Ett svin på Wall Street

Vad gör man när månadens Filmspanarfilm blir en film som man från början känner sig väldigt skeptiskt inför, som man själv egentligen inte hade valt att se? Jag bestämde mig för att hänga på i alla fall när Movies Noir valde ut Scorseses nya DiCaprio-satsning The Wolf of Wall Street (2013). Innan visningen hade jag läst Christina McDowells öppna brev och även den här sammanställningen. Sedan kunde jag knappt undvika att ta del av diskussionerna om huruvida filmen är glorifierande (av protagonisten och dess handlingar) eller inte, men även om jag var skeptiskt så ville jag ändå försöka att vara öppen och se hur filmen som sådan beskriver huvudkaraktären och dennes liv och gärningar.

wolfofwallstreet1

Även efter filmvisningen kände jag mig tveksam, men ju mer jag tänker kring det jag har sett, desto mer ogillar jag filmen. Det finns ingen tvivel kring att Martin Scorsese är en briljant regissör som kan sitt hantverk. Filmen är skicklig gjord, med fantastiska insatser av de flesta skådespelarna och med en otroligt bra produktionsdesign. Men jag blev äcklad av den historia och de karaktärerna man följer. Det finns ett bottenlöst förakt för sina medmänniskor – och framförallt kvinnor – som Belfort och hans kompanjoner utstrålar som gjorde mig illamående. Det blev inte bättre av att folk i salongen skrattade åt scener som jag inte tyckte var det minsta roliga. Att kasta dvärgar som “levande dartspinne”? Visst tyckte somliga i salongen att det var både häftigt och roligt, och om inte det, så i alla fall såpass absurt att man kunde skratta högt över scenen som jag själv tyckte var hemsk.

wolfofwallstreet2

Men är det filmen som fördömer protagonistens handlingar, eller är det min egen bakgrund som styr hur jag uppfattar filmen? Man kommer ju inte ifrån sina egna erfarenheter och värderingar. Jag kände inte att filmen som sådan, med ljussättning, klippning, voice-over, musik och andra filmiska medel, förmedlar att det som vi bevittnar är fel – om man bortser från att man hänger med på några korta scener hur FBI börjar gräva i hans business, och från att han själv lite nonchalant nämner att allt det där han håller på med självklart var illegalt. Det är Belforts världsuppfattning som ligger i filmens centrum och som på så vis utgör en slags markör för vad som kan anses vara normal. Vi får knappt någon kontrast till hans badande i pengar, kvinnor och droger. Med det sagt så uppfattar jag ändå inte filmen som glorifierande, men som ett (misslyckat?) försök att ge en neutral bild av honom. Det är här en del av min kritik ligger: genom att inte ta ställning, genom att inte fördöma protagonisternas handlingar, så godkänner filmen dem. Jag undrar vems sida Scorsese står på egentligen: offrens, samhällets, eller kanske snarare den fascinerande Jordan Belforts vars självbiografi filmens manus är baserat på? Jag lutar åt det sistnämnda.

THE WOLF OF WALL STREET

Jordan Belfort är en bedragare, en manipulatör, ett svin. Jag känner igen typen: för ett par år sedan föll jag själv offer för en kvinna som lurade ett stort antal människor på pengar genom att låtsas hyra ut sin lägenhet. Hon blev tagen av polisen och dömd till ett år på rättspsyk eftersom hon lyckades övertyga rätten att det var hennes spelmissbruk som fick henne att begå brott. Kort tid efter hon släpptes började hon lura folk på nytt. Hon har hittills inte betalat en enda krona tillbaks eftersom hon även lyckas med att övertyga Kronofogden om att hon inte har något jobb, trots att hon berättar glatt på Twitter om vilket fantastiskt jobb hon har och vilket fint och stort hus hon bor i. Jag är övertygat om att hon, precis som Jordan Belfort, är en psykopat, en människa som inte fungerar som vi andra, som inte har medlidande, som inte bryr sig varken om samhällets regler eller om sina medmänniskor. Och det som stör mig mest med The Wolf of Wall Street är faktiskt att Jordan Belfort inte bara tjänar gott om nya pengar genom höjda säljsiffror samt royalties för sina memoarer (samt att han tydligen inte har betalat tillbaks särskild mycket till offren), men att han även äras genom ett litet cameo-uppträdande i filmens slut. Det luktar unket helt enkelt, och sådant vill jag inte stödja.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen: Fiffis Filmtajm, Except Fear, Fredrik on film, Fripps Filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, Jojjenito, Filmparadiset, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord.

16 comments

  1. Pingback: The Wolf of Wall Street | Jojjenito – om film...
  2. Pingback: Filmspanarfilm: THE WOLF OF WALL STREET
  3. Fiffi

    Tänkvärd text, Lena, jag både håller med och inte. Jag tycker väldigt mycket om filmen men den är svår, klurig att förstå sig på eller rättare sagt i mitt fall, det är klurigt att förstå mig på mig själv.

    Hur kan jag gilla detta, jag som avskyr vältaliga psykopater av hela mitt hjärta och hela min själ. Kanske gillar jag det för att min hjärnan nånstans lyckas tänka att det “bara är film”, kruxet är ju bara att det inte bara ÄR film, det är ju verklighet. Så jag förstår din aversion till hundra även om jag inte håller med.

    • Lena Ostermann

      Som jag skrev så är ju detta en utomordentligt skicklig gjord film, så jag förstår att många gillar den – jag hade önskat mig att den hade haft en lite annan vinkling så att jag hade kunnat gilla den, just för hantverket och filmkonstens skull. Men så går man ju in i den med sina egna erfarenheter och sitt eget bagage, och där blev diskrepansen mellan vad jag såg och vad jag hade velat se för stor. Jag undrar till exempel varför man behövde använda sig av hans memoarer för manuset, varför man inte hade kunnat ta en annan approach, till exempel genom tidningsartiklar, intervjuer osv, och bygga upp ett manus därifrån – om man nu tycker att Belfort är en så spännande karaktär.

  4. Pingback: The Wolf of Wall Street (2013) | Rörliga bilder och tryckta ord
  5. Pingback: Enjoying a ride isn’t the same as endorsing it | The Velvet Café
  6. Jessica

    Vi tycker väldigt lika om den här mannen. Skillnaden är att jag inte håller med om att filmen glorifierar honom. Jag ändrar inte uppfattning om honom på grund av filmen, känner inte mer sympati, och jag tror inte risken är överhängande att någon annan gör det heller.
    Liksom du tycker jag det är stötande om han gör pengar på sin story, pengar som han högaktningsfullt struntar i att betala tillbaka till sina offer. Ljugandet tycks fortsätta. Jag tycker också det är knepigt att hantera att han har en cameo.
    Men jag tycker man måste hålla isär detta från omdömet om själva filmen. En film kan vara bra även om man ogillar omständigheterna kring den.

    Tack förresten för länken till brevet från dottern till hans kollega. Det var mycket välskrivet och jag tycker det belyste vidrigheten i de här människornas beteende ytterligare. När jag tänker på det tycker jag det låter som material för en till film. Den om alla som i likhet med henne föll offer.

    • Lena Ostermann

      Som sagt, jag tror inte att filmen/Scorsese försöker att glorifiera Belfort, men i motsats till dig så tror jag att det finns en överhängande risk att folk – framförallt unga som inte har lika fasta uppfattningar om vad som är rätt och fel – börjar se honom som ett förebild, just för att filmen inte ger någon ordentlig motpol, och just för att filmen är så otroligt välgjord. Det finns redan tillräckligt många personer som honom där ute, som tar det de tycker att de ska ha med de metoder som passar dem just där och då. Jag kanske bara är mer pessimist än du när det kommer till mänskligheten.

      • Johan Benjaminsson

        Scorsese har själv sagt att han inte försökt glorifiera Belfort. I den här artikeln så är försvaret “

        depiction of bad behavior does not constitute endorsement of said bad behavior

        “. Vilket är så himla förenklat. Så fort man tryck på rec-knappen så tar man ställning (mer eller mindre, medvetet eller omedvetet) till huruvida man ställer sig till hendelsen. Det går inte att återberätta en historia utan att ta ställning.

        Finns ett väldigt intressant samtal om just det ämnet med dokumentärfilmaren Errol Morris

        Enligt min mening så är det här glorifierande av Belfort. Och om det nu inte var Scorseses intentioner så har han misslyckats totalt.

        De visar (i princip) aldrig den mörka sidan av Belforts levene. De spelar upp hemska scener (som flygkraschen eller när han förgriper sig på flygvärdinnan) som komiska scener man ska skratta åt. Tokig dude den där Belfort.

  7. Sofia

    Nu har jag ändå landat i att jag tycker att själva filmen är riktigt bra, även om Jordan själv är ett kräk. Men jag kan tycka att det stora problemet är ju att filmen egentligen inte är neutral, då hade den ju berättat historien rakt upp och ned. Nu lockas vi att skratta åt eskapaderna och de små avbrott som levereras tror jag inte är tillräckliga för att ta udden av humorn för de som tycker att allt det här ändå verkar rätt fräsigt.

    • Lena Ostermann

      Det är väl som Johan säger här ovanpå – så snart man börjar filma tar man ställning på något sätt, inte ens inom dokumentärfilmen finns det något som är “neutralt”, även om många dokumentärfilmare låtsas vara det eller i alla fall försöker att dra in så många perspektiv som möjligt för att uppnå något slags objektivitet i berättelsen. Väljer man att basera en film på en memoarerna till en egoistisk självgod psykopat så väljer man ju också att inta hans perspektiv – och jag tvivlar inte på att Belfort själv glorifierar sitt liv och det han gjorde i samma veva som han spelar ner det olagliga och vidriga han gjorde.

  8. Henke

    Hej. Bra text men jag håller inte med riktigt med. Jag tror att Scorsese visar oss baksidan av den amerikanska drömmen tämligen okommenterat, ja till och med mer ur Belforts perspektiv än offrens, och låter oss åskådare dra våra egna slutsatser om vad vi tycker och känner för Belfort som individ och samhället i stort som han verkade i.

    På det viset är denna film lik Kathryn Bigelow’s Zero dark Thirty som ganska rättframt visade scener med tortyr, och Bigelow och filmen fick kritik för att den inte tog ställning (emot tortyren). Lite liknande kritik som du framför om The wolf of Wall Street.

    Personligen föredrar jag när filmer inte serverar svaren till mig som åskådare. Jag kan tycka att just det faktum att dessa filmer inte avslutas med en del som visar allt som vi ska känna eller tycka är deras styrkor, inte svagheter.

  9. Pingback: The Wolf of Wall street (USA 2013) | FILMITCH
  10. Jojjenito

    Intressant. Intressant att läsa om vad folk tycker om filmen. Jag kan inte tänka mig, eller jag tror i alla fall inte, att Scorsese “står på” Belforts sida. Däremot tror jag att Scorsese är fascinerad av honom, precis som han är fascinerad av de maffiakaraktärer som han skildrar i t ex Maffiabröder.

    Är det en regissörs uppgift att tydligt ta ställning? Nånstans finns det säkert en gräns men jag tycker inte Scorsese går över den här.

    Förresten, en scen jag fann obehaglig var den med kvinnan som lät sig bli snaggad på huvudet under en av deras firmafester. Å andra sidan gjorde hon det frivilligt för 10000 dollar. Men ändå, en scen som fick mig att må illa.

  11. Pingback: Tankar från varglyan | Rörliga bilder och tryckta ord

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>