Tagged: favoritfilm

Tåg-film

Två på många sätt lika och ändå väldigt olika filmer. Två filmer som jag dessutom räknar till den lilla skaran med filmer som jag gärna ser om – för att inte säga favoritfilmer. Två filmer som börjar med en tågfärd och som därför ägnar sig alldeles utmärkt till att skrivas om under månadens filmspanartema.

DeadManTrain

Film nummer ett är filmen som nästan känns som en boomerang, den kommer alltid tillbaks och dyker upp när jag behöver ett bra exempel på en film om eller med någonting. Typ kanot. Eller western. Eller symaskiner. Eller dikter. Eller döden. Eller tåg. Jim Jarmuschs Dead Man är kanske den absoluta filmen för mig. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av Neil Young) till bakgrundsljudet av ett rullande och stånkande ångtåg på väg till staden Machine där William Blake kommer att möta sitt öde. Tåget är början på en mysteriös och bisarr resa mot väst och mot döden, en resa där William Blake kommer att träffa en vän och skriva poesi.

OHortenBergensbanen

Film nummer två är en film som jag först såg själv. Sedan tog jag mina föräldrar till biografen för att se den med mig och till slut tjatade jag den på min sambo. Sedan dess nämner jag den alltid när någon vill ha ett tips på en trevlig och lite märklig film med både humor och mörker. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av geniet John Erik Kaada) till en tågfärd längs med en av världens vackraste järnvägar: Bergenbanen. Det är O’Horten som kör tåget en av de sista gångerna innan han ska pensioneras, genom tunnlar och snötäckta vinterlandskap. Samtidigt är det början på en vardaglig, men liksaså ganska bisarr resa mot tillvaron som pensionär, en resa där Odd Horten kommer att växa som människa genom mötet med, ja, både ett barn, en hund och en underlig herre. Bland annat.

Det kanske känns märkligt att jämföra en svartvit melankolisk western med en norsk mörk komedi om en tågförare på detta sättet, men för mig har dem många likheter som kanske bottnar i att de båda börjar just med varsin tågfärd. Jag gillar tåg, i verkliga livet som på film, för att de har ett så bra resetempo. Varje tågfärd öppnar upp för nya möten och nya tankar, för förändring. Ett tåg är som flera rum där olika saker kan hända, där man kan röra på sig när man har suttit för länge. Som ett rullande hus där man tittar ut ur fönstret och ser att landskapet rör på sig. Det är ett fenomen som fascinerar mig och som har gett den här bloggen sitt namn.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “tåg”. Läs de andra bidragen här:

Except fear, Filmparadiset, Fredrik on film, The Velvet Cafe, Harduintesettden, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Fiffis Filmtajm, Filmitch.

Åttaochenhalv

När jag växte upp såg jag inte mycket film. Vi hade ingen tv, och bio var en sällsynt lyx. Däremot läste vi mycket böcker, hängde på biblioteket, och vi hade barnteaterabonnemang, och det har präglat mig mycket. Jag anser teater och litteratur som självklara delar i en bildat människas liv, medan det fortfarande sitter en liten tanke i mitt bakhuvud som gnager och säger att jag är lat och ytlig om jag ser en film istället för att läsa en bok. “Indulging” vore det rätta ordet på engelska. Med tanke på hur mycket jag älskar film, att jag har studerat film och numera jobbar på Svenska Filminstitutet borde jag verkligen veta bättre. Det rösten säger är bullshit, men känslan sitter djupare. Vanor sätts tidigt i livet. Under barndomen.

Mitt livs första biografbesök blev ingen hit. Jag kan inte ha varit äldre än 4 år, och vi var på besök i före detta Östtyskland. Vår värdsfamilj ville absolut hå och se Mio min Mio med oss, med resultatet att min mor fick lämna biografen med en vettskrämd bölande Lena innan filmen hade gått en halvtimme. Jag har fortfarande inte sett hela filmen, och okända biografer med mörk och trånga ingångspassager känns fortfarande lite läskiga.

the-adventures-of-robin-hood

Filmerna som följde var de sedvanliga misstänkta. Pippi, tyska Pumuckl, diverse Disneyklassiker med allt från Robin Hood (favorit) över Snövit till Arielle (astråkigt), ett gäng tyska Western (som jag nämnde här), The Adams Family, och storfavoriten, Robin Hood “med lianerna och trädet” (vill säga den gamla Hollywoodklassikern med Erroll Flynn). Hos vänner, grannar, och mycket sällan på bio. I tillbakablick önskar jag att jag hade fått lika mycket film- som teaterbildning. Någon som hade sett utmanande, rolig, annorlunda film med mig, och pratat med mig om det vi ser. Något i stil med 8 1/2.

eightandahalf

8 1/2 är inte bara en underbar film av Federico Fellini fylld med fantastiska och surrealistiska minnen från regissörens barndom, det är också ett projekt som igångsattes av Tilda Swinton. Projektet ger barn i Scotland en extra födelsedag när de fyller 8 1/2: filmfödelsedagen. Stiftelsen har som syfte att introducera world cinema, film av hög kvalité från hela världen och ur hela filmhistorian – man kanske skulle kunna säga arthausfilm – för barn. På hemsidan kan man få tips om riktigt bra filmer för människor i 8 1/2 års åldern, och här menas inte nödvändigtvis barnfilm i traditionell mening, men helt vanlig film som barn kan få lika mycket glädje utav som vi andra lite äldre människor. Bilden här ovan kommer från 8 1/2s facebooksida – ta en sväng förbi där!

Nyligen blev jag tillfrågat om en stor grej. Min vänninas dotter som har hunnit bli tolv innan jag knappt hann märka att hon har börjat skolan frågade mig om jag vill bli hennes gudmor. Det är klart att jag vill, och ett löfte som jag vill ge henne är att jag vill se till att hon får se riktigt bra film, läsa bra böcker, upptäcka stor konst och uppleva spännande teater. Med andra ord: jag vill ge henne nya, andra, utmanande vyer på världen.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “Barndom”. Läs de andra bidragen här: Addepladde, Except fear, Fiffis filmtajm, Filmparadiset, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode + Film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Cafe, Flmr filmblogg

 

Facit 2012

36 böcker, 6 operaföreställningar, 5 ballettkvällar, 3 teaterpjäser, några utställningar, 73 långfilmer och många många många kortfilmer.

Det är mitt kulturår 2012 i siffror. Vissa av dessa är jag nöjd med, som till exempel kortfilmerna. Att få äran att välja ut filmer till Uppsala Internationella Kortfilmfestival var något av det roligaste som hände mig under det gångna året – förutom att få jobb på Filmhuset, förståss. Teatern däremot tycker jag måste det bli bättring på under 2013, framförallt med tanke på att jag ogillade 2 av de 3 pjäserna jag såg (tragiskt nog var båda dessa produktioner av Uppsala Stadsteater, så jag är skeptisk inför fler besök dit). Däremot var Mats Eks uppsättning av Strindbergs Spöksonaten verkligen en av mina highlights för året. Dramaten! Dramaten! Mer sådant i 2013.

Spöksonaten av August Strindberg 2012

Bland böckerna jag läste stannar först och främst Siri Hustvedt kvar i tankarna, jag läste tre av hennes romaner och alla tycks lika mångbottniga och komplexa, fascinerande och ändå lättlästa. Henne kommer jag att återvända till många gånger. Michael Dahléns Nextopia ledde till att jag bestämde mig för att vilja läsa mer faktaböcker framöver. Med lite avstånd till studietiden känns det skönt att utmana migsjälv med fakta och forskning igen – men apropos utmana: det var mycket trevligt att upptäcka att Dickens faktiskt är roligt att läsa (tvärs emot vad jag tidigare tyckte och trodde)!

trollflojten

När det gäller opera så är jag otroligt glad över att ganska så spontant ha sett Ole Anders Tandbergs uppsättning av Trollflöjten på Kungliga Operan. Trots att den sjöngs på svenska (jag är nu ärrad för livet). Han är på god väg att inta plats 1 på min lista av favoritregissörer för opera och teater, och med tanke på att han även stod bakom den brillianta uppsättningen av Poppea på Den Norske Opera & Ballett så är det inget under. Även La Boheme i regi av Stefan Herheim gjorde stort intryck på mig, och en annan föreställning som jag känner djup tacksamhet inför var Folkoperans Carmina Burana. Vilka historier! Vilka liv!

Shoot the moon

Ett annat highlight var att få uppleva Nederlands Dansteater inte bara en gång, men både i Oslo och i Amsterdam. Fantastiska dansare som bjöd på otroligt vackra, mörka och humoristiska choreografier. I april ska vi se en kväll med Jiri Kylians choreografier i Oslo, och i mai tar vi oss till Göteborg för ett gästspel med Tanztheater Wuppertal – det är mycket att se fram emot!

Sist men inte minst, filmerna. Det vimlar bara av listor med de 10 bästa filmerna nu vid årsskiftet, men den idén jag gillade bäst var den utav Cinemateket. Så här kommer inte de bästa filmerna av 2012, men de bästa filmerna – gjorda av kvinnor, i filmfastans anda – som jag såg under 2012:

thepiano

Orlando (Potter 1992)

Me and you and everyone we know (July 2005)

Le Skylab (Delpy 2012)

Meshes of the Afternoon (Deren 1943)

För dig naken (Broos 2012)

An Education (Scherfig 2009)

Äta Sova Dö (Pichler 2012)

The Piano (Campion 1993)

Wuthering Heights (Arnold 2011)

Young and Wild (Rivas 2012)

Det märks att det ändå blev en hel del nya filmer – kanske för att jag såg dessa på bio och den stora duken gjorde att de fastnade lättare? Med nya jobbet på Filmhuset ska jag hur som helst satsa på att se ännu mer film (jag siktar mot att knäcka 100-filmers-gränsen; 2 per vecka ter sig mer än gångbart), fortsätta att se så mycket film jag bara kan av kvinnliga filmskapare, och uppdatera min kunskap om skandinavisk filmhistoria genom att se fler svenska och nordiska klassiker! Hejja 2013!

PS: Hedersomnämnanden skulle jag vilja ge till Laurence Anyways (Dolan 2012), Searching for Sugar Man (Bendjelloul 2012) och Die Büchse der Pandora (Pabst 1929) som jag såg på Cinemateket med nyskriven musik. Alldeles fantastiska filmer. Alla tre.

Observations on Rio Bravo

Rio Bravo är en av mina favoritfilmer. Det är en sådan film som jag kan se om och om och om igen. Det vill säga mycket, eftersom jag oftast föredrar att se film som jag inte har sett tidigare. Och nu har David Bordwell skrivit en alldeles underbar och rolig artikel om Rio Bravo och dess användbarhet i vardagen: The Tao of Rio Bravo; or, A Yakky Way of Knowledge. Man måste nog ha sett filmen – och kanske gilla John Wayne lite grann – för att fullt ut uppskatta detta. Jag i alla fall fick inte bara ett brett leende i ansiktet, jag fick också lust att se om filmen en gång till.

En sak måste jag dock säga, min favoritraggningsreplik missade han att citera:

Feathers: I thought you were never going to say it.
John T. Chance: Say what?
Feathers: That you love me.
John T. Chance: I said I’d arrest you.
Feathers: It means the same thing, you know that.