Ända sedan jag såg Inglorious Basterds i 2009 har jag haft ett halvskrivet blogginlägg dels liggandes som draft och dels spöka i mitt huvud. Varje gång Tarantino kommer till tals i något sammanhang kommer jag ihåg att jag ville skriva ett inlägg om filmen, och sedan blir det aldrig något mer. Så när sista filmspanartemat “Film om film” kom på bordet så var det klart att nu äntligen skulle detta inlägg bli skrivet. Hur kort det än må bli.

Egentligen känner jag ingen som tycker mer än lagom mycket om Inglorious Basterds. Min sambo tycker att Tarantino blir sämre med varje film och lär aldrig hitta tillbaks till Pulp Fictions höjder, och vännen som jag såg den med tyckte att den var lite för längt ifrån Kill Bills elegans. Själv är jag lite kluven, men men filmens meta-aspekt höjer den över det vanliga och får mig att uppskatta (och prisa) den mer än jag annars hade gjort. Jag älskar film som handlar om film. 8 1/2, The Artist, Sunset Blvd., Hugo – ju djupare filmen dyker in i sin egen receptions-, visnings-, skapnings- eller allmän historia desto bättre. Citat från andra filmer, hänvisningar till en genre, protagonister som går på bio, allt detta ger inte bara mig, men även Quentin Tarantino, stor glädje.

Jag vill inte avhandla Inglorious Basterds i djup och bredd här. Det har andra gjort före mig, Roger Ebert till exempel skrev en fin hyllande review. I mina ögon så ligger kärnan och hjärtat i filmen i hjältinnan Shosannas biograf. Det är här det händer. När hela tyska krigseliten samlas där för att se sitt nyaste propagandamästerverk gör hon det film och litteratur kan bäst: hon förändrar historien. Hon förändrar krigets välkända utgång genom att spränga hela alltet i luften. Detta, att vi på biografen med filmens hjälp för en liten stund kan fly verkligheten och föreställa oss en annan, kanske lite bättre värld, är mediets styrka och framtid. Inglorious Basterds är för mig ett firande av biografens och filmens möjligheter som mötesplats och berättarmedium. Det är viktigt att komma ihåg att man även som helt vanlig och ordinär biografägare eller festivalanordnare kan förändra världen och göra stordåd. Det är i biografsalongen det händer. Gå mer på bio!

Den här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “Film om film”. Läs de andra bidragen här:

The Velvet Café, Addepladdes filmblogg, Fiffis filmtajm, Filmitch, Flmr, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord.

Handlingen går snabbt att sammanfatta. Fiskaren Peter Grimes står inför rätta efter döden av hans lärling. Han frikänns, dock byn är inte övertygat. Han åläggs att inte skaffa någon mer lärling. Då han (liksom alla andra) vet att han inte klarar av arbetet själv gör han dock just detta, med avsikten att behandla denna nya lärling bättre och att, framöver när han har blivit rik och har rentvättat sitt namn, gifta sig med Ellen Orford som är hans enda lojala vän. Stämningen i byn blir alltmer hatisk. När den nya lärlingen efter ett oväder ramlar nerför klipporna och dör gör han som han blir tillsagd: han tar ut båten tills havs och sänker den.

Peter Grimes är en svår människa. Han har uppstått som den fule och klantige. Ensamvargen. Och nu till sist den aggressive, mörbultande, osympatiske. Alltid oförstådd, tragisk, längtandes efter något större. Jag har haft svårast för den här nya Grimes. Jag hade lättare att ta till mig en enstöring som motvillig tar emot Ellen Orfords vänskapserbjudande, eller en utstött, klantig aspergare. Men John Daszaks Grimes liknar en bullterrier som inte är under kontroll längre. Det finns en otäck energi i hans kropp, som gör att jag nästan får förståelse för byns skräck för honom. Sedan slår det mig att den där Peter Grimes har ett drag som påminner mig om mig själv. Han inbillar sig att han, genom att prestera exceptionellt bra, kan övertyga byn om hans värde och därmed få hans medmänniskors respekt. Som tonåring på gymnasiet gick jag på precis samma idiotiska tanke. Och precis lika lite som all fisk i havet kan köpa honom vänskap och acceptans, kunde inte heller mina goda mattebetyg köpa mig några vänner när jag behövde de som mest. Skillnaden mellan Peter och mig är dock att jag tog emot den vänskapen som jag erbjöds, medan han inte klarar av att ta emot Ellens kärlek innan han har motbevisat allas onda prat genom att bli störst och bäst. Det kan inte gå bra. Det gör det aldrig. Man vinner aldrig ensamt mot samhället.

Peter Grimes är en opera som ställer individen mot samhället. Solisten mot kören. Kören har makten. Scenografin i Stockholm tar utgångspunkt i rättegången mot Peter, och lämnar egentligen aldrig domstolen. Det är en stram träarkitektur som vaktar över det som sker. I jämförelse med Oslos mer traditionella bytorg ter sig dessa träväggar och träbänkar som tråkiga och ointressanta, men jag känner att de är effektiva. Lika effektiva som byn i sitt fördömande av ett element som inte passar in. Även om Peter Grimes i början blir frikänd så ligger hans medmänniskors dom över honom som domstolens träskugga som aldrig försvinner. Och skuggan färgar av sig på Ellen, och till och med den nye lärlingen som vägras tillträde till kyrkan på andra sidan väggen. Rättssalens träpanel blir som en evig påminnelse om hans utanförskap och en garanti för att han aldrig kommer att passa in. Han kan inte fly. Det som är annorlunda, spretigt, aggressivt måste förintas.

Visst är Benjamin Brittens verk inte lika lätt att ta till sig som till exempel en trevlig kväll med Mozarts Figaro. Om opera vore film så vore Figaros Bröllop en lätt romantisk komedi med Tom Hanks och Meg Ryan, och Peter Grimes vore Breaking the Waves av Lars von Trier. Men ändå så är Brittens musik inte disharmonisk. De olika karaktärerna har distinkta musikaliska kännetecken som fungerar på ett väldigt intuitivt plan. Havet blir alldeles tydligt bara man hör orkestern. Vissa körscener och några av Ellen Orfords arier ger mig gåshud. Ibland viskar jag Peters första ord tyst för mig själv “I swear by allmighty God…” och blir i tankarna avbruten av en imaginär motståndskraft som säger åt mig vad jag ska sägagörakännavara. Ibland vill jag ställa mig på torget och ropa “Peter Grimes!” “Peter Grimes!!” “Peter Grimes!!!” med hela körens kraft. Och med det i åtanke vill jag rekommendera alla som är i det minsta intresserad av kultur att gå och se detta mästerverk. Oavsett om man har varit på opera förr eller inte

Operan spelas till och med den 4 juni 2013 på Kungliga Operan i Stockholm och biljetter köper man här. Andra balkong rad fyra i mitten fungerar alldeles utmärkt både med tanke på sikt, akustik och pris. Och nej, jag får inte betalt för att skriva detta (däremot hittade jag bilderna på deras hemsida). Jag är bara alldeles övertygat om att alla borde se detta. Live och i färg.

Genom mitt tidigare arbete för Film fra Sör i Oslo var detta inte min första afrikanska film, men den första från Nigeria. Faktiskt så saknar jag de cineastiska utmaningarna Film fra Sör ställde mig inför. Att ifrågesätta de egna filmvanorna med filmer från andra länder än de vestliga filmindustrierna är ett privileg som jag inte kan nyttja väldigt ofta här i Sverige, i alla fall inte på bio. Jag gillade tanken att inte bara utmana mig själv men även de andra Filmspanarna, och blev otroligt glad över att de hängde med. Nu fick vi se en film som gav oss mycket att diskutera.

The Last Flight to Abuja är, om man läser programbeskrivingen, “ett romantiskt katastrofdrama med humoristiska detaljer”. En nigeriansk blockbuster helt enkelt. Kort sammanfattat handlar filmen om ett antal olika människor vars öden möts under en flygresa som slutar i katastrof. Ett företag skickar sina högsta medarbetare på en spa-resa som tack för väl utfört arbete, en ung tjej vill bara hem efter hennes förlovade inte visar sig så trofast som han påstod, och en pilot tar upp sin kollegas generösa erbjudande om att byta skift så att han kan ta sig snabbare hem till sin familj. Redan innan förtexterna börjar får vi se kraschen, för att sedan snurras tillbaka i tiden flera gånger i tillbakablickar ur de olika protagonisternas synvinkel. Varje tillbakablick ger oss nya insikter om de olika karaktärerna och hur deras vägar korsas.

Jag var minst sagt skeptiskt inför både de romantiska och de humoristiska elementen, men jag måste erkänna att det var en stund sedan jag skrattade så mycket under en långfilm. Visserligen känns en del av humorn lite ofrivillig, tack vare schablonaktiga repliker och stelt – eller stundvis överdriven – skådespel, men i slutändan var filmen ett charmigt stycke underhållning som inte kan och får mätas med våra vesterländska standarder och förväntningar. Detta underströks ännu mer av regissör Obi Emelonyes korta sammanfattning av Nollywoods hittills korta historia. Under 90talet hittades ett lager med videoband som en fyndig kille använde för att göra film och sälja på gatan. Hungern efter egna, nigerianska berättelser var stor och så växte Nigerias filmindustri snabbt till en först och främst kommerciell företagsamhet med en vanlig produktionstid på 5 dagar – från idé till butik. Först under de senaste åren har flera röster inom Nollywood börjat höja ambitionerna, med The Last Flight to Abuja som ett av resultaten (med en produktionstid på, hör och se, hela 3 veckor!). Och visst verkar det löna sig, filmen nominerades för ett par dagar sedan i fem kategorier av den afrikanska motsvarigheten till Oscarn, och den har tagit sig ut i världen och ända hit till Sverige där den gav oss en trevlig eftermiddag på bio.

Den här texten är en del av Filmspanarnas blogmarathon till månadens film. Här kan du läsa de andra texterna om The Last FLight to Abuja:

Fripps filmrevyer, The Velvet Cafe, Bilder och Ord, Deny Everything.

Den filmen som kanske drog till sig mest uppmärksamhet på förkant är Johan Palmgrens Flogstavrålet, en dokumentär om ett av Uppsalas ökända studentbostadsområden – i 3D. Varje kväll klockan 10 öppnar hundratals med studenter sina fönster för att skrika ut sin ilska och frustration. Olycklig kärlek, stulen mat, det lyhörda huset, den repande blåsorkestern. Det är en fin liten dokumentär, men för mig så tillförde inte 3D-tekniken någonting – tvärtom, filmen blev mörk och suddig, och brillorna över de vanliga glasögonen var nära att trilla av flera gånger. Visst är det en intressant tanke att använda 3D även i dokumentärfilm, men då tycker jag att filmens objekt behöver rättfärdiga användningen, och i denna film vars egentliga styrka skulle kunna vara ljudspåret känns det onödigt och delvis störande.

Störst intryck på mig gjorde en biografi med väldigt speciell form. Livet till Ola Svensson, lovande socialdemokratisk ungdomspolitiker med nästan grotesk stor kropp, återskapas i Biografi med hjälp av två skådespelare, en overheadprojektor, arkivmaterial, en ordförandeklubba och en tamburin. Manuset skrevs utifrån regissör Magnus Bärtås minnen av Ola Svensson, samt det lilla dokumentära material som finns bevarat efter Olas död. De två skådespelarnas delade monolog förmedlar en intensitet, en förtvivlan, men också en kontrast mellan, som regissören i samtalet efter filmen beskriver det, de två olika kropparna – den stora, gigantiska innan sjukdomen, och den utmärglade i slutet av hans liv. Tamburinen används för att skapa en rytmisk ljudmatta, som under vissa stunder blir så bedövande och outhärdlig att jag håller mig för öronen. Ljudet skapar en sådan obehag att jag gärna vill lämna salongen och ändå tvingar mig stanna kvar. Som att man skulle vilja lämna kroppen bakom sig för att slippa sjukdomens outhärdlighet.

Kärleksförmedlingen av Martina Carlstedt vann Tempo Short Award 2013. Svetlana driver en datingagentur i Archangelsk i Ryssland, så att folk som har fullt upp med jobb, barn och livet får hjälp att träffa den stora kärleken. Vi hänger med under den plågsamma stunden där kunden ska beskriva sig själv och sin drömpartner. Vi följer med på den där fösta dejten, den pinsamma tystnaden när hon märker att han inte alls är intresserad av vad hon har att berätta, att de pratar förbi varandra. Salongen ekar av skratt när vi lyssnar på olika individers önskemål och utlägg om hur den perfekta kvinnan borde bete sig: “Jag gillar inte kvinnor som har husdjur. Det enda husdjur en kvinna borde ha är hennes man.” Det är lätt att skratta här, och filmen balanserar med lätthet mellan allvar och humor, mellan seriöst letande efter en livskamrat och charmigt flörtande. Och sist men inte minst sitter det kvar en liten tanke om att detta lika gärna hade kunnat vara resultatet av en datingsida i Sverige. Hoppet dör sist.

Mitt livs första biografbesök blev ingen hit. Jag kan inte ha varit äldre än 4 år, och vi var på besök i före detta Östtyskland. Vår värdsfamilj ville absolut hå och se Mio min Mio med oss, med resultatet att min mor fick lämna biografen med en vettskrämd bölande Lena innan filmen hade gått en halvtimme. Jag har fortfarande inte sett hela filmen, och okända biografer med mörk och trånga ingångspassager känns fortfarande lite läskiga.

Filmerna som följde var de sedvanliga misstänkta. Pippi, tyska Pumuckl, diverse Disneyklassiker med allt från Robin Hood (favorit) över Snövit till Arielle (astråkigt), ett gäng tyska Western (som jag nämnde här), The Adams Family, och storfavoriten, Robin Hood “med lianerna och trädet” (vill säga den gamla Hollywoodklassikern med Erroll Flynn). Hos vänner, grannar, och mycket sällan på bio. I tillbakablick önskar jag att jag hade fått lika mycket film- som teaterbildning. Någon som hade sett utmanande, rolig, annorlunda film med mig, och pratat med mig om det vi ser. Något i stil med 8 1/2.

8 1/2 är inte bara en underbar film av Federico Fellini fylld med fantastiska och surrealistiska minnen från regissörens barndom, det är också ett projekt som igångsattes av Tilda Swinton. Projektet ger barn i Scotland en extra födelsedag när de fyller 8 1/2: filmfödelsedagen. Stiftelsen har som syfte att introducera world cinema, film av hög kvalité från hela världen och ur hela filmhistorian – man kanske skulle kunna säga arthausfilm – för barn. På hemsidan kan man få tips om riktigt bra filmer för människor i 8 1/2 års åldern, och här menas inte nödvändigtvis barnfilm i traditionell mening, men helt vanlig film som barn kan få lika mycket glädje utav som vi andra lite äldre människor. Bilden här ovan kommer från 8 1/2s facebooksida – ta en sväng förbi där!

Nyligen blev jag tillfrågat om en stor grej. Min vänninas dotter som har hunnit bli tolv innan jag knappt hann märka att hon har börjat skolan frågade mig om jag vill bli hennes gudmor. Det är klart att jag vill, och ett löfte som jag vill ge henne är att jag vill se till att hon får se riktigt bra film, läsa bra böcker, upptäcka stor konst och uppleva spännande teater. Med andra ord: jag vill ge henne nya, andra, utmanande vyer på världen.

Den här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “Barndom”. Läs de andra bidragen här: Addepladde, Except fear, Fiffis filmtajm, Filmparadiset, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode + Film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Cafe, Flmr filmblogg

När man sitter  ensamt med hundra andra i ett mörkt rum och blir så omskakat att hjärtat slår en ända upp i halsen och lungorna känns som om de ska explodera, då måste man skriva om det. Försöka bearbeta, sätta ord på bilderna, rörelserna. An evening with Crystal Pite (en live överföring av en kväll med Nederlands Dans Theater) på Bio Rio i Stockholm var en sådan upplevelse. Intensiv, närgående, adrenalinfylld. Två koreografier som utforskar människan och hennes rädslor och gränser. Som grupp och som individ.

I koreografin Frontier tas kroppen till gränsen mellan död och liv. Människan bli till en docka, med sin egen skugga som puppeteer. Vansinnet oscillerar mellan ryckande nerver och rörelser i slowmotion som är mindre kontrollerad av den egna viljan än av viljans skugga, den mörka ångesten och rädslan bakom vårt medvetande. Skuggorna samlar sig till flock som svarta stora fåglar, kråkor, ravens. I tjocka formationer tar de över scenen, rör sig framåt och bakåt i samma skede, vild och ändå kontrollerad, som om det fanns en större mening bakom deras utspredda vingar. Sorgenvögel.

Kvällens första koreografi Parade börjar med en smärre chock för mig. När den ena clownen efter den andra inträder scenen genom ett papperstält är min clownfobi nära att ta över och jag nära att lämna salen. Jag tvingar mig själv att stanna, att fokusera bort från ansiktena och koncentrera mig på rörelser, ben, armar. Det sneda ljudet ger mig, precis som rörelsemönstren, lätt huvudvärk med växande panik och rädsla. Kaoset tar totalt över scenen när enmilitärparad marscherar in och försöker skapa ordning med visselpipa och klockspel.

Det är krig, till synes oorganiserad och ändå koreograferad in i minsta detalj. De tar död på varandra, clownerna blir som djur, uniformerna slår ner allt som hamnar i vägen. När slag- eller slakt – fältet känns helt dött och lugnt slikar de varandras sår, de tappar sin gruppidentitet när de förlorar sina masker och uniformer och man skulle nästan kunna tro att det var möjligt att finna fred och en möjlighet att koexistera. Crystal Pite beskriver det vi ser som människans inre kamp mellan intellekt och instinkt. Det är en smutsig kamp som tröttar ut alla inblandade, och jag får lust att slicka mina egna mentala sår. Helst vill jag inte vara ensam med mig själv nu.

Min kärlek till western fortsatte under min tid som filmstudent, och ledde bland annat till en B-uppsats om kostym i western, och ett muntligt examen om Jim Jarmusch’s fantastiska Dead Man som också gav den här bloggen sitt namn. Dead Man kallas gärna för en elegi, en dödsruna till genren, men under de sista åren har den ibland blossat upp igen i små och större verk. En sådan liten westernpärla är Kelly Reichardts film Meeks Cutoff (2010), som ger oss en blandning av roadmovie och kammarspel under ökenhimmel.

Underbara Clara skrev om Bechdeltestet. Det gör mig glad, på så sätt sprids lite kunskap om ett verktyg för mer jämställdhet inom film, och kunskap är ett viktigt steg på vägen till förändring. Kanske hade jag önskat ett lite mer nyanserat eller bättre underbyggt inlägg, med fler passande exempel åt bägge håll och en lite djupare förklaring om vad testet kan och också vad det inte kan. Bechdel-testet är först och främst ett verktyg som visar på en tydlig skevhet mellan berättandet av kvinnors och mäns historier på film. Det sätter fingret på en film- och berättelsekultur världen över där kvinnor oftast framställs som varelser som inte defineras genom sina egna åsikter, sina egna intressen, sina egna liv, men genom deras relation till en man.