På väg

Den genren som förmodligen har fascinerat mig längst är western. De få filmerna jag och mina bröder fick med oss som barn inkluderade ett antal tyska spaghetti-western om en ädel indian med namn Winnetou och hans vita blodsbroder Old Shatterhand, filmatiseringar av Karl Mays oförglömliga böcker (här kanske borde jag inflika att Karl Mays böcker präglar tyskarnas förståelse av western mer än Clint Eastwood eller John Wayne, och det mest intressanta med hans verk är att han skrev western utan att någonsin ha varit eller ens sett Amerika – han satt i fängelse för bedrägeri och hade inget bättre för sig än att hitta på en massa historier om cowboys och indianer). Öknen och pil-skjutningen var nog det som var mest tilldragande, och dessa filmer har nog också bidragit till mitt goda omdöme om att hästar gör sig mycket bättre på duk/tv-skärm än på en äng utan staket mellan dem och mig.

Min kärlek till western fortsatte under min tid som filmstudent, och ledde bland annat till en B-uppsats om kostym i western, och ett muntligt examen om Jim Jarmusch’s fantastiska Dead Man som också gav den här bloggen sitt namn. Dead Man kallas gärna för en elegi, en dödsruna till genren, men under de sista åren har den ibland blossat upp igen i små och större verk. En sådan liten westernpärla är Kelly Reichardts film Meeks Cutoff (2010), som ger oss en blandning av roadmovie och kammarspel under ökenhimmel.

meeks_cutoff_poster

Historien utspelar sig omkring 1845, när ett stort antal nybyggarfamiljer beger sig ut på väg mot väst i vad som blev känd som Oregon Trail, mot det som många av dem hoppas ska bli det förlovade landet. Resan är lång, mycket längre än tänkt, och mödosam. Det går rykten om en avkortning, och en man med namn Stephen Meek påstår sig veta den kortare vägen. Ett litet antal familjer tror honom och följer honom ut i det okända landskapet. När filmen börjar har de varit på väg en bra stund, maten och vattnet blir mindre och förtroendet till Meek sjunker snabbt samtidigt som osäkerheten och hopplösheten växer. När en indian dyker upp och blir fången av männen ställs de inför avgörelsen – ska de fortsätta följa Meek, en av de egna som svikit tilliten, eller ska de lita på den främmande, okände, som uppfattas som en fara?

meeks-cutoff2

Reichardt centrerar filmens handling runt kvinnorna, och här först och främst Michelle Williams karaktär Emily. De har byggt upp ett eget fragilt gemenskap, hushåller med de få ressurserna de har kvar. Ibland uttrycker de tvivel, hopplöshet. Det är Emily som vågar ifrågesätta Meeks kompetens. Williams porträtterar en stark kvinna som motsätter sig männens dominans på ett stillsamt sätt och som inger de andra hopp. Och hon inger även hopp för genren: för första gången känner jag att jag kan identifiera mig med en kvinnlig westernfigur. Hon är varken hora, dansös eller pryd lärarinna, men en vanlig kvinna på en tung och mödosam resa med alla problem det innebär. Hon är inte snyggt tillgjort. Hon visar förnuft och styrka. Hon identifieras inte genom sin man, men genom sina egna handlingar och ord.

meeks-cutoff

Meek’s Cutoff är vacker på ett rått sätt. Jag kan känna svetten och smutsen, sanden som tränger in i vagnarna och tälten, törsten som genomsyrar allt. Kostymerna blir mer och mer slitna och smutsiga ju längre filmen pågår. Vagnarna kraschar, djuren törstar. Det resulterar i en realism lik den i Andrea Arnolds Wuthering Heights, en realism som verkar mentalt rengörande. Livet som skildras här är tufft och fullt av hårt fysiskt arbete, något som vi sällan upplever längre i vår moderna värld med skrivbordsjobb och fryspizza. När jag såg filmen på bio (i Tyskland hösten 2011 – den gick tyvärr aldrig på bio här i Sverige, men kan ses på dvd) blev jag nästan fysisk utsliten av upplevelsen, så djupt hamnade jag inne i berättelsen. Det är ett bra tecken för en välgjord western. Meek’s Cutoff är baserad på en sann historia, men i sin koncentrerade form, renodlat från allt onödvändigt, fungerar den också på ett metaforiskt plan – hur ofta visar det sig inte att en avkortning man tog för att snabbare nå sitt mål blir mer mödosam, mer ansträngande, men kanske också mer lärorik än man trodde?

filmspanarnaDen här texten skrevs i samband med filmspanarnas månadstema. Här hittar du de andra filmspanarnas inlägg:

The Velvet Café, Addepladde, Except Fear, Fiffis filmtajm, Filmitch, Filmparadiset, Flmr filmblogg, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, Jojjenito, Mode + Film, Rörliga bilder och tryckta ord.

 

 

8 comments

  1. Fiffi

    Bättre sent än aldrig! ;)

    Du har skrivit om en film som redan ligger på min ska-se-lista men nu hoppade den upp ännu några snäpp. Välskrivet! :)

  2. Sofia

    Även andra filmspanare har sagt bra saker om Meek’s Cutoff, det är inte utan att jag är lite nyfiken…

    • Lena Ostermann

      Jag tycker först och främst att realismen, det vilda och skitiga, är liknande i båda filmerna. Sedan berättar de ju otroligt olika historier, utspelar sig i olika miljöerna och använder olika grepp i berättandet, så jag kan förstå att man kan gilla den ena och ogilla den andra. Vad var det du ogillade med Wuthering Heights?

      • Jojjenito

        Vad gillade jag inte med Wuthering Heights? Ingenting. Jag får återkomma på min blogg med en text om den. Allt kändes fel. Ett kostymdrama som kändes som nåt som mina gymnasiepolare slängt ihop på en lajv-eftermiddag med en mobil.

  3. Andreas Öjerfors

    Ja den här måste jag se. Låter som min kopp med te. Estetiken verkar vara laddad och känsloskapande (och snygg). Ett visuellt hantverk som långsamt bygger upp den täta stämningen, som sanden som sakta tränger in. Sen är allt som tar “the frontier” på allvar väldigt lockande för mig.

  4. Pingback: moving landscapes · Åttaochenhalv
  5. Pingback: På väg: Allt och inget om The Road Warrior! | Filmparadiset

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>