Category: språk

Förfröjd: The Great Gatsby

Bästa tyska bloggkollegan Sonja Leister har en underbar serie på sin blogg Sverige I Rymden: Tyska ord du behöver. I del 3 skriver hon om ordet Vorfreude, glädjen man känner inför någonting fantastiskt som ska hända. Precis som hon saknar jag en riktig bra översättning av ordet till svenska, framförallt nu när jag hade tänkt att börja en liten serie där jag berättar om kulturella ting som jag ser framemot. I kommentarerna till ovannämnda inlägg lanserades ordet Förfröjd som jag gillar skarpt och härmed tänker appropriera från och med nu.

Ett av böckerna som jag har läst hittills i år är F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. Boken är ganska tunn och tog mig inte många timmar att läsa igenom, men den innehåller en fascinerande historia med rika karaktärer och invecklade relationer dem emellan. När man börjar läsa väcks ens nyfikenhet på vem Gatsby är, och det är frågan som leder läsaren och den berättande huvudpersonen genom det som sker. Men vet man i slutet egentligen vem Gatsby är? Jag är inte säker, så jag kommer säkert att vilja läsa om boken när en tid har gått.

Fram tills dess däremot vill jag dela min förfröjd över att Baz Luhrman har tagit sig an boken och filmatiserar den med Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan. Det lär bli en färgsprakande bildexplosion, och om hela filmen blir lika fin och spännande som trailern och Luhrmans tidigare filmer (Romeo + Juliet, Moulin Rouge!) så blir det en upplevelse jag lika lite kommer att glömma som boken.

Tåg-tv

När jag nyligen tog tåget från Uppsala till Stockholm upptäckte jag under resan ett antal budskap, skyltar med korta repliker på. Någon undrade om det alltid skulle vara sådär? Och hur vi kom dit? Innan jag visste vad som hände var jag alldeles fastklistrad vid fönstret, väntade på nästa budskap, formulerade små dialoger med skyltarna.

Att jag sitter alldeles fastklistrad vid ett tåg- eller bussfönster och nödstirrar ut i landskapet är i och för sig ingenting nytt för mig. Jag gör det ofta när jag reser, både när jag färdas genom ny terräng, och när jag närmar mig bekanta ställen som jag hyser minnen utav. Till exempel kan jag inte låta vara att invänta Varnumsviken och Mariebergsparken i Kristinehamn på väg till eller från Karlstad. Jag har mycket fina minnen från min tid som praktikant hos Kristinehamns konstmuseum, och dessa minnen aktiveras alltid när jag åker förbi ställena. Känslan att landskapet rör på sig emedan jag själv sitter stilla tycker jag är fascinerande, det sätter igång min fantasi samtidigt som det känns otroligt rogivande.

Budskapen som kan ses på båda sidorna av tågsträckan mellan Uppsala och Stockholm har betydligt förändrat denna resa för mig. En tidigare transportsträcka har plötsligt blivit ett ställe att kontemplera livet och resandet, att fundera omkring de förväntningar man har och vilka beslut det var som ledde dit man är i livet idag.

Konstnären som står bakom skyltarna är My Lindh och konstverket heter “Tågteve“, och hon skriver såhär: Tågteve är en undersökning av den rörliga bilden och hur olika medias dramatiseringar och iscensättningar förändrar hur vi tolkar våra liv. I Tågteve befinner sig resenären inuti den rörliga bilden, och betraktarpositionen förskjuts från utomstående voyeur till deltagare. För mig har tittandet ur fönstret under en resa alltid haft något overkligt, fiktivt, något filmiskt över sig. Trots det så såg jag inte skyltarna i första hand som en kommentar om vårt förhållande till den rörliga bilden. Jag tycker att de har en större dimension än det. De kan vara en kommentar om vårt sätt att kommunicera idag med twitter och sms, de pekar på hur en berättarröst eller en text kan förändra ett (dokumentärt) bild och dess mening, men framförallt så tycker jag att deras ingripande i vår tankevärld under en färd kan förändra hur vi ser på resandet och dess roll i vårt liv.

Bilderna kommer från tagteve.com

 

Room 666

För ca 30 år sedan ställde tyska regissören Wim Wenders en kamera och en bandspelare med mikrofon upp i ett hotelrum i Cannes. Dit inviterade han ett antal av sina kollegor och bad dem svara på frågan om hur de ser på bions framtid. Eller filmens framtid. När det kommer till det engelska/franska ordet “cinema”, likaså det tyska ordet “Kino” känner jag alltid att det svenska språkets “bio” inte fyller riktigt samma funktion. För mig är “bio” huset dit jag går för att se film. “Cinema” eller “Kino” däremot känns som mycket mer, som en institution, ett medium som inte bara är film men som inkluderar självaste upplevelsen med den stora duken, de gigantiska bilderna, ensamheten mitt bland alla främmande människor som sitter och upplever samma sak. Det är alltså frågan om allt detta, ställd med tanke på videons och tv:ns framfart på 80-talet. Resultatet av experimentet blev filmen Chambre 666:

Nog är frågan lika aktuell nu som då, och svaren som vi får är lika individuella som de tillhörande regissörerna. Godard tar möjligheten till en liten stunds filosoferande om situationen han finner sig i, Fassbinder är kort och rakt på sak, medans hans kollega Werner Herzog känner att han först behöver ta av sig skorna innan han kan börja svara på sådana frågor. Mest underhållande är kanske Steven Spielberg som ger en liten läxa om hur film och ekonomi hänger ihop, medans Antonioni elaborerar om teknikens utveckling och nödvändigheten att adaptera till det. Wim Wenders själv svarar tyvärr inte på sin egen fråga, men ett litet skymt av ett svar kanske man kan hitta i hans film Im Lauf der Zeit.

Jag hittade filmen via Letter to Jane Magazine, och för den som bor i Stockholm och har lust att se den på stora duken så finns det möjlighet till det på cinemateket i Stockholm nu på torsdag kl.18:00. Då kan man också se filmens svenska uppföljare Rum 1112 av Jonas Selberg Augustén.

tankespråk

En väninna frågade mig nyligen vilket språk jag egentligen tänkte på – tyska, svenska, engelska eller till och med norska? Mitt modersmål är ju tyska, så det ligger väldigt nära. Men sedan två år tillbaka när jag flyttade ihop med min svenska sambo har svenska blivit mitt vardagsspråk, så även detta ligger väldigt nära. Det har det gjort ända sedan jag lärde mig svenska under min frivilligtjänst i landet. Sanningen är nog att jag tänker på alla dessa olika språk, helt beroende på vem som är min imaginära samtalspartner, eller med vilken “publik” i tankarna jag formulerar fritt fram i mitt huvud. Tänker jag på min mor vandrar tankarna fritt på tyska, men formulerar jag ett inlägg till min gamla blogg går det helt automatiskt på engelska. Kommer jag på att det var länge sedan jag snackade med min norska vän Erland hoppar jag från svenska till norska.

När jag lär mig ett nytt språk är det tänkandet som är nyckeln. Jag är inte bra på att läsa glosor. Det har jag aldrig varit. Det jag är bra på är att formulera meningar och texter i tankarna. Där repeterar jag orden i olika sammanhang, får en känsla för deras mening, deras former, deras möjligheter. Det är genom tankarna att språket blir flytande, levande.

Att jag byter språk mitt i en tanke händer inte så sällan, och det har hänt fler än en gång att det hamnar ett svenskt ord i min tyska – eller snarare, att det hamnar en hel svensk mening mitt i en konversation med en tysk vän, utan att jag ens märker det. Det händer självklart också åt andra hållet, men ytterst sällan. Jag tror att det kommer från att min språkkänsla för tyskan ligger på 100%, medan känslan för svenskan endast ligger på kanske 98%. Svenskan i en tysk konversation beror oftast på att jag är okoncentrerad. Det händer däremot att jag omedvetet direktöversätter ett tyskt uttryck till svenska och på så sätt använder ord som antingen “inte finns” (man kan diskutera detta eftersom jag ju använder orden som därmed rent faktiskt finns. Vi kanske kan komma överens om att de däremot inte finns i det ordinarie svenska ordförrådet.) eller som betyder något annat än jag tror de gör. Ovannämnda väninna påminner mig alltid gärna om tillfället där jag hade “färsktvättat hår”, och hon skrattar varje gång hon minns att jag hängde upp tvätten på tvättstället.

För mig har alla språken olika betydelser. De känns olika. Jag själv låter annorlunda när jag pratar svenska än när jag pratar engelska, eller tyska, eller norska. Vissa saker kan jag inte uttrycka på tyska, även om jag i grunden kan de motsvarande orden. Min barndom förändras nästan omärkligt när jag pratar om den på svenska. Den förändrades redan när jag bytte dialekt efter min familj flyttade till Tyskland från Österrike där jag levde under de första 5 grundskoleåren. Min sambo kommer aldrig förstå vitsen med den bayerska skällsordkalendern jag fick i julklapp av min bror. Dessa ord går inte att översätta. Jag försökte, men det blev krystad, konstlad, och det värsta: humorn försvann. Av och till förtvivlar jag lika mycket över hur jag ska säga “i det hele tatt” på svenska, som jag förtvivlade över hur jag nu skulle säga “nog” på norska. Att lära sig nya språk är sannerligen berikande, trots översättningssvårigheterna som dyker upp på vägen. Min värld har blivit så mycket större, och mina tankar har kommit så mycket längre genom alla nya ord.

Nästa vecka ska jag börja undervisa svenska för invandrare igen. Det ska bli kul att ge vidare glädjen över att finna ett nytt, vackert språk med alla dess nyanser och märkvärdigheter.