av en tidigare gäst i studion vi hyrde i Amsterdam. Jag började läsa och kunde inte lägga ifrån mig den, så nu flög den med hit till Sverige. Nu när jag har kommit en bra bit in i texten efter resan känns det på ett märkligt sätt naturligt att det är just detta slitna exemplar som råkade hamna i bagaget.

Egentligen är jag inte särskild intresserad av Patti Smiths musik, och jag brukar inte läsa biografier särskild ofta. Varför just denna bok tog tag i mig, redan innan jag började läsa den, kan jag inte säga. Däremot vet jag med bestämdhet att denna bok kom in i mitt liv vid exakt rätt tillfälle. Under en tid har jag haft en vag ångest omkring mitt egna skapande. Det är länge sedan jag sydde något, än längre sedan jag skrev ett handskrivet brev, och när jag sist skrev en dikt eller målade något minns jag knappt. “Just Kids” skapar en drivkraft till konsten i mig. Jag har fått tillbaka lusten att vara kreativ, att skapa saker, att producera något som i mina egna ögon (och det är det som är det viktiga) kan stå som konst, något som jag själv skulle vilja ha på väggen eller i en bok.

Boken är en ensamstående hyllning av skapandet, av konsten i alla möjliga och omöjliga former. Berättandet hjälper att flytta fokus ifrån att allting ska vara perfekt. Kreativitet är som en muskel som kan tränas, genom att läsa, genom att se på utställningar, gå på konserter, bläddra i konstböcker, men framförallt genom att skapa utan eftertanke, utan hänsyn till normer eller trender. Jag är fortfarande inte förtjust i Patti Smith som musiker, men som poet har hon öppnat en ny dörr för mig.

Förfröjd: The Great Gatsby

Bästa tyska bloggkollegan Sonja Leister har en underbar serie på sin blogg Sverige I Rymden: Tyska ord du behöver. I del 3 skriver hon om ordet Vorfreude, glädjen man känner inför någonting fantastiskt som ska hända. Precis som hon saknar jag en riktig bra översättning av ordet till svenska, framförallt nu när jag hade tänkt att börja en liten serie där jag berättar om kulturella ting som jag ser framemot. I kommentarerna till ovannämnda inlägg lanserades ordet Förfröjd som jag gillar skarpt och härmed tänker appropriera från och med nu.

Ett av böckerna som jag har läst hittills i år är F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. Boken är ganska tunn och tog mig inte många timmar att läsa igenom, men den innehåller en fascinerande historia med rika karaktärer och invecklade relationer dem emellan. När man börjar läsa väcks ens nyfikenhet på vem Gatsby är, och det är frågan som leder läsaren och den berättande huvudpersonen genom det som sker. Men vet man i slutet egentligen vem Gatsby är? Jag är inte säker, så jag kommer säkert att vilja läsa om boken när en tid har gått.

Fram tills dess däremot vill jag dela min förfröjd över att Baz Luhrman har tagit sig an boken och filmatiserar den med Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan. Det lär bli en färgsprakande bildexplosion, och om hela filmen blir lika fin och spännande som trailern och Luhrmans tidigare filmer (Romeo + Juliet, Moulin Rouge!) så blir det en upplevelse jag lika lite kommer att glömma som boken.

Om att läsa

När jag var tonåring läste jag. Inte ibland, nej, mer eller mindre konstant. Jag slukade böcker. Min mama brukade säga att jag äter bokstäver. Mitt första extrajobb vid sidan av skolan säger sitt: jag sorterade böcker på biblioteket. Men efter jag tog studenten och flyttade till Sverige blev det tvärstopp. Lilla Kristinehamns bibliotek hade helt enkelt inte det urvalet som jag var van vid. Inte för att biblioteket var så mycket mindre än det i min hemstad i Tyskland, men för att jag inte kunde språket (ännu) och urvalet av tyska böcker bestod av en kvarts hylla med en gedigen blandning av gammalt trams från 70talet och klassiker som jag antingen redan hade läst eller som inte föll mig i smaken. Sedan började jag plugga vid universitetet, och när jag väl hade läst krävande vetenskapliga texter under större delen av dagen så var suget efter mer läsning på kvällen inte särskilt stort. Här kom mitt filmintresse i bilden, men det är ett annat inlägg.

Hursomhelst märkte jag i början av förra året att jag under 2010, det första året efter jag avslutade mina studier, hade läst hela 12 böcker. 1 bok per månad, i snitt. Jag märkte också att jag inte slukade böcker längre på samma sätt. När jag läser skönlitteratur och kommer in i min “läsmodus” plogar jag genom sidorna och kan nästan inte vänta tills den ena meningen tar slut så att jag äntligen kan läsa nästa mening. Det var det jag saknade. Så jag satte mig ett mål för 2011: att dubbla antalet lästa böcker. I ett försök att få tillbaka läslusten och lässuget. Jag lyckades.

Här är vad jag läste, i ingen speciell ordning (och garanterat inte i den ordningen jag läste dem):

Graham, Caroline – Death in disguise, Death of a hollow man

Shriver, Lionel – Vi må snakke om Kevin

Theorin, Johan – Blodläge

Forster, E.M. – A room with a view

Lagerlöf, Selma – Mårbacka

Atwood, Margaret – Alias Grace

Erin McKean – The secret life of dresses

Loe, Erlend – Tatt av kvinnen

Taylor, Drew Hayden – Motorcycles and sweetgrass

Eames, Andrea – The cry of the go-away bird

Ishiguro, Kazuo – When we were orphans, The remains of the day

Murakami, Haruki – Kafka on the shore, The wind-up bird chronicles, What I talk about when I talk about running, Sputnik Sweetheart

Kallentoft, Mons – Midvinterblod, Vårlik, Sommardöden, Höstoffer

Swedenmark, Eva & Wennström, Annika – Smultron & Svek, Hallon & Hat, Vinbär & Vemod, Lingon & Lust

Kaminer, Vladimir – Militärmusik

Høeg, Peter – Fröken Smillas känsla för snö

Ekman, Kerstin – Guds barmhjärtighet, Skraplotter, Sista rompan

En salig blandning av klassiskt och nytt, deckare och romantik, tjockt och tunnt, tyskt, svenskt, engelskt och norskt. Sammanlagd 30 böcker, och även om lässuget inte infinner sig lika mycket och lika snabbt som under tonåren, så dyker den ändå upp mer och mer. Jag har satt samma mål för 2012. Än så länge ser det bra ut, och idag börjar jag andra boken för april.