Category: musik

Forsaken Cowboy

När jag letade efter något helt annat hittade jag den här korta filmen på nätet:

Röyksopp – Forsaken Cowboy from Jørgen Klüver on Vimeo.

Det här var tydligen ett bidrag till en tävling som Röyksopp hade för att hitta en officiell video till låten Forsaken Cowboy, och även om den här inte vann, så tycker jag ändå att fler borde få möjlighet att se den. Ett klockrent litet konstverk som lyckas föra ihop frågor om identitet, klimatförändringar och asylpolitik.

Tempo 2014: Twenty Feet from Stardom

Twenty-Feet-From-Stardom

Hur kan man inte gilla en film fylld med underbar musik? Andra året i rad har nu en musikdokumentär vunnit en Oscar för bästa dokumentär, och även i år är det en film om intressanta personligheter utanför rampljuset och om deras kamp i musikbranschen. Twenty Feet from Stardom introducerar oss till stor popmusik, till låtar som alla har hört hur många gånger som helst, men den här gången får vi först och främst träffa dem som sjunger i bakgrunden till de stora stjärnorna.

Är det verkligen ett misslyckande att “endast” vara bakgrundssångare? När man har så stor talang, borde man då inte per automatik lyckas med att bli stjärna? Det är några av frågorna som kvinnorna (och männen) i filmen resonerar kring. Regissör Morgan Neville väver ihop intervjuer, aktuellt inspelade sekvenser och mängder med fantastisk arkivmaterial till en spännande och komplex film. Det som på första ögonkastet enbart verkar handla om de individuella sångerskornas personliga berättelser och livsöden blir i summan till något mycket större – till en allmän berättelse om en marginaliserad yrkesgrupp inom musikindustrins och popmusikens historia.

Se årets Oscars-vinnande dokumentär under Tempofestivalen, lördagen den 8 mars kl.18:00 på Bio Victoria.

Vackert ljud som skär

När min sambo kom hem från Stockholm Music and Arts i 2012 var han närmast frälst. Inte bara hade han fått se en fantastisk konsert med Björk, nej, han hade även upptäckte en alldeles fantastisk begåvad ung musiker med namn Anna von Hausswolff. Hennes musik har spelats mycket här hemma sedan dess, och när vi såg att hon skulle spela här i Uppsala på konserthuset under Uppsala International Sacred Music Festival blev vi – men framförallt han – verkligen glada. Såklart att vi skulle på den konserten!

Anna-Von-Hauswolff

Nu kom vi hem från konserten, och är verkligen besvikna. Själva uppträdandet var fint, med en stor duk bakom bandet för projektion av rörliga bilder, med återkommande motiv – månen, träd, löv, får – och med mycket sparsamt använt ljus som nog skulle skapa en magisk stämning. Det hade kunnat bli riktigt bra.

Det var bara det att stämningen aldrig blev magisk och fin och avslappnad, eftersom ljudet var så otroligt jobbigt. Det var högt. Och ljudet skar i öronen. Min stol vibrerade av de djupa tonerna, basen. Det var så högt att jag under första tysta pausen mellan två låtar inte kunde låta bli att väldigt tydligt fråga om de inte kunde sänka lite? Det var ju inte bara jag som höll före öronen, men ganska många andra runt omkring mig där mitt i salen. Redan under första låten hade en del rest sig och gått. Men tydligen gick det inte att göra något åt.

Ceremony

Jag brukar vara lite känsligare än många andra när det gäller ljud. Det vet jag. Därför undviker jag stora arenakonserter med Iron Maiden, eller har med mig öronproppar när jag förväntar mig en hög ljudnivå. Men: Anna von Hausswolff spelar inte Heavy Metal, och Uppsala Konsert & Kongress är ingen jättearena där man måste skruva upp volymen till max för att nå varenda vrå i ytterkanten. I min värld platsar hon och hennes musik lite i samma kategori som, ja, Anna Ternheim, Laleh, Ane Brun, till och med Wovenhand. Alla dessa har jag tidigare sett antingen på UKK eller på liknande, till och med mindre, ställen. Aldrig har jag behövd ha öronproppar.

Nu fick jag efter en stund tag på sådana små gula saker att stoppa i öronen, och kunde slappna av lite i armarna. Men grejen är den: den sortens musik som Anna von Hausswolff skapar tappar så otroligt mycket av att man proppar hörselorganet fullt med skum. Medan Iron Maidens ganska raka metalsound borrar sig genom skummet uansett, så missade jag ikväll inte bara många av de lite lättare, ljusare tonerna från gitarrerna, små klockspel och även från Annas röst, men helheten smälte ihop till en ganska dov soundmatta utan större finess. Delar av melodierna försvann rakt in i intet.

Och det är tråkigt. Inte bara för mig som gick miste om en konsertupplevelse som hade kunnat bli riktigt bra, men också och kanske framförallt för den skaran med äldre publik som – antagligen – först och främst kom för att upptäcka något spännande och nytt under festivalen, och som nu kommer att minnas den här konserten som jobbig eller till och med outhärdlig. Synd. Med lite hänsyn hade det kunnat bli årets mest spännande konsertupplevelse istället för en stor besvikelse.

by:larm 2012: ane brun

jag tog en liten semester ifrån vardagen för en resa till oslo. träffa vänner, gå på opera, jobba som volontär för by:Larm igen. by:Larm är den perfekta rock/pop/musik-festivalen för mig: det är mycket bra organiserad, festivalen tar extremt väl hand om sina volontärer, allting är inomhus eller i tält, och konserterna är så korta att det inte spelar någon större roll om en eller två inte är som förväntat – man bara går och ser något annat istället.

bland mina bästa upplevelser från i år finns början av ane bruns show på kulturkirken jakob. innan hon klev på scen visades hennes kortfilm “one”, som hon har producerat med magnus renfors som inte bara har gjort ett antal fina musikvideon förr, men som även har jobbat med roy andersson på hans sista film “du levande“. filmen är en kort musikal baserad på fyra av låtarna från hennes nyaste skiva och hade sin premiär tidigare i år under göteborgs filmfestival. filmen projicerades på en reflekterande glasskiva direkt framför den gamla altarmålningen i jakob kirke. sammanspelet och motsatserna mellan filmens bleka estetik och de mörka varma färgerna från altarbilden gjorde upplevelsen till något alldeles speciellt, och kyrkans underbara akustik förstärkte det underbara och magiska i momentet.

man kanske kan säga att filmen visar en poetisk circus, visionerna av en döende man, med märkliga, fantastiska detaljer och bleka färger som av och till avbruts av den ena eller andra starka färgpunkten. filmen cirkulerar omkring lidande och död, men har lika mycket plats för livsglädje, hopp och kraften av skapandet och fantasin. hennes video till “do you remember” is part of the film:

se filmen om du har möjlighet till det, jag kan verkligen rekommendera den!