En snubbe och en katt

Hur skriver man om en film som lämnade en tämligen oberört? Känner jag inget för en film så brukar jag oftast skippa att skriva om den, men nu finns det ju ett visst – egetuppbyggt – grupptryck som jag inbiller mig när det gäller Filmspanarinläggen. Månadens filmspanarfilm blev bröderna Coens nya verk, Inside Llewyn Davis, och det hade ju kunnat bli fint och trevligt. Eller, det var ganska fint och trevligt? En film gjord av två snubbar, om en snubbe och hans snubbkompisar i ett ganska så snubbigt New York på 60talet. Det är väl kanske det enda jag har att anmärka om Inside Llewyn Davis.

Inside Llewyn Davis: teaser trailer - video

Att jag än en gång blev lite trött och lite besviken över hur fattiga och tråkiga de få kvinnorollerna som fanns var utformade. Det finns plus minus fyra stycken små kvinnliga roller, varav alla är lite smånegativa och småsyrliga, och så har två av dem mage att dra ner stackars Llewyn till realiteten, att skaka upp honom lite ur hans sömngångarliknande tillvaro. De andra två är till för att Llewyn ska kunna vara elak mot dem. Skön snubbe. Sedan finns det en katt också, och ganska fin folkmusik. Filmen är på inget sätt dålig, egentligen, men jag tycker inte att den har något att säga, eller något att tillföra. I alla fall inte för mig.

Inside-Llewyn-Davis-2

Just ja. Jag tänkte att jag kanske borde rekommendera min far att se filmen. Han höll på med en folkklubb på 70talet, med några kompisar. Där de arrangerade konsert med bl.a. The Dubliners. Han brukar nostalgisera om den tiden ibland. Det här kanske är en film för honom.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen:

We could watch movies, Har du inte sett den, Jojjenito, Movies Noir, The Velvet Cafe, Fiffis Filmtajm, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord.

9 comments

  1. Pingback: Inside Llewyn Davis | Jojjenito – om film...
  2. Sofia

    Vad synd om du känner press, så borde det ju inte vara. Det här ska ju bara vara roligt. Men som vi pratade lite om i lördags uppfattade jag inte alls varken Jean eller Joy som så negativa, utan snarare som förnuftets röst. Men det kanske säger mer om mig och var mina sympatier tenderar att landa än Coens försök att framställa Llewyn i underläge? ;)

    • Lena Ostermann

      Det är intressant att du tar upp det här med Jean och Joy – mätt med mina egna mått i verkliga livet håller jag med dig om att de är helt vanliga, smarta och förnuftiga tjejer. Men sett genom filmens/Coen brothers öga och mätt därefter så verkar de som sura brudar som bara ska komma och göra livet ännu jobbigare för den personen som man som publik ändå ska identifiera sig med, och i vars (känslo-)värld man ska dyka in i.

  3. Fiffi

    Det är absolut inget måste att skriva ihop texter på filmerna vi ser. Vill/hinner du inte så struntar du i det. Ingen press. Okej? :)

    • Lena Ostermann

      Som jag skrev så är det helt egenproducerad press, som jag egentligen anser som något positivt. Annars skulle jag ju aldrig skriva någonting, eller i alla fall inte hälften så ofta. De här maratoninläggen är ju ändå ett ganska bra incitament för att komma igång och anstränga sin hjärna lite för att ta fram en åsikt om en film. Jag vet ju att jag inte måste, och det har ju hänt fler gånger att jag har valt att inte skriva om filmen eller temat, så det är inget ni behöver oroa er om!

  4. Pingback: Inside Llewyn Davis (2013) | Filmparadiset
  5. Pingback: INSIDE LLEWYN DAVIS
  6. Pingback: The snow, the songs and the sadness – my reasons for loving Inside Llewyn Davis | The Velvet Café
  7. Pingback: Inside Llewyn Davis (2013) | Rörliga bilder och tryckta ord

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>