Category: opera

Peter Grimes

För ett antal år sedan hade jag en av mina första stora operaupplevelser. Jag visste dock inte det då, hade heller inte förmågan att helt ta in det som hände på scenen. För lite visste, kunde och kände jag om opera då. Efteråt skrev jag att Peter Grimes nog inte skulle bli någon favoritopera. Nu, när den har blivit operan som jag har sett flest gånger och i flest olika uppsättningar ser jag mig tvungen att revidera den utlåtelsen. Benjamin Brittens Peter Grimes är en av mina absoluta operafavoriter. Varje gång jag upplever den upptäcker jag nya aspekter. Operan känns idag i Stockholm lika aktuellt som 2011 i Oslo och 2007 i Hannover – lika aktuell och angelägen som den måste ha varit när den framfördes för första gången 1945.

PeGr_20130423_MG06A7284-650

Handlingen går snabbt att sammanfatta. Fiskaren Peter Grimes står inför rätta efter döden av hans lärling. Han frikänns, dock byn är inte övertygat. Han åläggs att inte skaffa någon mer lärling. Då han (liksom alla andra) vet att han inte klarar av arbetet själv gör han dock just detta, med avsikten att behandla denna nya lärling bättre och att, framöver när han har blivit rik och har rentvättat sitt namn, gifta sig med Ellen Orford som är hans enda lojala vän. Stämningen i byn blir alltmer hatisk. När den nya lärlingen efter ett oväder ramlar nerför klipporna och dör gör han som han blir tillsagd: han tar ut båten tills havs och sänker den.

petergrimes3

Peter Grimes är en svår människa. Han har uppstått som den fule och klantige. Ensamvargen. Och nu till sist den aggressive, mörbultande, osympatiske. Alltid oförstådd, tragisk, längtandes efter något större. Jag har haft svårast för den här nya Grimes. Jag hade lättare att ta till mig en enstöring som motvillig tar emot Ellen Orfords vänskapserbjudande, eller en utstött, klantig aspergare. Men John Daszaks Grimes liknar en bullterrier som inte är under kontroll längre. Det finns en otäck energi i hans kropp, som gör att jag nästan får förståelse för byns skräck för honom. Sedan slår det mig att den där Peter Grimes har ett drag som påminner mig om mig själv. Han inbillar sig att han, genom att prestera exceptionellt bra, kan övertyga byn om hans värde och därmed få hans medmänniskors respekt. Som tonåring på gymnasiet gick jag på precis samma idiotiska tanke. Och precis lika lite som all fisk i havet kan köpa honom vänskap och acceptans, kunde inte heller mina goda mattebetyg köpa mig några vänner när jag behövde de som mest. Skillnaden mellan Peter och mig är dock att jag tog emot den vänskapen som jag erbjöds, medan han inte klarar av att ta emot Ellens kärlek innan han har motbevisat allas onda prat genom att bli störst och bäst. Det kan inte gå bra. Det gör det aldrig. Man vinner aldrig ensamt mot samhället.

petergrimes4

Peter Grimes är en opera som ställer individen mot samhället. Solisten mot kören. Kören har makten. Scenografin i Stockholm tar utgångspunkt i rättegången mot Peter, och lämnar egentligen aldrig domstolen. Det är en stram träarkitektur som vaktar över det som sker. I jämförelse med Oslos mer traditionella bytorg ter sig dessa träväggar och träbänkar som tråkiga och ointressanta, men jag känner att de är effektiva. Lika effektiva som byn i sitt fördömande av ett element som inte passar in. Även om Peter Grimes i början blir frikänd så ligger hans medmänniskors dom över honom som domstolens träskugga som aldrig försvinner. Och skuggan färgar av sig på Ellen, och till och med den nye lärlingen som vägras tillträde till kyrkan på andra sidan väggen. Rättssalens träpanel blir som en evig påminnelse om hans utanförskap och en garanti för att han aldrig kommer att passa in. Han kan inte fly. Det som är annorlunda, spretigt, aggressivt måste förintas.

petergrimes2

Visst är Benjamin Brittens verk inte lika lätt att ta till sig som till exempel en trevlig kväll med Mozarts Figaro. Om opera vore film så vore Figaros Bröllop en lätt romantisk komedi med Tom Hanks och Meg Ryan, och Peter Grimes vore Breaking the Waves av Lars von Trier. Men ändå så är Brittens musik inte disharmonisk. De olika karaktärerna har distinkta musikaliska kännetecken som fungerar på ett väldigt intuitivt plan. Havet blir alldeles tydligt bara man hör orkestern. Vissa körscener och några av Ellen Orfords arier ger mig gåshud. Ibland viskar jag Peters första ord tyst för mig själv “I swear by allmighty God…” och blir i tankarna avbruten av en imaginär motståndskraft som säger åt mig vad jag ska sägagörakännavara. Ibland vill jag ställa mig på torget och ropa “Peter Grimes!” “Peter Grimes!!” “Peter Grimes!!!” med hela körens kraft. Och med det i åtanke vill jag rekommendera alla som är i det minsta intresserad av kultur att gå och se detta mästerverk. Oavsett om man har varit på opera förr eller inte

Operan spelas till och med den 4 juni 2013 på Kungliga Operan i Stockholm och biljetter köper man här. Andra balkong rad fyra i mitten fungerar alldeles utmärkt både med tanke på sikt, akustik och pris. Och nej, jag får inte betalt för att skriva detta (däremot hittade jag bilderna på deras hemsida). Jag är bara alldeles övertygat om att alla borde se detta. Live och i färg.

Facit 2012

36 böcker, 6 operaföreställningar, 5 ballettkvällar, 3 teaterpjäser, några utställningar, 73 långfilmer och många många många kortfilmer.

Det är mitt kulturår 2012 i siffror. Vissa av dessa är jag nöjd med, som till exempel kortfilmerna. Att få äran att välja ut filmer till Uppsala Internationella Kortfilmfestival var något av det roligaste som hände mig under det gångna året – förutom att få jobb på Filmhuset, förståss. Teatern däremot tycker jag måste det bli bättring på under 2013, framförallt med tanke på att jag ogillade 2 av de 3 pjäserna jag såg (tragiskt nog var båda dessa produktioner av Uppsala Stadsteater, så jag är skeptisk inför fler besök dit). Däremot var Mats Eks uppsättning av Strindbergs Spöksonaten verkligen en av mina highlights för året. Dramaten! Dramaten! Mer sådant i 2013.

Spöksonaten av August Strindberg 2012

Bland böckerna jag läste stannar först och främst Siri Hustvedt kvar i tankarna, jag läste tre av hennes romaner och alla tycks lika mångbottniga och komplexa, fascinerande och ändå lättlästa. Henne kommer jag att återvända till många gånger. Michael Dahléns Nextopia ledde till att jag bestämde mig för att vilja läsa mer faktaböcker framöver. Med lite avstånd till studietiden känns det skönt att utmana migsjälv med fakta och forskning igen – men apropos utmana: det var mycket trevligt att upptäcka att Dickens faktiskt är roligt att läsa (tvärs emot vad jag tidigare tyckte och trodde)!

trollflojten

När det gäller opera så är jag otroligt glad över att ganska så spontant ha sett Ole Anders Tandbergs uppsättning av Trollflöjten på Kungliga Operan. Trots att den sjöngs på svenska (jag är nu ärrad för livet). Han är på god väg att inta plats 1 på min lista av favoritregissörer för opera och teater, och med tanke på att han även stod bakom den brillianta uppsättningen av Poppea på Den Norske Opera & Ballett så är det inget under. Även La Boheme i regi av Stefan Herheim gjorde stort intryck på mig, och en annan föreställning som jag känner djup tacksamhet inför var Folkoperans Carmina Burana. Vilka historier! Vilka liv!

Shoot the moon

Ett annat highlight var att få uppleva Nederlands Dansteater inte bara en gång, men både i Oslo och i Amsterdam. Fantastiska dansare som bjöd på otroligt vackra, mörka och humoristiska choreografier. I april ska vi se en kväll med Jiri Kylians choreografier i Oslo, och i mai tar vi oss till Göteborg för ett gästspel med Tanztheater Wuppertal – det är mycket att se fram emot!

Sist men inte minst, filmerna. Det vimlar bara av listor med de 10 bästa filmerna nu vid årsskiftet, men den idén jag gillade bäst var den utav Cinemateket. Så här kommer inte de bästa filmerna av 2012, men de bästa filmerna – gjorda av kvinnor, i filmfastans anda – som jag såg under 2012:

thepiano

Orlando (Potter 1992)

Me and you and everyone we know (July 2005)

Le Skylab (Delpy 2012)

Meshes of the Afternoon (Deren 1943)

För dig naken (Broos 2012)

An Education (Scherfig 2009)

Äta Sova Dö (Pichler 2012)

The Piano (Campion 1993)

Wuthering Heights (Arnold 2011)

Young and Wild (Rivas 2012)

Det märks att det ändå blev en hel del nya filmer – kanske för att jag såg dessa på bio och den stora duken gjorde att de fastnade lättare? Med nya jobbet på Filmhuset ska jag hur som helst satsa på att se ännu mer film (jag siktar mot att knäcka 100-filmers-gränsen; 2 per vecka ter sig mer än gångbart), fortsätta att se så mycket film jag bara kan av kvinnliga filmskapare, och uppdatera min kunskap om skandinavisk filmhistoria genom att se fler svenska och nordiska klassiker! Hejja 2013!

PS: Hedersomnämnanden skulle jag vilja ge till Laurence Anyways (Dolan 2012), Searching for Sugar Man (Bendjelloul 2012) och Die Büchse der Pandora (Pabst 1929) som jag såg på Cinemateket med nyskriven musik. Alldeles fantastiska filmer. Alla tre.

Lohengrin

Vi fick besök över påskhelgen, av en god vän från Oslo. Eftersom både han och jag älskar opera låg det rätt nära att ta en liten tur till Stockholm för att få med oss premiären av Kungliga Operans nya uppsättning av Wagners Lohengrin. För mig var detta första gången med Lohengrin, och andra gången med Wagner (efter Stefan Herheims brillianta uppsättning av Tannhäuser i Oslo 2010) och jag blev alldeles ifrån mig så vacker var musiken.

När jag var för första gången på Kungliga Operan (vi såg Flickan från Västern i en riktig fin uppsättning, inkluderat svartvit filmprojektion på träväggen i scenografin) så satt jag ytterst på andra balkong och upplevde akustiken som en liten katastrof. Samtliga solister drunknade i en gröt av orkesterljud. Bort­skämd som jag är av operabygget i Oslo med sin fantastiska akustik är jag van vid att ljudet ska vara lika bra i hela salen, men så är det alltså inte i Stockholm. Den här gången satt vi lite längre in mot mitten, men fortfarande på sidan av andra balkongen, och även om akustiken fungerade bättre än under Flickan från Västern så var den tyvärr långt ifrån riktigt bra. Det som den här gången tillkom i besvikelse var att regissören inte alls tänkte på att det faktiskt sitter folk på sidan där sikten är lite begränsad. Mycket av det som skedde på vår sida av scenen gick vi miste om, och även om vi har fantasi nog för att fylla i luckorna själva, så hade inte uppsättningen tagit skada av en mer centrerad användning av scenutrymmet.

Men musiken. Musiken! Orkestern började spela direkt efter salen mörkades, utan den vanliga applåden när dirigenten kommer in, och ouvertyren bara svepte bort vardagen. Här var det magi, det var storartat och alldeles underbart, här kunde vad som helst ske. Men så blir det grått och mörkt och väldigt förvirrande på scen, medan den storslagna musiken fortsätter och orkestern tillsammans med Michael Weinius som Lohengrin räddar kvällen.

I grunden finns det många intressanta idéer i denna bleka iscensättning av regissör Stephen Langridge. Det förstorade, överdimensionerade fingeravtrycket på ridån återkommer på Härroparens och trumpetspelarnas 70tals-kavajer, på tapeten i det nygifta parets sängkammare, och Lohengrins fingeravtryck sätts med stor tydlighet på äktenskapskontraktet bredvid Elsas namn. Att denna opera handlar om identitetsfrågor kan man inte missa. I programhäftet får man veta att handlingen har förlagts till 70-talets terrorpräglade Nordirland och Belfast, och visst stämmer detta överens med folkets trenchcoats i grå och beige, med Lohengrins slitna svarta skinnjacka och med bilvraket och den omkullfallna ledningsstolpen på scenen under första akten. Men hur passar då de tyska polisuniformerna in i konceptet? Och den grällblå videoinstallationen som visst skulle vara ett snyggt take på svanen, men som inte alls passar in i den dystra askfärgade verkligheten på scenen.

Inemellan dyker huvudpersonerna upp som dockliknande varelser, som både återberättar och förutspår det som sker, nästan som om de vore marionetter i Härroparens händer. Även detta ett fint koncept, som tyvärr bara skär sig något otroligt med allt det andra. Att Elsa om och om visas sovande i en säng hängandes i luften pekar på att det som sker kanske bara är en ond dröm, men även denna idé blir inte konsekvent genomförd från början till slut. När hon i frisyr och ljusblå trench påminner starkt om Kim Novaks karaktär i Hitchcocks Vertigo återkommer associationerna om identitet och falskspel, något som förstärks när Ortrud kommer klädd som om hon var Elsas onda tvilling. Att Ortrud kan föreställa en mörk, förstörande sida av Elsa är en fantastisk idé som jag gärna hade sett fördjupad, men tillsammans med allt annat som skedde på scenen var patchworkkaoset komplett. Så kändes helheten som resultatet av en handfull bra koncept som blev körd genom en mixer. Det är synd när delarna var för sig visar så stor potential för att sedan löpa ut i menlöshet. Kill your darlings!

Jag kan väl sammanfatta detta som en blandad kväll. Ett antal intryck ur uppsättningen ekar kvar, vissa positiva, helheten kaotisk. Men musiken. Musiken och Michael Weinius! Tack och lov får jag höra om hela kvällen på radio (i en månad i alla fall). Det kan verkligen rekommenderas.