Tagged: dokumentärfilm

Tempo 2014: Stop the Pounding Heart

Jag var så nyfiken på filmen med den här vackra titeln. Överhuvudtaget är jag alltid svag för vackra film- och boktitlar, och i dokumentärfilmens värld verkar det finnas extra många sådana. Stop the Pounding Heart följer en tonårstjej i Texas i hennes vardag som präglas av familjen, bibelstudier och hårt arbete.

Stop-the-Pounding-Heart-2

Sara är 14 år och uppvuxen i en sträng religiös familj som försörjer sig på gethållning, där kvinnorna tidigt lär sig att de är underordnade männen och till för att hjälpa dem, och där en date är det sista man borde tänka på – även om man såklart ska ha giftermål som högsta mål och dröm. Det är i det här paradoxet berättelsen lägger och fäster sig, en så lågmäld och tyst berättelse att man egentligen bara knappt kan ana den. För hur ska Sara kunna närma sig den där pojken hon har fått ögon öppnad för, och han kanske för henne? Hur kan man vara säker att ens känslor är rätt? Hur ska man kunna leva med sitt tvivel, med osäkerheten, med livet? Och vad om man kanske inte vill gifta sig i alla fall?

Stop the Pounding Heart har några otroligt vackra scener mitt i all sin realism bland gevär, getter och rodeoövningar, och jag önskar att det hade funnits lite mer av den visuella magin som dessa scener utstrålar. Ett tyst ögonblick där Sara tittar ur fönstret. Systrarna på picknick i vackra söndagsklänningar som tagna ur 1800-talet. Sara och Colby som står och tittar på ett brinnande kors.

stop-the-pounding-heart

När jag i efterhand läser i programhäftets sammanfattning att filmen handlar om Saras rebellion mot ett arrangerat äktenskap så känns det som att det är något som har helt gått förbi mig. Det kanske det har? För mig är det här en varsam tillnärmning av tonårens känsloförvirring, tvivlar, drömmar och önskemål, i en värld som är striktare och hårdare än min, en värld som ligger lika långt ifrån mig som min egna tonårstid, men som kanske ligger närmare än jag känner mig bekväm med.

Filmen visas ikväll kl.17:00 och söndag kl.20:45 på Bio Victoria.

Tempo 2014: Twenty Feet from Stardom

Twenty-Feet-From-Stardom

Hur kan man inte gilla en film fylld med underbar musik? Andra året i rad har nu en musikdokumentär vunnit en Oscar för bästa dokumentär, och även i år är det en film om intressanta personligheter utanför rampljuset och om deras kamp i musikbranschen. Twenty Feet from Stardom introducerar oss till stor popmusik, till låtar som alla har hört hur många gånger som helst, men den här gången får vi först och främst träffa dem som sjunger i bakgrunden till de stora stjärnorna.

Är det verkligen ett misslyckande att “endast” vara bakgrundssångare? När man har så stor talang, borde man då inte per automatik lyckas med att bli stjärna? Det är några av frågorna som kvinnorna (och männen) i filmen resonerar kring. Regissör Morgan Neville väver ihop intervjuer, aktuellt inspelade sekvenser och mängder med fantastisk arkivmaterial till en spännande och komplex film. Det som på första ögonkastet enbart verkar handla om de individuella sångerskornas personliga berättelser och livsöden blir i summan till något mycket större – till en allmän berättelse om en marginaliserad yrkesgrupp inom musikindustrins och popmusikens historia.

Se årets Oscars-vinnande dokumentär under Tempofestivalen, lördagen den 8 mars kl.18:00 på Bio Victoria.

Förfröjd: Tempo 2014 – filmerna

Om en vecka har årets Tempofestival blivit invigd, och massor av spännande filmer väntar på att bli sedda. Här är ett litet urval med visningar som jag själv är mest nyfiken på:

FreakOut_picture

Freak Out (Carl Javér, Sverige 2014)

Ett gäng ungdomar får nog av dagens konsumtionssamhälle, startar ett kollektiv i alperna och läser Herman Hesse. År 1900. Jag vet så otroligt lite om ungdomskulturer innan 1960-talet, och det här verkar så spännande och samtidigt så bekant att jag bara MÅSTE se den här filmen. Fredag 18:15 på Bio Rio eller Söndag 17:10 på Victoria 2.

bikes_vs_cars

Bikes vs. Cars (Fredrik Gertten, Margarete Jangård)

Har man själv varit med och finansierat en film så vill man ju se vad man får för pengarna. Fredrik Gertten satsade på en Kickstarter-kampanj för att producera sin nya film Bikes vs. Cars, jag gav honom pengar och då ska jag självklart passa på att se hans work in progress-visning. Onsdag 11:15 på Bio Rio.

Kismet-08

Kismet (Nina Maria Paschalidou, Grekland 2013)

En dokumentär om turkiska såpoperor, deras kvinnliga producenter, manusförfattare och publik – och om historiernas inflytande på deras liv. Jag har alltid varit svag för metafilm, och tycker fortfarande att kvinnliga filmskapare syns alldeles för lite. Här får jag både och – det måste ju bli bra! Lördag 20:00 på Victoria 4.

MyLoveAwaitsMe

My Love Awaits Me by the Sea (Mais Darwazah, 2013)

Hur kan man återvända till en plats som bara existerar i ens minne? Det undrar filmskaparen Mais Darwazah i filmen, men jag tror att det är en frågeställning som alla som har flyttat långt under sin uppväxt ställer sig då och då. Vad väntar där? Det är högst konkreta och viktiga funderingar som jag själv har slagits med många gånger, och just därför ser jag så mycket fram emot att se My Love Awaits Me by the Sea. Fredag 21:15 på Victoria 2 och Söndag 20:20 på Victoria 4.

Tempo kortfilm

En sak jag gillar med Tempo Dokumentärfestival är att det inte bara bjuds på långa, kvällsfyllande dokumentärer, men även kortfilmsdokumentärer. Det visades två programblock med sammanlagd 7 filmer som tävlade om Tempo Short Award 2013. Filmerna utgjorde ett balanserat program med allvarliga, roliga och knäppa filmer som dessutom alla på ett eller annat sätt platsade in i årets festivaltema “Speak your mind!”.

flogstavralet

Den filmen som kanske drog till sig mest uppmärksamhet på förkant är Johan Palmgrens Flogstavrålet, en dokumentär om ett av Uppsalas ökända studentbostadsområden – i 3D. Varje kväll klockan 10 öppnar hundratals med studenter sina fönster för att skrika ut sin ilska och frustration. Olycklig kärlek, stulen mat, det lyhörda huset, den repande blåsorkestern. Det är en fin liten dokumentär, men för mig så tillförde inte 3D-tekniken någonting – tvärtom, filmen blev mörk och suddig, och brillorna över de vanliga glasögonen var nära att trilla av flera gånger. Visst är det en intressant tanke att använda 3D även i dokumentärfilm, men då tycker jag att filmens objekt behöver rättfärdiga användningen, och i denna film vars egentliga styrka skulle kunna vara ljudspåret känns det onödigt och delvis störande.

biografi

Störst intryck på mig gjorde en biografi med väldigt speciell form. Livet till Ola Svensson, lovande socialdemokratisk ungdomspolitiker med nästan grotesk stor kropp, återskapas i Biografi med hjälp av två skådespelare, en overheadprojektor, arkivmaterial, en ordförandeklubba och en tamburin. Manuset skrevs utifrån regissör Magnus Bärtås minnen av Ola Svensson, samt det lilla dokumentära material som finns bevarat efter Olas död. De två skådespelarnas delade monolog förmedlar en intensitet, en förtvivlan, men också en kontrast mellan, som regissören i samtalet efter filmen beskriver det, de två olika kropparna – den stora, gigantiska innan sjukdomen, och den utmärglade i slutet av hans liv. Tamburinen används för att skapa en rytmisk ljudmatta, som under vissa stunder blir så bedövande och outhärdlig att jag håller mig för öronen. Ljudet skapar en sådan obehag att jag gärna vill lämna salongen och ändå tvingar mig stanna kvar. Som att man skulle vilja lämna kroppen bakom sig för att slippa sjukdomens outhärdlighet.

kärleksförmedlingen

Kärleksförmedlingen av Martina Carlstedt vann Tempo Short Award 2013. Svetlana driver en datingagentur i Archangelsk i Ryssland, så att folk som har fullt upp med jobb, barn och livet får hjälp att träffa den stora kärleken. Vi hänger med under den plågsamma stunden där kunden ska beskriva sig själv och sin drömpartner. Vi följer med på den där fösta dejten, den pinsamma tystnaden när hon märker att han inte alls är intresserad av vad hon har att berätta, att de pratar förbi varandra. Salongen ekar av skratt när vi lyssnar på olika individers önskemål och utlägg om hur den perfekta kvinnan borde bete sig: “Jag gillar inte kvinnor som har husdjur. Det enda husdjur en kvinna borde ha är hennes man.” Det är lätt att skratta här, och filmen balanserar med lätthet mellan allvar och humor, mellan seriöst letande efter en livskamrat och charmigt flörtande. Och sist men inte minst sitter det kvar en liten tanke om att detta lika gärna hade kunnat vara resultatet av en datingsida i Sverige. Hoppet dör sist.

Kokvinnorna

Under våren såg jag en mycket rörande dokumentär på SVT play: “Kokvinnorna“. Regissörerna Peter Gerdehag och Tell Aulin följer två egensinniga gamla systrar som fortfaranda mjölkar sina kor för hand. Korna har minst lika mycket personlighet som deras ägare, och hela filmen påminner mig så väldigt mycket om min barndom när min familj bodde i södra Österrike bredvid en bondgård där korna, grisarna och hönsen var minst lika lyckliga som vi barn som lekte i samma hö och lera som djuren. Sorg och humor i lika delar gör att den här berättelsen går publiken riktigt nära, och den är underhållande som få dokumentärer.

Strax efter att jag hade sett filmen läste jag i tidningen att den äldre utav dem, Britt, hade dött. Nu visas en utställning i Vänersborg med foton som togs under filmningen, och jag önskar att jag hade möjlighet att åka dit och se den (det kanske är ett tecken att ta tag i det där med körkortet?). Filmen och utställningen är dokument om en tid där djuren och människorna levde närmare varandra än idag, en tid som nu är på väg att dö ut. “Kokvinnorna” kan köpas på DVD och länk till olika återförsäljare finner du här.

För dig naken (2012)

Hur ska man kunna hitta kärleken när man knappt klarar av att älska sig själv, att se något i sig själv som man kan tycka är älskvärt? Sarah Broos dokumentär För dig naken (2012) följer konstnären Lars Lerin i jakten efter lyckan och kärleken efter många år med alkoholism, terapier och brustna hjärtan. Sökandet har fört honom på långa vägar, och när det till slut äntligen klickar är det Junior från Brasilien som han träffar på nätet. Junior ska komma till Sverige. De ska se om det kan bli något utav det som verkar helt omöjligt. Det är här filmen börjar egentligen: vid första mötet på Arlanda.

De kan inte varandras språk. De pratar mer med blickar och händer än med ord. De staplar sig genom stora emotioner, med hjälp av knagglig engelska och en ordbok. De visar så mycket välvilja för varandra, det här måste gå bra. Man kanske bara måste bestämma sig för att bli kär?

Regissören Sarah Broos är Lars Lerins guddotter. De har varit en del av varandras familjer ända sedan hon föddes. Ingen annan hade kunnat göra den här filmen. Ingen annan hade kunnat komma så nära, fånga så berörande ögonblick, få konstnären att prata så utlämnande om sina känslor. Det märks att hon tillhör de som står honom nära. Hon fungerar också som berättare för filmen när hon sammanfattar början av historian, och redovisar viktiga händelser på ett klart och effektivt sätt framför de vackraste bilderna av det värmländska landskapet. Landskapet intar en alldeles särskild plats i filmberättelsen, både som bakgrund och som en slags ridå, ett tomrum mellan scenerna. De värmländska skogarna, ängarna, Fryken.

Jag tror mig märka att Sarah Broos försöker att göra filmen så jämställd som möjligt, att visa båda parter lika mycket, men det måste vara dömt att misslyckas. Det är konstnären Lars Lerin, med all sitt bagage, sin ångest och sin osäkerhet, sina drömmar och sin lycka som står i centrum. Filmen utgör ett underbart porträtt av honom, som, trots att hans konst bara dyker upp i periferin, gör åskådaren mer nyfiken på hans akvareller. Samtidigt lyckas filmen också med att ge den som är mer bekant med Lerins konst ett djupare intryck av varifrån hans konstnärskap härstammar.

Även om vi inte blir lika nära med Junior som med Lars så utgör han en viktig motpunkt. Han utstrålar en värme och en optimism och en önskan om att lyckas som är svår att inte bli berörd av. Hur svår och tung kulturchocken efter hans ankomst till Sverige måste ha varit får vi aldrig veta, men vi kan skymta en skugga av det genom Lars Lerins ögon när de mot slutet av filmen åker till Brasilien för att träffa Juniors familj.

För dig naken är ett kärleksfullt och kärleksfyllt dokument. Filmen visar hur bräckliga vi människor är i vår oändliga törst efter kärleken, men framförallt visar den att det är värt att kämpa för ett lyckligt liv.

Filmen är en samproduktion mellan Alma Film, SVT och Film i Värmland, och visas just nu på Folkets Bio i Sverige.

Denna text har först publicerats på filmamasoner.no

Intervju: Mette Aakerholm Gardell om Ingen Man i Sikte (2012)

Filmamasoners skribent i Sverige, Lena Ostermann, fick möjlighet till en intervju med den norska, Stockholmsbaserade regissören Mette Aakerholm Gardell som i år släppte sin nya dokumentärfilm Ingen Man i Sikte (2012). Filmen handlar om tre generationer av lesbiska kvinnor och ställer regissörens egna situation i processen att bilda en traditionell familj som lesbisk i centrum.

När vi möts vid Bio Victoria i Stockholm har Mette med sin dotter Norma och undrar om vi inte kunde ta intervjun vid lekparken på Nytorget? Visst kan vi det, och med en kopp kaffe i handen och en nöjd dotter i gungorna blir det ett trevligt samtal om filmen och dess bakgrund.

Filmamasoner: Hur kom du på idén till filmen?
M: Det fanns egentligen tre anledningar. Den första var att jag var på Lesbos med ett gäng, och så hade vi tvekat så väldigt inför att dra till Lesbos. Vi hade en massa fördomar mot Lesbos – dit kan väl inte vi dra, liksom, där är det väl bara festande flator och gamla feminister. Och det stämde, men det var det som var fantastiskt roligt! Vi kom i kontakt med en historia, den lesbiska vaggan. Då träffade jag det gamla paret i filmen och började att reflektera över att den första öppna generationen av lesbiska snart är på väg till att dö, och att de bär på en historia och en erfarenhet som kanske kommer att bli glömt snart. Det var den ena anledningen.

Den andra var att jag tycker att i den offentliga debatten om jämdställdhet så är det egentligen aldrig någon som frågar: ”Vad är det som sker när det inte är en man i bilden? Vad är det som händer då? Hur hittar man sina roller, och vad handlar det om då?“ Och då ville jag forska lite om det. Jag kom mycket in i det där med makt och rollfördelning.

Och så var det min egna personliga historia som började att tränga sig på. Jag hade absolut inte tänkt att ha med vår egen historia, men jag stod ju inför dessa frågor själv. I mitt sökande efter hur man skulle forma den här familjen så kände jag plötsligt väldigt mycket skam, och så tänkte jag ”Varför kan jag, som är så resursstark, känna skam över hur alla andra såg på det?” Så började vi så smått med att filma vår egen historia, men vi visste ju inte hur det skulle gå.

F: Hur gick det då, både bakom och framför kameran?
M: Alltså, en historia eller en film kommer till på vägen, tänker jag. En film hittar sin egen form. Och när man jobbar med dessa frågor, när man jobbar med dokumentärfilm och hela tiden med verkliga människor framför kameran, så måste man ju kunna sätta sig själv framför kameran och hitta sin egen process där. Så det var min tanke och mitt önskemål och så gick det ju som det gick. Man är så inne i filmen själv att man glömmer bort kameran i stunden. Men det är ju klart att det var några gånger där det inte var helt naturligt att ta upp kameran. Men jag känner ändå att jag klarade att fånga de viktigaste ögonblicken.

F: Nu har du berättat ganska mycket om hur filmen kom till, och att du hittade det gamla paret på Lesbos. Men hur träffade du Martine?
M: Henne har jag faktiskt känt i många år. Och det är en ganska viktig poäng av att vara lesbisk. När man kommer ut så blir man en del av miljön, och då möter man kvinnor tvärs över generationerna, helt naturligt. Så jag kände Martine från förr, men jag visste inte att hon stod inför de här frågorna om identitet och könstillhörighet. Det kom senare. Så Martine handlade mest om en intuition, och det visade sig ju att hon passade in.

F: Hur fick du fram din egen berättarröst?
M: Det var härligt att gå mot alla trender och göra en film med en voice-over. Texten lirkade sig fram under vägen, och så klippte vi lite efter mitt manus, och så skrev jag vidare. Och så jobbade jag med en manuskonsulent, vi satt i långa stunder och pratade egentligen mest om livet och döden och kärleken och så blev det en text så småningom. Jag är ju van med att skriva lite, så det handlade egentligen mest om att tillåta sig själv att vara ärlig och poetisk. Men det är vanskligt med voice-over, man ska ju vara ganska konkret och inte för flummig. Men jag känner att det passar filmen bäst så som det är idag. Egentligen skulle jag ju göra en helt rent observerande film, men det var härligt att gå emot det.

Med tanke på berättarståndpunkt så märker jag att det upprepar sig, jag har ju gjort väldigt mycket film om män tidigare. Den sista filmen jag gjorde handlade om en ung man som fick barn ensam. Det tog ganska lång tid för mig att verkligen göra något om kvinnor, men när det först kom igång då ville jag ju göra mycket. Men det var också skrämmande för att det låg så nära mitt eget liv.

F: Var det överhuvudtaget några män involverade i projektet, bortsett från Normas biologiska far?
M: Ja, det var det. Jag har egentligen inte varit så upptagen av detta, det har inte varit så viktigt. Men i slutet var det en klippare och vi har haft några hjälpare under vägen. När jag jobbar så märker jag att jag ofta väljer kvinnor. Jag känner att jag har funnit en slags balans i det. På en tidspunkt var jag väldigt inne på att ta in denna svåger som är far till Norma och göra något med det, men nej. Det var härligt att kunna göra en film helt utan män framför kameran. Jag är inte säker om det finns annars.

F: Det är ju en väldigt positiv och livsbejakande film, men fanns det stunder där du ville framhäva det svåra, det negativa, problemen i ett förhållande?
M: Jo, jag ville nog gärna ha gjort det också, jag tänkte länge på det. Men det kanske är för tidigt för denna berättelse. Man kan ju bara göra det där man själv är, men är man där så måste världen också vara mottaglig för detta. Jag ville ju egentligen visa mycket mer av det problematiska. Jag tycker att det är intressant, så jag kommer att fortsätta med denna typ av problemställning. Genusperspektiv, identitet, utanförskap och grupptillhörighet har jag ju jobbat mycket med tidigare. Det finns många aspekter i det i förhållande till kvinnor och lesbiska, och jag tycker att det annars har gjorts så lite om det. Det har ju bara forskats lite om kvinnor, och ännu mindre om lesbiska.

F: Hade filmen någon slags terapeutisk funktion?
M: Som dokumentärfilmskapare sätter man ofta igång processer hos andra människor, eller man kommer in i ganska tunga processer i människors liv. Man ska fånga det, och ibland måste man nästan gå över några gränser och det kan inemellan kännas lite grann som ett övergrepp. Men man har liksom inte något hantverk eller någon apparat som hjälper en, som tar både karaktären och en själv genom dessa processer som är ganska heavy. Så jag började faktiskt att utbilda mig till terapeut för att ta ansvar, för att lära mig mer och för att få in ett verktyg till hjälp. Så på många sätt har den terapeutiska utbildningen gjort väldigt mycket för den här filmen. Det är några av de värden som jag hittar i det terapeutiska arbetet som jag känner att jag har fått fram i filmen.

F: Det är kanske också därför filmen inte känns så uppenbarligen pedagogisk. Den är däremot väldigt positiv och framförallt universell när det gäller frågor om att hitta sin plats i ett parförhållande, oavsett sexuell läggning eller om man kommer från olika kulturer eller olika klassbakgrund.
M: Det är det jag önskar. Det handlar ju mycket om identitet, om vem jag är nu i förhållande till den jag var när jag växte upp. Man måste ju berätta något som berör andra, där andra kan känna igen sig. Det är då filmen håller även i längden.

F: Har du någon filmskapare eller några filmer som har haft ett inflytande på filmen, eller på ditt sätt att vara regissör på?
M: Jag är så dålig på att referera till andra. Men jag låter mig mycket inspireras av foto, stillfoto. En viktig källa är den norska 20-talsfotografen Marie Høeg, och inte minst Annie Leibovitz. Hon och hennes partner Susan Sontag och hennes texter har haft stort inflytande, framförallt med fotoböckerna Women och A Photographer’s Life.

F: Och så vill jag tacka så mycket för intervjun och avsluta med en sista fråga: vad är ditt bästa minne från arbetet med filmen?
M: Mitt bästa minne… det måste jag ju säga var graviditetstesten, när den blev positiv. Det var helt sprött. Jag trodde ju inte att jag skulle vara så heldig.

Missa inte att Ingen Man i Sikte (2012) visas på SVT2 idag och de närmaste dagarna med följande sändningstider:

SVT2 tors 12 apr kl 20.00
SVT2 fre 13 apr kl 15.50
SVT2 lör 14 apr kl 13.45
SVT2 sön 15 apr kl 23.25

Denna text har först publicerats här på filmamasoner.no

Room 666

För ca 30 år sedan ställde tyska regissören Wim Wenders en kamera och en bandspelare med mikrofon upp i ett hotelrum i Cannes. Dit inviterade han ett antal av sina kollegor och bad dem svara på frågan om hur de ser på bions framtid. Eller filmens framtid. När det kommer till det engelska/franska ordet “cinema”, likaså det tyska ordet “Kino” känner jag alltid att det svenska språkets “bio” inte fyller riktigt samma funktion. För mig är “bio” huset dit jag går för att se film. “Cinema” eller “Kino” däremot känns som mycket mer, som en institution, ett medium som inte bara är film men som inkluderar självaste upplevelsen med den stora duken, de gigantiska bilderna, ensamheten mitt bland alla främmande människor som sitter och upplever samma sak. Det är alltså frågan om allt detta, ställd med tanke på videons och tv:ns framfart på 80-talet. Resultatet av experimentet blev filmen Chambre 666:

Nog är frågan lika aktuell nu som då, och svaren som vi får är lika individuella som de tillhörande regissörerna. Godard tar möjligheten till en liten stunds filosoferande om situationen han finner sig i, Fassbinder är kort och rakt på sak, medans hans kollega Werner Herzog känner att han först behöver ta av sig skorna innan han kan börja svara på sådana frågor. Mest underhållande är kanske Steven Spielberg som ger en liten läxa om hur film och ekonomi hänger ihop, medans Antonioni elaborerar om teknikens utveckling och nödvändigheten att adaptera till det. Wim Wenders själv svarar tyvärr inte på sin egen fråga, men ett litet skymt av ett svar kanske man kan hitta i hans film Im Lauf der Zeit.

Jag hittade filmen via Letter to Jane Magazine, och för den som bor i Stockholm och har lust att se den på stora duken så finns det möjlighet till det på cinemateket i Stockholm nu på torsdag kl.18:00. Då kan man också se filmens svenska uppföljare Rum 1112 av Jonas Selberg Augustén.

Ingen man i sikte

Ingen man i sikte (2012) är en av filmerna som Tempo Dokumentärfestivalen hade plockat fram specifikt för visning på kvinnodagen i år. Filmen följer tre generationer av lesbiska kvinnor i deras vardag. Marja och Bodil tillhör den första generationen öppet lesbiska och håller nu i ålderdomen på att flytta ifrån sitt hus i Norge till en lägenhet på grekiska ön Lesbos. Regissören Mette försöker att få barn tillsammans med sin fru Stina. Unga Martine önskar egentligen ingenting mer än att inte bli pressad in i könsroller och kategorier.

Hur hittar man sin roll i en parrelation utanför normen, där det inte finns någon man? Hur förhåller man sig till omgivningen och förväntningarna som samhället ställer? Regissören Metta Aakerholm Gardell tar utgångspunkt i sitt eget liv och den kris hon en dag finner sig själv i när hon inte längre vill definera sig själv som lesbisk och är trött på att stå på barrikaderna och kämpa för sina rättigheter. Istället känner hon att hon vill skaffa barn och bilda traditionell kärnfamilj tillsammans med sin fru. Det blir en personlig resa där vi får träffa de andra kvinnorna i hennes familj, där vi får vara med om försöken att få ett barn och där vi får en liten smak av det hon gillar bäst i livet: att bada naken.

Det är en otrolig positiv och livsbejakande film. Som ung heterosexuell kvinna i en fast relation tillhör jag kanske inte till filmens uppenbarliga målgrupp, men Ingen man i sikte har en kärna som handlar om mer än bara lesbiska kvinnor. Den handlar om hur man hittar sin egen plats både i en parrelation med också i relation till samhället. Hur definerar man sig själv och ens roll i förhållande till ens medmänniskor? Hur förhåller man sig till kategoriserande grupptillhörigheter, och kan man undgå dem? Varför ska just det ena sättet att leva sitt liv vara bättre än det andra?

Regissörens egna, personliga berättarröst knyter samman filmen och därmed också de tre generationerna. Här får vi ett viktigt dokument som både visar den stora ensamheten som de som först kämpade för lesbiskas rättigheter betalade med i utbyte för att få leva sitt liv oinskränkt och fritt, men också hur flytande könstillhörigheterna har blivit. Sist men inte minst är det ett väldigt uppfriskande stycke film där det verkligen, för en gångs skull, inte finns en enda man i sikte.

Filmen är producerad av Mantaray Film i samarbete med TV2 och SVT och med stöd från Norska Filminstitutet, Svenska Filminstitutet och Fritt Ord. Ingen man i sikte visas på Bio Rio den 1. april kl.15:30, och på SVT den 12.april.

Denna text har först publicerats här på filmamasoner.no

Sarah Palin: You Betcha!

Igår såg jag Nick Broomfield’s och Joan Churchill’s dokumentär Sarah Palin – You Betcha! på SVT1 rätt sent om kvällen. Jag hade missat den på Tempofestivalen, och eftersom jag då hade hört mycket positivt om både filmskaparna och själva filmen ville jag nu gärna se få med mig den. Jag blev faktiskt ganska besviken.

Filmen bygger i stort sett på premissen att få till en intervju med Sarah Palin, och i avsaknaden av denna intervju blir det istället intervjuer med hennes föräldrar, bekanta, folk hon växte upp med, folk hon jobbade tillsammans med. Mycket av det vi ser i dokumentären är regissör Nick Broomfield som springer omkring i Wasilla, Alaska, iklädd winterkläder och varma kängor med en stor mikrofon i handen. Vi blir därmed ständigt påmind om att här sker hårt journalistiskt arbete, om att här jagas sanningen. Tyvärr så tar denna ständiga jakten också bort fokuset ifrån vad annars hade kunnat vara en intressant redovisning om hennes uppenbarligen schizofrena personlighet.

Det politiska budskapet som förmedlas blir tydligt mycket tidigt i filmen. Även om Broomfield själv påstår att de gick in i processen utan förutfattade meningar och med en öppen attityd, så blir det snart klart att målet med filmen blev att visa att Sarah Palin är en egoistisk och hänsynslös sociopat – något som jag känner att de flesta som inte är hennes fans redan vet. Dokumentärens berättelse är mycket tydligt korreograferad och editerad. I början av filmen står ett antal positiva uttalanden ifrån folk som man kan tro fortfarande står henne nära. Först under filmens gång märker vi att alla dessa har hamnat i konflikt med Sarah Palin, att ingen – utom hennes föräldrar – har något mer att göra med henne. Detta undergräver den skenbara balanseringen som de positiva meningarna om henne skulle tillföra. Vi möter fer och fler av de som en gång hjälpte henne framåt i karriären och som hon sedan droppade som en het potatis. Utom hennes alltför välkända misstramp i offentligheten får vi höra om hennes förakt för intelligens, hennes inblandning av det privata i det politiska, hennes totala oförmåga att ta till sig kritik. Även om en större del av dokumentären går ut på att visa hur svårt det är att få en intervju eller en statement i hennes favör eller från henne själv, så känns det inte helt trovärdigt. Jag tänker mer än en gång att det borde väl ha varit möjligt att hitta någon mer som vill tala positivt om henne.

Alltsammans ger filmen en lite konstig eftersmak. Även om jag gärna tror på dens huvudsakliga politiska budskapet, så känns filmen “biased”, som om regissörerna gick in i arbetet med mål att hitta bevis för det de anser vara sanningen om Sarah Palin. Uansett om detta nu är sant eller inte (och jag tenderar ändå till att tro på det) så hade jag önskat mig lite mindre fokus på halvhjärtade försök att få en statement från dem som är positiva till henne, och lite mindre partiskt arbete.