Filmspanarna go Cinemateket: The Great Escape

Ibland får man en slags helhetskänsla som minne efter en film. Ibland kommer man bara ihåg handlingen, ibland kanske endast musiken. Och vissa filmer förvandlas direkt under visningen till en samling med lösryckta bilder eller scener, som på första ögonkastet inte riktigt hänger ihop. Det behöver inte alls vara dåligt. Tvärtom så är dessa filmer oftast de som jag minns bäst och som följer med mig under en lång tid. Dessa bilder dyker då upp i mina tankar när jag minst anar det, och då svävar jag gärna bort tillbaks till filmens värld.

thegreatescape5

Jag vill gärna tro att The Great Escape (John Sturges, 1963) är en sådan film. Med Filmspanarna blev vi bjudna av Cinemateket att se filmen som månadens film, och trots att Bio Victors stolar inte är världens mest bekväma så kändes det som om de där tre timmarna bara flög förbi i mörkret.

thegreatescape2

Det är ett gäng bilder som har fastnat mest för mig. Steve McQueen sittandes mot väggen i Coolern, betongfängelset där han förvaras i isolering som straff för sitt utmanande beteende. Han har med sig sin baseball och slänger den mot väggen med rytmisk kraft för att fånga upp den igen i baseballhandsken. Igen och igen. Här kommer han att sitta en bra stund. Det känns som ett smidigt grepp att hålla McQueen bortstängd från resten av teamet större delen av filmen. När Richard Attenboroughs karaktär introduceras som ledare över tunnelprojektet känns det som skuren för en växande konflikt mellan honom och McQueens karaktär Hilts – en konflikt som kringgås genom att tillåta Hilts större individualitet än resten av männen. Han är ensamvargen i isolering, han bryter ut själv, fångas in, isoleras, tills han äntligen får sin del i det stora projektet – genom att fly, undersöka omgivningen, och sedan dela den informationen efter han fångas in igen. Han gör det inte för sig själv men för sin skotske kamrat i isoleringsbygget – en äkta hjälte i den amerikanska andan, med hjärtat på rätt plats och frihetskänslan i behåll.

thegreatescape4

Tunneln. Även om mycket av The Great Escape utspelar sig ovan jord i lagret och i det öppna landskapet under flykten, så är det tunneln och grävandet som överskuggar hela filmen. Det slår mig att det var länge sedan jag såg välbyggda män svettas på ett såhär snyggt sätt på film. I närbild. Den där blandningen av jord och svett, mod och uthållighet i svag belysning är något alldeles eget. Charles Bronsons bara överkropp i duschen medan huset genomsöks av fångvaktarna som letar tunnelns ingång? They don’t make them that way anymore. Dagens filmsnubbar kan gå och lägga sig – det är mer sådant här jag vill se, tack.

thegreatescape6

Sist det öppna, men ändå fängslande landskapet under flykten. Öppna slättar som den perfekta bakgrunden till uppvisningen av McQueens färdigheter i motorcykelracing – inramad av alperna, bergen som visar att det ändå inte finns en väg ut, att det är kört.

Filmen kan förresten ses en gång till på Cinematekets stora duk ikväll (onsdagen den 11 december 2013) klockan 18:00.

filmspanarna

Läs även de andra filmspanarnas inlägg om The Great Escape: Fredrik on Film, The Velvet Café, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies Noir, Fiffis Filmtajm

Vackert ljud som skär

När min sambo kom hem från Stockholm Music and Arts i 2012 var han närmast frälst. Inte bara hade han fått se en fantastisk konsert med Björk, nej, han hade även upptäckte en alldeles fantastisk begåvad ung musiker med namn Anna von Hausswolff. Hennes musik har spelats mycket här hemma sedan dess, och när vi såg att hon skulle spela här i Uppsala på konserthuset under Uppsala International Sacred Music Festival blev vi – men framförallt han – verkligen glada. Såklart att vi skulle på den konserten!

Anna-Von-Hauswolff

Nu kom vi hem från konserten, och är verkligen besvikna. Själva uppträdandet var fint, med en stor duk bakom bandet för projektion av rörliga bilder, med återkommande motiv – månen, träd, löv, får – och med mycket sparsamt använt ljus som nog skulle skapa en magisk stämning. Det hade kunnat bli riktigt bra.

Det var bara det att stämningen aldrig blev magisk och fin och avslappnad, eftersom ljudet var så otroligt jobbigt. Det var högt. Och ljudet skar i öronen. Min stol vibrerade av de djupa tonerna, basen. Det var så högt att jag under första tysta pausen mellan två låtar inte kunde låta bli att väldigt tydligt fråga om de inte kunde sänka lite? Det var ju inte bara jag som höll före öronen, men ganska många andra runt omkring mig där mitt i salen. Redan under första låten hade en del rest sig och gått. Men tydligen gick det inte att göra något åt.

Ceremony

Jag brukar vara lite känsligare än många andra när det gäller ljud. Det vet jag. Därför undviker jag stora arenakonserter med Iron Maiden, eller har med mig öronproppar när jag förväntar mig en hög ljudnivå. Men: Anna von Hausswolff spelar inte Heavy Metal, och Uppsala Konsert & Kongress är ingen jättearena där man måste skruva upp volymen till max för att nå varenda vrå i ytterkanten. I min värld platsar hon och hennes musik lite i samma kategori som, ja, Anna Ternheim, Laleh, Ane Brun, till och med Wovenhand. Alla dessa har jag tidigare sett antingen på UKK eller på liknande, till och med mindre, ställen. Aldrig har jag behövd ha öronproppar.

Nu fick jag efter en stund tag på sådana små gula saker att stoppa i öronen, och kunde slappna av lite i armarna. Men grejen är den: den sortens musik som Anna von Hausswolff skapar tappar så otroligt mycket av att man proppar hörselorganet fullt med skum. Medan Iron Maidens ganska raka metalsound borrar sig genom skummet uansett, så missade jag ikväll inte bara många av de lite lättare, ljusare tonerna från gitarrerna, små klockspel och även från Annas röst, men helheten smälte ihop till en ganska dov soundmatta utan större finess. Delar av melodierna försvann rakt in i intet.

Och det är tråkigt. Inte bara för mig som gick miste om en konsertupplevelse som hade kunnat bli riktigt bra, men också och kanske framförallt för den skaran med äldre publik som – antagligen – först och främst kom för att upptäcka något spännande och nytt under festivalen, och som nu kommer att minnas den här konserten som jobbig eller till och med outhärdlig. Synd. Med lite hänsyn hade det kunnat bli årets mest spännande konsertupplevelse istället för en stor besvikelse.

Knarka kortfilm

Känns livet lite tråkigt idag? Behöver du något som piggar upp? Då rekommenderar jag, precis som snubben i videon, en rejäl dos med kortfilm!

Nästa möjlighet att se kortfilm i Uppsala blir förresten redan imorgon den 2 november 17:00 på UKK. Då presenterar Uppsala Internationella Kortfilmfestival ett specialprogram i samarbete med Uppsala International Sacred Music Festival. Gratis entré blir det också!

Kort kortare kortast

Kort kortare kortast – och vipps så var årets upplaga av Uppsala Internationella Kortfilmfestival slut. Till skillnad från vanliga festivalbesökare så är däremot efter festivalen lika med före festivalen för mig – och snabbare än man kan säga ordet “kortfilmfestival” så börjar nog nästa årets urvalsprocess igen.

kortfilmfestivalen2013

I år fick jag, tillsammans med urvalsgruppen, plöja genom en rekordstor mängd med filmer: närmare 7000 filmer skickades in från alla håll i världen, och flest kanske från Frankrike. Utav dessa bedömde jag omkring 700, varav det slutligen hamnade 10 i programmet – 8 i internationella tävlingen, en i barnsektionen och en i dokumentärprogrammet. Av mina tre absoluta favoriter kom endast en film med i internationella tävlingen, och en film av “mina” 8 var dessutom en som jag absolut inte ville ha med. Sådant händer.

LaNocheAnunciaLaAurora

Min största favorit var och är en film som inte kom med. Den var för lång, och kanske för obskyr. En magisk kontemplation om liv och död i ett surrealt gränsland mellan skog och vatten. En kvinna begraver sin man. Hon lever på ett flytande hus, omgiven av vatten. Långsamt tar hon avsked av det som har varit hennes liv tills dess. Night announces dawn är en venezuelansk film som andas lite av samma känsla jag fick av den brasilianska filmen Limité, som är en av filmklassikerna som har restaurerats av Martin Scorseses initiativ World Cinema Foundation.

History_of_Virginity

Bland de filmerna som jag fick visa tyckte jag bäst om Sophie Hallers A History of Virginity. En kort animerad dokumentär om, just det, oskulden som koncept och dess historia. Roligt och viktigt. Minst lika viktigt, på gränslandet mellan fiktion och dokumentär, känns ukrainska Nuclear Waste, en film om Tjernobyl och katastrofens inverkningar på folks liv nästan 30 år senare.

Adelshingst

Sedan är det alltid så himla svårt att välja vilka filmer man tycker bäst om. Alla är ju så olika. Och många är ju bra! Bland de svenska filmerna jag såg blev jag mest glad och förtjust i Adelshingst av Sofia Priftis och Linus Hartin. Just den där utklippta-foto-collage-animationstekniken (som även används i A History of Virginity) tilltalar mig otroligt mycket. Även här: en rolig och viktig film om hur viktigt det – tyvärr – är med vilka förutsättningar man får när man föds in i vårt samhälle. Mest rörd blev jag däremot av filmen som fick publikens pris: Så här är det nu (Anders Jedenfors). En kort film om vad ensamhet är, hur den känns, vad den gör med en människa när hon blir gammal. Det var länge sedan jag såg en så inkännande och gripande dokumentär om vad det betyder att vara människa, att bli gammal.

Biografi

Två filmer som visades i det svenska programmet har jag redan tidigare skrivit om: Biografi visades på Tempo i våras och Ett enklare liv i Grimstad. Där såg jag även Du velger selv, som kom med i publikens topp fem i det internationella programmet här i Uppsala.

filmspanarnaI år hade även filmspanarna en liten extraträff i Uppsala och vi passade på att se ett gäng kortfilmer tillsammans. Här kan man läsa vad bloggkollegorna tyckte: Bilder och ord, The Velvet Café, Jojjenito.

Den stora filmspanarutmaningen – True Romance

Ibland måste man vidga sina vyer och sina gränser, och denna månad skulle vi filmspanarna hjälpa varandra lite på traven genom att utmana varandras filmsmak. För ett par veckor sedan fick jag då ett mail utav Henke. Eftersom jag hade skippat förra filmspanarfilmen Elysium till förmån för Promised Land (ska man se Matt Damon så ska man ju se honom i en bra film, tyckte jag) så föreslog han att jag borde se mer Science Fiction och min utmaning blev Blade Runner – som jag redan hade sett (om än inte skrivit om) och som jag dessutom gillar otroligt mycket.

true_romance_1

Då kom vi överens om att han kunde hitta på en ny utmaning till mig, och det blev en av hans favoritfilmer: True Romance, skriven av Quentin Tarantino och regisserad av Tony Scott. Inte direkt en film som stod på min lista med filmer jag absolut måste se – men därmed också precis den sortens material som vår fina lilla utmaning åsyftade.

true_romance_4

True Romance är en ok film för mig. Jag tror att den kan vara underhållande om man är i rätt stämning, och är man ett stort fan av Quentin Tarantinos dialoger så är filmen precis rätt. För mig kändes dock större delen av filmen som en förstudie till Pulp Fiction: en stor mängd med osammanhängande “coola” scener i motsvarande “coola” miljöer, men med en del transportsträcka inemellan. Det intressanta i sammanhanget är att det var de dialogspäckade scenerna som dominerar andra hälften av filmen som tråkade mig mest ut.

true_romance_2

Det som däremot fascinerade mig var öppningsscenerna, och miljöerna i Detroit. Det finns alltid något magiskt med en film som utspelar sig på en biograf, där man ser en stor duk på den stora duken. True Romance fångar det smutsiga, dammiga, isiga som genomsyrar staden så otroligt väl, och lyckas verkligen använda sig av detta i kontrast till värmen i den nyfunna kärleken mellan filmens protagonister. Det finns något desperat över staden som återspeglar sig i deras förälskelse och som träder fram som mest när de står utanför Clarences fönster på ett tak och hon lovar honom att aldrig mera ljuga för honom. Det är denna sortens kärlek man längtar efter. Utan återvändo, oavsett det förflutna.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “Utmana din smak”. Läs de andra bidragen här:

Har du inte sett den (Johan och Markus), Har du inte sett den (Erik), Except fear, Flmr, Filmitch, Jojjenito, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies Noir, Mode och Film, Fripps Filmrevyer, Fiffis filmtajm

Om Woody och Jasmine

Ungefär vartannat år får jag för mig att jag måste se en Woody Allen-film för att kolla om jag inte råkar tycka bättre om honom nu. Lite som med maträtter man inte gillar, man måste ju se om man inte har ändrat smak – man kanske missar något bra? Det har ju ändå hänt att Woody har gjort den ena eller andra filmen som jag verkligen gillade, även om jag oftast tycker att han är en övervärderad fjant som kräker ur sig film i samma takt som en Ford-fabrik producerar bilar. Jag förstår förresten inte heller varför alla tycker att hans filmer ska vara så himla roliga. Men. Jag gillade ju Match Point som räknas som en av hans mörkaste filmer, och när nu Blue Jasmine gick upp på bio under sommaren kände jag att det här var något som jag skulle kunna se.

Blue-Jasmine-2

Trailern lovade guld och gröna skogar för dem som gillar komedier, men egentligen är det här en minst lika mörk film som Match Point, med en del svart humor och vardagsabsurditet insprängd emellan. Cate Blanchett är filmens centrum, en kvinna som är ett vrak efter ett nervsammanbrott. Hon har tydligen hamnat i en djup depression, men försöker tappert att hålla överklassfasaden som är hennes främsta vapen och hennes enda talang. När hon nu helt plötsligt behöver tjäna egna pengar ökar pressen, och alltför mycket alkohol och tabletter får den glittrande fasaden att krackelera.

Blue-Jasmine-1

Om jag kan säga en positiv sak om Woody Allen så är det att han är en mästare på att få fram neuroser på duk. Det är hans styrka, och i det avseendet är Blue Jasmine kanske hans mästerverk. Jag fascineras av hur han leker med åskådarens känslor, hur han får oss att hoppas att hon får till det, samtidigt som han gång på gång visar oss att hon kanske inte är värt vår medkänsla, att hon har sig själv att skylla, att hon får det hon förtjänar. Jag känner igen mycket av Jasmines beteende efter den depression jag själv har varit i – mest av allt att hon så tydligen behöver hjälp och inte får den eftersom hon i de flesta stunderna är övertygat om att hon klarar sig själv. Så nu gör jag något jag aldrig har gjort tidigare: jag rekommenderar en film av Woody Allen. Se den. Och glöm inte att den som verkar förtjäna att må dåligt kanske är den som mest behöver hjälp och kärlek.

Kortfilmfestivalen i Grimstad 2013 – Norska favoriter

När man har varit på festival har man oftast sett så mycket film att man behöver smälta det man har sett en stund. Har man varit på kortfilmfestival blir det per automatik ännu mer att smälta – istället för en rak film-trerätters blir det film-tapas i en salig blandning av sött, surt, bittert, salt, hårt och mjukt. I år besökte jag Kortfilmfestivalen i Grimstad för Filmamasoner, och detta var några utav mina favoriter regisserat av kvinnor i den norska tävlingen:

Uten tittel

Uten-tittel

Slow motion. Tre unga tjejer. Hår. Sjal. Hijab. Charlotte Thiis-Evensens Uten tittel påminner inte bara till titeln om videokonst. Jag kan gott tänka mig att sitta på en bänk i ett rum på ett galleri eller ett konstmuseum och se de enskilda sekvenserna på varsin vägg i en videoinstallation. Duka ännu djupare in i de unga kvinnornas ansikten, blicken, känslor. Registrera varje lilla rörelse, precis som kameran. Ta mig tid. Filmen är egentligen precis på gränsen till att bli för lång, för långsam och för orörlig för att ses i ett block med andra filmer under en festival. Släpper man däremot tidsaspekten och klockan, förväntningen inför filmen som kommer efteråt, så får man en djup, lugn upplevelse. Framför en vitt bakgrund, nästan som i en reklam för Benetton, ser vi hur dessa tre tjejer tar på och av sig sin slöja. Ingen av dem verkar vara helt tvärsäker om att det ena eller det andra är rätt, och det är denna lilla punkt av tvivel som är filmens hjärta. Det är här frågorna väcks, och det är här vi som åskådarna lämnas kvar.

Du velger selv

Du_velger_selv

En fantastisk sak med kortfilm är att det korta formatet tillåter experiment med olika former, ovanliga format och kombineringen av oväntade genrer. Du velger selv av Kajsa Næss är något så ovanligt som en helt animerat dokumentär om, med och för barn. Filmen har, precis som Rekonstruksjon av en familie, sin utgångspunkt i en rad intervjuer, som sedan illustreras inkännande med tecknade figurer och uppbyggda miniatyrmiljöer. Vi träffar till exempel Aron, Frida, Ronja och Philip som berättar om sin situation på dagis och i skolan, om hur de har det hemma och om sina drömmar för framtiden. Det alla har gemensamt är något de inte fick välja själv: deras pappa sitter i fängelse. Detta färgar deras liv på olika sätt, och de väljer att hantera situationen på olika sätt, men alla med mycket vishet och klokhet och framförallt med drömmarna i behåll. För det är en sak de vet: de väljer själva hur de hanterar saken.

Det var ikke jeg, det var fiskmåsen

Fiskmaasen

En film om att vara tonåring, om att gå i skolan, bli ihop eller inte, misslyckas med examen, och framförallt: om att leva med tvångstankar som verkar leva sina helt egna liv. Det var ikke jeg, det var fiskmåsen är en charmerande animation som är otroligt skickligt och snyggt genomfört av filmskaparen Julie Engaas. Jag älskar hur teckningarna följer efter tvångstankarna i en enda lång inre monolog. Både illustrationerna och texten följer en egen logik där allt är möjligt, men inte allt får hända – tvärtom. När man misslyckas i sitt examen blir sidan rött av korrekturer och rött betyder blod och blod betyder död, därför kan man inte visa pappret hemma och säger istället att det var fiskmåsen som tog den. Och apropå fiskmåsen: jag hade en gång en fransklärare på gymnasiet som påstod att när hon rättade våra tester i trädgården så blåste just två eller tre av elevernas tester bort med vinden. Märkligt nog var det de eleverna hon tyckte minst om. Fast detta hör ju inte alls hit egentligen, och har ingenting med filmen att göra förutom att den har en förmåga att leda åskådarens tankar på villovägar under och efter visningen. Jag ser det som en positiv grej och ser Det var ikke jeg, det var fiskmåsen gärna en gång till. Eller två. Eller tre.

Et enklare liv

Et_enklare_liv

Gunhild Enger sätter med sin film Et enklare liv fingret på något viktigt, något som man kanske känner av lite omedvetet emellanåt men som försvinner snabbt igen bland alla måsten och jobben och vardagen. Hon skildrar med en stoisk kamera en liten exemplarisk del av livet till ett äldre par, Ing-Marie och Carl. Både har fullt upp med att göra sitt liv så enkelt som möjligt, och som de moderna människorna de är gör de detta med hjälp av diverse redskap och maskiner. Utan kommentar följer vi dessa två i sina sysselsättningar. Tagit som enskilda företeelser är det lätt att känna igen idéer man kanske har haft själv, gräsklipparen som med hjälp av en snyggt satt lina gör arbetet alldeles själv eller det där med att köpa ett sådant där magiskt vibrerande bälte som smälter bort all fett man stoppar i sig. Betraktat i sin helhet genom kamerans nyktra öga skapar alla dessa verktyg och maskiner dock ett nästan surrealt tillstånd, en ond cirkel av ting som skapar behöv för nya ting, som inte kan kallas för annat än ironiskt. Det är lätt att sitta i biostolen och skratta, men tänker man lite längre och bortom Ing-Maries och Carls lite gammalmodiga instrument så fastnar skrattet i halsen. För visst har vi alla någon gång köpt den där prylen som skulle göra vårt liv så mycket enklare?

Den här artikeln har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.

Kortfilmfestivalen: Minnen I – Rekonstruksjon av en familie

rekonstruksjon2

Det här året har flera intressanta, vackra och vissa rentav underbara dokumentärfilmer dykt upp på festivaler och bio som har gemensamt att de kretsar kring minnen och processerna omkring dem. Sarah Polleys Stories We Tell, som har premiär på svenska biografer i slutet av juni, är ett fantastisk exempel, men under Kortfilmfestivalen i Grimstad visades flera andra som vi framöver vill presentera i en liten artikelserie. Först ut är Charlotte Røhder Tvedts Rekonstruksjon av en familie från 2012.

Rekonstruksjon av en familie är en intervjufilm utan talking heads, kanske närmare en radiodokumentär i sitt ursprung än en dokumentär för biograferna. Alla fyra medlemmar i en familj, far, mor, son och dotter, återberättar hur de själva minns föräldrarnas skilsmässa. Vad det var som utlöste den, hur de upplevde tiden som ledde till krisen, hur de påverkades. Det är intensiva, djupt personliga berättelser som ändå känns allmängiltiga. Även om mina egna föräldrar inte är skilda så känner jag igen vissa delar av konflikten ifrån mina tonårsår, och andra delar ifrån min egen relation nu – på gott och ont. Det blir på så sätt en film om hur vi skapar våra livs historier, om hur vi tillskriver mening till olika händelser och om hur vi ordnar vårt minne.

Vi börjar i en intervjusituation där mikrofonen blir vänd mot oss, och en röst, regissörens, försäkrar oss att alla kommer att intervjuas. Åskådaren inkluderas visuellt och dras med in i konflikten. Det som sedan utmärker filmen är att Charlotte Røhder Tvedt enbart använder amatörer för att gestalta familjen. Vi ser aldrig personerna bakom rösterna, utan enbart platshållare i deras ställe. Kameran följer elegant svepande med en äldre man som åker rullskidor, och en medelålders kvinna som cyklar genom en vilken som helst medelklassvillaförort i en vilken som helst mellanstor stad. Som en parallel till familjemedlemmarnas respektive förhållningssätt under skilsmässan är det föräldrarna som framställs som aktiva, i ständig rörelse, medan de – numera vuxna – barnen (framförallt dottern) först och främst syns som statiska, sittandes, väntandes.

rekonstruksjon1

Filmens och berättelsens knytpunkt ligger vid ett avsked på tågstationen. Oavhängig av varandra definerar alla inblandade det som händer på stationen och kvällen innan som avgörande för skilsmässan. Så blir ett stort antal tagningar från vardagliga, till synes kaosartade, situationer på en tågstation en naturlig motvikt mot porträttbilderna med de enskilda protagonisterna. De in- och utrullande tågen och de avskedstagande familjerna ger en speciell rytm till dokumentären och förstärker känslan av allmängiltighet.

Jag kommer på mig under filmvisningen hur jag flera gånger skrattar till över naiviteten i pappans tro att hans fru borde förstå att hans jobb och hedersuppdrag i olika kommittéer är viktigare än en middag med familjen. Eller över barnsligheten i hans envishet om att han inte ska behöva be om ursäkt för att han kom hem senare än lovat. Som om det handlade om ett krig han behöver vinna, och inte ett liv tillsammans med den han älskar mest. När jag iaktar vem som reagerar på vad under visningen märker jag att en större del av kvinnorna i publiken reagerar på samma saker som jag – och männen på andra. Jag vill gärna se det som ett tecken att Charlotte Røhder Tvedt har satt fingret på, om inte universella, så ändå igenkännbara situationer som män och kvinnor genom sin respektive socialisering reagerar olika på. Även sonen i familjen uttrycker till exempel stor förståelse för nödvändigheten i att hans far behöver stanna kvar länge på jobbet, medan han inte visar någon insikt i orsaken till hans mors frustration.

Allmängiltigheten som regissören har täljt fram ur de personliga berättelserna, tillsammans med det faktum att alla fyra ståndpunkter får ta ungefär lika stor plats, att ingens position blir överhängande, leder till att jag som åskådare kan vidga min förståelse för hur annorlunda två människor kan uppleva samma situation. Jag hoppas att jag genom att se och reflektera över filmen har blivit lite mer tolerant, och kanske även bättre på att hantera konflikter i mitt eget liv. Och om det är så, så tycker jag att det här är en viktig film som alla borde se. Gör det nu här på NRK!

Den här texten har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.

Eva Sørhaug – 90 minuter (2012)

90-minutes

Ni vet, Bechdel-testet. Två kvinnor pratar med varandra i mer än en minut om något annat än män. Testet som under den senare tiden har blivit allt mer symbol för hur feministisk en film är. Det är ett blint test, som ser inte till en enskild films innehåll utöver ovannämnda frågeställning. Ett exempel där Bechdel-testet slår negativ är Eva Sørhaugs film 90 minuter som visades under Stockholm Filmfestival. En film av en kvinnlig regissör, med avsikt att dra bort täcket som ligger över ett aggressivt och nedslående kvinnohat och -förakt som annars göms bakom den skandinaviska medelklassens vitmålade lägenhetsdörrar.

Premissen är enkel: vi följer tre olika män, i varvade sekvenser, under de sista 90 minuterna i deras respektive liv. Från första minuten ligger en märklig stämning som en nedtryckande slöja över filmen. Det är obehagligt. Man känner att någonting otäckt ligger i luften. Något kommer att ske och det kommer inte att vara bra. Samma känsla, samma genre som Joachim Triers Oslo 31 augusti.

90 minuter är en nedslående film. I sin ensidiga beskrivning av karaktärerna – alla, inte endast de manliga – känns filmen otroligt negativ. Här finns inga argument, inga nyanser, inga förklaringar. De första 2 sekvenserna tillåter oss att känna en slags förtvivlan och uppgivenhet inför världen tillsammans med de 2 förövarna, men det som i helhetsbilden tar överhand är sekvens tre, som med sin misogynie genomsyrar resten av filmen totalt. Ingen medkänsla. Endast hat och meningslöst våld. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med den här filmen, den här upplevelsen. Jag vill egentligen inte rekommendera den, men även det tar emot. Jag blev genomskakad av filmen, men vet inte huruvida det var en bra sak.

90minutter2

Ur ett feministiskt och jämställdhetsperspektiv ger 90 minuter en märklig, unken eftersmak. Genom att välja tre män i olika åldrar ur samma samhällsskikt skiftar de skildrade situationerna från enskilda öden till ett generellt tillstånd, en – om än fiktional, så ändå påstådd – sanning. Istället för en djupare analys av ett faktiskt samhällsproblem får vi en generalisering som häller vatten på de kvarnar som påstår att feminismen går ut på manshat och att feminister tror att alla män är mördare och våldtäktsmän. Jag är övertygat om att det blir kontraproduktivt, och att det inte är detta som Eva Sørhaug ville skildra. Vilka är dessa tre män? Har de något med varandra att göra utöver att de dör under våldsamma och onaturliga omständigheter? Varför just dessa tre? Filmens koncept tror jag blir till sin egen fälla. Det är i och för sig en intressant approach att försöka avbilda en och en halv timme av tre människors liv. Däremot tillåts inga tillbakablickar, bredare porträttering av protagonisterna eller förklaringar. Kameran förblir en tyst åskådare och utan kommentar eller berättarröst fungerar den endast som “objektiv” och därmed i mina ögon värdelös vittne.

Filmen verkar vilja vara tydligt samhällskritisk, men den gräver för lite för att uppnå det målet. Bilderna stannar vid den glansiga, välinredda och finfriserade ytan och lämnar oss utanför, som de voyörer vi är. Som när vi läser i aftonbladet eller expressen om det senaste mordet och senaste skjutningen och ju närmare de involverade verkar vara vår egen klass, vår egen närvaro i samhället, desto större kick får vi av att vi minnsan är normala och har det bra. 90 minuter engagerar mig som åskådare på precis samma sätt. Tyvärr. Det är ett viktigt tema som tas upp, och Eva Sørhaug lyckas med att skaka åskådaren och förhoppningsvis sparka igång en diskussion.

90 minuter finns att köpa på DVD/Blu-ray i Norge.

Den här texten har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.

Förfröjd: Before Midnight

before-sunrise

before-sunset

Det svider lite att behöva vänta extra längeen film som man nu har väntat på i nästan 10 år, bara för att man råkar bo i ett litet skandinaviskt land med en biografkedja som har monopol. Just nu är jag på semester hemma i Tyskland och sliter med att inte bara springa på nästa bästa bio och se den – jag längtar så mycket efter den här filmen att jag nästan skulle kunna stå ut med dålig dubbning. Det finns egentligen bara en sak som gör att jag kan hålla mig, och det är planen se hela trilogin tillsammans med min sambo på – bara en dag.

before_midnight