Tagged: filmspanarna

En snubbe och en katt

Hur skriver man om en film som lämnade en tämligen oberört? Känner jag inget för en film så brukar jag oftast skippa att skriva om den, men nu finns det ju ett visst – egetuppbyggt – grupptryck som jag inbiller mig när det gäller Filmspanarinläggen. Månadens filmspanarfilm blev bröderna Coens nya verk, Inside Llewyn Davis, och det hade ju kunnat bli fint och trevligt. Eller, det var ganska fint och trevligt? En film gjord av två snubbar, om en snubbe och hans snubbkompisar i ett ganska så snubbigt New York på 60talet. Det är väl kanske det enda jag har att anmärka om Inside Llewyn Davis.

Inside Llewyn Davis: teaser trailer - video

Att jag än en gång blev lite trött och lite besviken över hur fattiga och tråkiga de få kvinnorollerna som fanns var utformade. Det finns plus minus fyra stycken små kvinnliga roller, varav alla är lite smånegativa och småsyrliga, och så har två av dem mage att dra ner stackars Llewyn till realiteten, att skaka upp honom lite ur hans sömngångarliknande tillvaro. De andra två är till för att Llewyn ska kunna vara elak mot dem. Skön snubbe. Sedan finns det en katt också, och ganska fin folkmusik. Filmen är på inget sätt dålig, egentligen, men jag tycker inte att den har något att säga, eller något att tillföra. I alla fall inte för mig.

Inside-Llewyn-Davis-2

Just ja. Jag tänkte att jag kanske borde rekommendera min far att se filmen. Han höll på med en folkklubb på 70talet, med några kompisar. Där de arrangerade konsert med bl.a. The Dubliners. Han brukar nostalgisera om den tiden ibland. Det här kanske är en film för honom.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen:

We could watch movies, Har du inte sett den, Jojjenito, Movies Noir, The Velvet Cafe, Fiffis Filmtajm, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord.

Sportfilm: Whip it!

whipit6

Jag zappade mig genom Netflix häromkvällen och upptäckte att man som oftast hade lagt till både den ena och den andra nya egenpåhittade genren/kategorin. Jag har ju aldrig förstått mig på vad “romantiska motsatser dras till varann-komedier” eller “kritikerrosade känslosamma filmer” exakt innebär. För att inte tala om hur vissa filmer hamnar i dessa kategorier (sedan när platsar egentligen The Reader i “Romantiska filmer”?). Men, för en gångs skull verkade de ha läst mina och de andra filmspanarnas tankar och ger mig en purfärsk liten katalog med Sportfilmer! Jag hade redan suttit och funderat en bra stund vilken film jag skulle skriva om (och hade även fått lite tips utav Jojjenito), så det var ju alldeles lysande att bara klicka sig igenom den lilla skaran med filmer och välja ut en.

whipit1

Men, gäsp. Fotboll. Fotboll. The Wrestler (som jag redan har sett och inte har lust att skriva om – även om jag tycker att det är en bra film). Basket. Snubbar som spelar Fotboll. Boxning. Snubbar som håller på med boxning. Fotboll igen. Whip it. Whip it! Den hade jag – som inte är  så väldigt intresserad av idrott och därmed alltsomoftast inte av sportfilmer heller – helt glömt bort. En film om en sport som inte är fotboll eller boxning och dessutom regisserad av en kvinna. Check. Roller Derby!

Photo by Darren Michaels

Whip it! är kort sammanfattad en coming-of-age-film där tonårstjejen Bliss hittar både sin första kärlek och en grupptillhörighet genom att i hemlighet börja med Roller derby, en sport som hon rent lagligt sett är för ung för och som hennes föräldrar aldrig skulle låta henne hålla på med. Hennes mor är mer intresserad av att Bliss äntligen ska vinna en av de många skönhetskonkurranserna som hon anmäler henne till, medan hennes far i hemlighet tittar på fotboll i sin van. I grunden är filmen väldigt schematisk och följer de sedvanliga reglerna för ungdomsfilmer där protagonisten bryter ut ur hemmet och den uppfattade trångsyntheten där, för att till slut återförenas med sina stolta föräldrar.

whipit3

Det som för mig gör den här filmen till något utom det vanliga är tempot, farten, energin som skådespelarna uppvisar, och den uppenbara glädjen som måste ha genomsyrat hela inspelningen. Drew Barrymore har verkligen lyckats med detta. Jag sitter i soffan samtidigt som jag blir helt uppslukat av rundorna som dessa tjejer drar i en hastighet som får mina ben att rycka. Inte mycket till och så tar de nog av och börjar flyga – vilket inte vore så dumt det heller. Det andra som lyfter den här filmen är att det är så himla uppfriskande med ett gäng tjejer som står på sina egna ben. Som är aggressiva, roliga, arga, fräcka, allvarliga, besvikna, helt utan att bry sig särskild mycket om vad andra tycker och tänker om dem. De håller ihop, de har kul med varandra, de är ett team, med allt vad det innebär. Och visst, det finns en kärlekshistoria (med en otrolig vacker undervattenscen), men det känns också så himla skönt att filmen inte slutar med att tjejen faller i killens armar och förlåter honom och allt är frid och fröjd, men att hon visar honom tydligt att hon inte är ok med vad som helst. Sedan drar hon och spelar sin match. Yes! Mer sådant!

filmspanarna

Den här texten är en del av Filmspanarnas bloggmaraton med tema “sportfilm”. Läs de andra bidragen här:

Fiffis Filmtajm, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Filmitch.

Ett svin på Wall Street

Vad gör man när månadens Filmspanarfilm blir en film som man från början känner sig väldigt skeptiskt inför, som man själv egentligen inte hade valt att se? Jag bestämde mig för att hänga på i alla fall när Movies Noir valde ut Scorseses nya DiCaprio-satsning The Wolf of Wall Street (2013). Innan visningen hade jag läst Christina McDowells öppna brev och även den här sammanställningen. Sedan kunde jag knappt undvika att ta del av diskussionerna om huruvida filmen är glorifierande (av protagonisten och dess handlingar) eller inte, men även om jag var skeptiskt så ville jag ändå försöka att vara öppen och se hur filmen som sådan beskriver huvudkaraktären och dennes liv och gärningar.

wolfofwallstreet1

Även efter filmvisningen kände jag mig tveksam, men ju mer jag tänker kring det jag har sett, desto mer ogillar jag filmen. Det finns ingen tvivel kring att Martin Scorsese är en briljant regissör som kan sitt hantverk. Filmen är skicklig gjord, med fantastiska insatser av de flesta skådespelarna och med en otroligt bra produktionsdesign. Men jag blev äcklad av den historia och de karaktärerna man följer. Det finns ett bottenlöst förakt för sina medmänniskor – och framförallt kvinnor – som Belfort och hans kompanjoner utstrålar som gjorde mig illamående. Det blev inte bättre av att folk i salongen skrattade åt scener som jag inte tyckte var det minsta roliga. Att kasta dvärgar som “levande dartspinne”? Visst tyckte somliga i salongen att det var både häftigt och roligt, och om inte det, så i alla fall såpass absurt att man kunde skratta högt över scenen som jag själv tyckte var hemsk.

wolfofwallstreet2

Men är det filmen som fördömer protagonistens handlingar, eller är det min egen bakgrund som styr hur jag uppfattar filmen? Man kommer ju inte ifrån sina egna erfarenheter och värderingar. Jag kände inte att filmen som sådan, med ljussättning, klippning, voice-over, musik och andra filmiska medel, förmedlar att det som vi bevittnar är fel – om man bortser från att man hänger med på några korta scener hur FBI börjar gräva i hans business, och från att han själv lite nonchalant nämner att allt det där han håller på med självklart var illegalt. Det är Belforts världsuppfattning som ligger i filmens centrum och som på så vis utgör en slags markör för vad som kan anses vara normal. Vi får knappt någon kontrast till hans badande i pengar, kvinnor och droger. Med det sagt så uppfattar jag ändå inte filmen som glorifierande, men som ett (misslyckat?) försök att ge en neutral bild av honom. Det är här en del av min kritik ligger: genom att inte ta ställning, genom att inte fördöma protagonisternas handlingar, så godkänner filmen dem. Jag undrar vems sida Scorsese står på egentligen: offrens, samhällets, eller kanske snarare den fascinerande Jordan Belforts vars självbiografi filmens manus är baserat på? Jag lutar åt det sistnämnda.

THE WOLF OF WALL STREET

Jordan Belfort är en bedragare, en manipulatör, ett svin. Jag känner igen typen: för ett par år sedan föll jag själv offer för en kvinna som lurade ett stort antal människor på pengar genom att låtsas hyra ut sin lägenhet. Hon blev tagen av polisen och dömd till ett år på rättspsyk eftersom hon lyckades övertyga rätten att det var hennes spelmissbruk som fick henne att begå brott. Kort tid efter hon släpptes började hon lura folk på nytt. Hon har hittills inte betalat en enda krona tillbaks eftersom hon även lyckas med att övertyga Kronofogden om att hon inte har något jobb, trots att hon berättar glatt på Twitter om vilket fantastiskt jobb hon har och vilket fint och stort hus hon bor i. Jag är övertygat om att hon, precis som Jordan Belfort, är en psykopat, en människa som inte fungerar som vi andra, som inte har medlidande, som inte bryr sig varken om samhällets regler eller om sina medmänniskor. Och det som stör mig mest med The Wolf of Wall Street är faktiskt att Jordan Belfort inte bara tjänar gott om nya pengar genom höjda säljsiffror samt royalties för sina memoarer (samt att han tydligen inte har betalat tillbaks särskild mycket till offren), men att han även äras genom ett litet cameo-uppträdande i filmens slut. Det luktar unket helt enkelt, och sådant vill jag inte stödja.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen: Fiffis Filmtajm, Except Fear, Fredrik on film, Fripps Filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, Jojjenito, Filmparadiset, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord.

Tåg-film

Två på många sätt lika och ändå väldigt olika filmer. Två filmer som jag dessutom räknar till den lilla skaran med filmer som jag gärna ser om – för att inte säga favoritfilmer. Två filmer som börjar med en tågfärd och som därför ägnar sig alldeles utmärkt till att skrivas om under månadens filmspanartema.

DeadManTrain

Film nummer ett är filmen som nästan känns som en boomerang, den kommer alltid tillbaks och dyker upp när jag behöver ett bra exempel på en film om eller med någonting. Typ kanot. Eller western. Eller symaskiner. Eller dikter. Eller döden. Eller tåg. Jim Jarmuschs Dead Man är kanske den absoluta filmen för mig. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av Neil Young) till bakgrundsljudet av ett rullande och stånkande ångtåg på väg till staden Machine där William Blake kommer att möta sitt öde. Tåget är början på en mysteriös och bisarr resa mot väst och mot döden, en resa där William Blake kommer att träffa en vän och skriva poesi.

OHortenBergensbanen

Film nummer två är en film som jag först såg själv. Sedan tog jag mina föräldrar till biografen för att se den med mig och till slut tjatade jag den på min sambo. Sedan dess nämner jag den alltid när någon vill ha ett tips på en trevlig och lite märklig film med både humor och mörker. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av geniet John Erik Kaada) till en tågfärd längs med en av världens vackraste järnvägar: Bergenbanen. Det är O’Horten som kör tåget en av de sista gångerna innan han ska pensioneras, genom tunnlar och snötäckta vinterlandskap. Samtidigt är det början på en vardaglig, men liksaså ganska bisarr resa mot tillvaron som pensionär, en resa där Odd Horten kommer att växa som människa genom mötet med, ja, både ett barn, en hund och en underlig herre. Bland annat.

Det kanske känns märkligt att jämföra en svartvit melankolisk western med en norsk mörk komedi om en tågförare på detta sättet, men för mig har dem många likheter som kanske bottnar i att de båda börjar just med varsin tågfärd. Jag gillar tåg, i verkliga livet som på film, för att de har ett så bra resetempo. Varje tågfärd öppnar upp för nya möten och nya tankar, för förändring. Ett tåg är som flera rum där olika saker kan hända, där man kan röra på sig när man har suttit för länge. Som ett rullande hus där man tittar ut ur fönstret och ser att landskapet rör på sig. Det är ett fenomen som fascinerar mig och som har gett den här bloggen sitt namn.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “tåg”. Läs de andra bidragen här:

Except fear, Filmparadiset, Fredrik on film, The Velvet Cafe, Harduintesettden, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Fiffis Filmtajm, Filmitch.

Filmspanarna go Cinemateket: The Great Escape

Ibland får man en slags helhetskänsla som minne efter en film. Ibland kommer man bara ihåg handlingen, ibland kanske endast musiken. Och vissa filmer förvandlas direkt under visningen till en samling med lösryckta bilder eller scener, som på första ögonkastet inte riktigt hänger ihop. Det behöver inte alls vara dåligt. Tvärtom så är dessa filmer oftast de som jag minns bäst och som följer med mig under en lång tid. Dessa bilder dyker då upp i mina tankar när jag minst anar det, och då svävar jag gärna bort tillbaks till filmens värld.

thegreatescape5

Jag vill gärna tro att The Great Escape (John Sturges, 1963) är en sådan film. Med Filmspanarna blev vi bjudna av Cinemateket att se filmen som månadens film, och trots att Bio Victors stolar inte är världens mest bekväma så kändes det som om de där tre timmarna bara flög förbi i mörkret.

thegreatescape2

Det är ett gäng bilder som har fastnat mest för mig. Steve McQueen sittandes mot väggen i Coolern, betongfängelset där han förvaras i isolering som straff för sitt utmanande beteende. Han har med sig sin baseball och slänger den mot väggen med rytmisk kraft för att fånga upp den igen i baseballhandsken. Igen och igen. Här kommer han att sitta en bra stund. Det känns som ett smidigt grepp att hålla McQueen bortstängd från resten av teamet större delen av filmen. När Richard Attenboroughs karaktär introduceras som ledare över tunnelprojektet känns det som skuren för en växande konflikt mellan honom och McQueens karaktär Hilts – en konflikt som kringgås genom att tillåta Hilts större individualitet än resten av männen. Han är ensamvargen i isolering, han bryter ut själv, fångas in, isoleras, tills han äntligen får sin del i det stora projektet – genom att fly, undersöka omgivningen, och sedan dela den informationen efter han fångas in igen. Han gör det inte för sig själv men för sin skotske kamrat i isoleringsbygget – en äkta hjälte i den amerikanska andan, med hjärtat på rätt plats och frihetskänslan i behåll.

thegreatescape4

Tunneln. Även om mycket av The Great Escape utspelar sig ovan jord i lagret och i det öppna landskapet under flykten, så är det tunneln och grävandet som överskuggar hela filmen. Det slår mig att det var länge sedan jag såg välbyggda män svettas på ett såhär snyggt sätt på film. I närbild. Den där blandningen av jord och svett, mod och uthållighet i svag belysning är något alldeles eget. Charles Bronsons bara överkropp i duschen medan huset genomsöks av fångvaktarna som letar tunnelns ingång? They don’t make them that way anymore. Dagens filmsnubbar kan gå och lägga sig – det är mer sådant här jag vill se, tack.

thegreatescape6

Sist det öppna, men ändå fängslande landskapet under flykten. Öppna slättar som den perfekta bakgrunden till uppvisningen av McQueens färdigheter i motorcykelracing – inramad av alperna, bergen som visar att det ändå inte finns en väg ut, att det är kört.

Filmen kan förresten ses en gång till på Cinematekets stora duk ikväll (onsdagen den 11 december 2013) klockan 18:00.

filmspanarna

Läs även de andra filmspanarnas inlägg om The Great Escape: Fredrik on Film, The Velvet Café, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies Noir, Fiffis Filmtajm

Kort kortare kortast

Kort kortare kortast – och vipps så var årets upplaga av Uppsala Internationella Kortfilmfestival slut. Till skillnad från vanliga festivalbesökare så är däremot efter festivalen lika med före festivalen för mig – och snabbare än man kan säga ordet “kortfilmfestival” så börjar nog nästa årets urvalsprocess igen.

kortfilmfestivalen2013

I år fick jag, tillsammans med urvalsgruppen, plöja genom en rekordstor mängd med filmer: närmare 7000 filmer skickades in från alla håll i världen, och flest kanske från Frankrike. Utav dessa bedömde jag omkring 700, varav det slutligen hamnade 10 i programmet – 8 i internationella tävlingen, en i barnsektionen och en i dokumentärprogrammet. Av mina tre absoluta favoriter kom endast en film med i internationella tävlingen, och en film av “mina” 8 var dessutom en som jag absolut inte ville ha med. Sådant händer.

LaNocheAnunciaLaAurora

Min största favorit var och är en film som inte kom med. Den var för lång, och kanske för obskyr. En magisk kontemplation om liv och död i ett surrealt gränsland mellan skog och vatten. En kvinna begraver sin man. Hon lever på ett flytande hus, omgiven av vatten. Långsamt tar hon avsked av det som har varit hennes liv tills dess. Night announces dawn är en venezuelansk film som andas lite av samma känsla jag fick av den brasilianska filmen Limité, som är en av filmklassikerna som har restaurerats av Martin Scorseses initiativ World Cinema Foundation.

History_of_Virginity

Bland de filmerna som jag fick visa tyckte jag bäst om Sophie Hallers A History of Virginity. En kort animerad dokumentär om, just det, oskulden som koncept och dess historia. Roligt och viktigt. Minst lika viktigt, på gränslandet mellan fiktion och dokumentär, känns ukrainska Nuclear Waste, en film om Tjernobyl och katastrofens inverkningar på folks liv nästan 30 år senare.

Adelshingst

Sedan är det alltid så himla svårt att välja vilka filmer man tycker bäst om. Alla är ju så olika. Och många är ju bra! Bland de svenska filmerna jag såg blev jag mest glad och förtjust i Adelshingst av Sofia Priftis och Linus Hartin. Just den där utklippta-foto-collage-animationstekniken (som även används i A History of Virginity) tilltalar mig otroligt mycket. Även här: en rolig och viktig film om hur viktigt det – tyvärr – är med vilka förutsättningar man får när man föds in i vårt samhälle. Mest rörd blev jag däremot av filmen som fick publikens pris: Så här är det nu (Anders Jedenfors). En kort film om vad ensamhet är, hur den känns, vad den gör med en människa när hon blir gammal. Det var länge sedan jag såg en så inkännande och gripande dokumentär om vad det betyder att vara människa, att bli gammal.

Biografi

Två filmer som visades i det svenska programmet har jag redan tidigare skrivit om: Biografi visades på Tempo i våras och Ett enklare liv i Grimstad. Där såg jag även Du velger selv, som kom med i publikens topp fem i det internationella programmet här i Uppsala.

filmspanarnaI år hade även filmspanarna en liten extraträff i Uppsala och vi passade på att se ett gäng kortfilmer tillsammans. Här kan man läsa vad bloggkollegorna tyckte: Bilder och ord, The Velvet Café, Jojjenito.

Den stora filmspanarutmaningen – True Romance

Ibland måste man vidga sina vyer och sina gränser, och denna månad skulle vi filmspanarna hjälpa varandra lite på traven genom att utmana varandras filmsmak. För ett par veckor sedan fick jag då ett mail utav Henke. Eftersom jag hade skippat förra filmspanarfilmen Elysium till förmån för Promised Land (ska man se Matt Damon så ska man ju se honom i en bra film, tyckte jag) så föreslog han att jag borde se mer Science Fiction och min utmaning blev Blade Runner – som jag redan hade sett (om än inte skrivit om) och som jag dessutom gillar otroligt mycket.

true_romance_1

Då kom vi överens om att han kunde hitta på en ny utmaning till mig, och det blev en av hans favoritfilmer: True Romance, skriven av Quentin Tarantino och regisserad av Tony Scott. Inte direkt en film som stod på min lista med filmer jag absolut måste se – men därmed också precis den sortens material som vår fina lilla utmaning åsyftade.

true_romance_4

True Romance är en ok film för mig. Jag tror att den kan vara underhållande om man är i rätt stämning, och är man ett stort fan av Quentin Tarantinos dialoger så är filmen precis rätt. För mig kändes dock större delen av filmen som en förstudie till Pulp Fiction: en stor mängd med osammanhängande “coola” scener i motsvarande “coola” miljöer, men med en del transportsträcka inemellan. Det intressanta i sammanhanget är att det var de dialogspäckade scenerna som dominerar andra hälften av filmen som tråkade mig mest ut.

true_romance_2

Det som däremot fascinerade mig var öppningsscenerna, och miljöerna i Detroit. Det finns alltid något magiskt med en film som utspelar sig på en biograf, där man ser en stor duk på den stora duken. True Romance fångar det smutsiga, dammiga, isiga som genomsyrar staden så otroligt väl, och lyckas verkligen använda sig av detta i kontrast till värmen i den nyfunna kärleken mellan filmens protagonister. Det finns något desperat över staden som återspeglar sig i deras förälskelse och som träder fram som mest när de står utanför Clarences fönster på ett tak och hon lovar honom att aldrig mera ljuga för honom. Det är denna sortens kärlek man längtar efter. Utan återvändo, oavsett det förflutna.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “Utmana din smak”. Läs de andra bidragen här:

Har du inte sett den (Johan och Markus), Har du inte sett den (Erik), Except fear, Flmr, Filmitch, Jojjenito, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies Noir, Mode och Film, Fripps Filmrevyer, Fiffis filmtajm

Film om film

inglourious-basterds

Ända sedan jag såg Inglorious Basterds i 2009 har jag haft ett halvskrivet blogginlägg dels liggandes som draft och dels spöka i mitt huvud. Varje gång Tarantino kommer till tals i något sammanhang kommer jag ihåg att jag ville skriva ett inlägg om filmen, och sedan blir det aldrig något mer. Så när sista filmspanartemat “Film om film” kom på bordet så var det klart att nu äntligen skulle detta inlägg bli skrivet. Hur kort det än må bli.

inglourious-basterds-003

Egentligen känner jag ingen som tycker mer än lagom mycket om Inglorious Basterds. Min sambo tycker att Tarantino blir sämre med varje film och lär aldrig hitta tillbaks till Pulp Fictions höjder, och vännen som jag såg den med tyckte att den var lite för längt ifrån Kill Bills elegans. Själv är jag lite kluven, men men filmens meta-aspekt höjer den över det vanliga och får mig att uppskatta (och prisa) den mer än jag annars hade gjort. Jag älskar film som handlar om film. 8 1/2, The Artist, Sunset Blvd., Hugo – ju djupare filmen dyker in i sin egen receptions-, visnings-, skapnings- eller allmän historia desto bättre. Citat från andra filmer, hänvisningar till en genre, protagonister som går på bio, allt detta ger inte bara mig, men även Quentin Tarantino, stor glädje.

InglouriousBasterds4

Jag vill inte avhandla Inglorious Basterds i djup och bredd här. Det har andra gjort före mig, Roger Ebert till exempel skrev en fin hyllande review. I mina ögon så ligger kärnan och hjärtat i filmen i hjältinnan Shosannas biograf. Det är här det händer. När hela tyska krigseliten samlas där för att se sitt nyaste propagandamästerverk gör hon det film och litteratur kan bäst: hon förändrar historien. Hon förändrar krigets välkända utgång genom att spränga hela alltet i luften. Detta, att vi på biografen med filmens hjälp för en liten stund kan fly verkligheten och föreställa oss en annan, kanske lite bättre värld, är mediets styrka och framtid. Inglorious Basterds är för mig ett firande av biografens och filmens möjligheter som mötesplats och berättarmedium. Det är viktigt att komma ihåg att man även som helt vanlig och ordinär biografägare eller festivalanordnare kan förändra världen och göra stordåd. Det är i biografsalongen det händer. Gå mer på bio!

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “Film om film”. Läs de andra bidragen här:

The Velvet Café, Addepladdes filmblogg, Fiffis filmtajm, Filmitch, Flmr, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord.

Filmspanarna: The Last Flight to Abuja

Förra veckan fick jag välja film för vår månatliga filmspanarträff. När jag kollade bland filmerna som skulle ha premiär hittade jag ingenting som jag blev väldigt upphetsad över, så jag började leta på andra ställen – och visst, det var ju festival! CinemAfrica höll på mellan den 13.-17 mars och på lördag kl.15 visade de film på Zita i Stockholm. Efter några telefonsamtal var det klart: vi skulle se vår första Nollywoodfilm!

Festivallogo-cinemafrica

Genom mitt tidigare arbete för Film fra Sör i Oslo var detta inte min första afrikanska film, men den första från Nigeria. Faktiskt så saknar jag de cineastiska utmaningarna Film fra Sör ställde mig inför. Att ifrågesätta de egna filmvanorna med filmer från andra länder än de vestliga filmindustrierna är ett privileg som jag inte kan nyttja väldigt ofta här i Sverige, i alla fall inte på bio. Jag gillade tanken att inte bara utmana mig själv men även de andra Filmspanarna, och blev otroligt glad över att de hängde med. Nu fick vi se en film som gav oss mycket att diskutera.

Last-Flight2

The Last Flight to Abuja är, om man läser programbeskrivingen, “ett romantiskt katastrofdrama med humoristiska detaljer”. En nigeriansk blockbuster helt enkelt. Kort sammanfattat handlar filmen om ett antal olika människor vars öden möts under en flygresa som slutar i katastrof. Ett företag skickar sina högsta medarbetare på en spa-resa som tack för väl utfört arbete, en ung tjej vill bara hem efter hennes förlovade inte visar sig så trofast som han påstod, och en pilot tar upp sin kollegas generösa erbjudande om att byta skift så att han kan ta sig snabbare hem till sin familj. Redan innan förtexterna börjar får vi se kraschen, för att sedan snurras tillbaka i tiden flera gånger i tillbakablickar ur de olika protagonisternas synvinkel. Varje tillbakablick ger oss nya insikter om de olika karaktärerna och hur deras vägar korsas.

Jag var minst sagt skeptiskt inför både de romantiska och de humoristiska elementen, men jag måste erkänna att det var en stund sedan jag skrattade så mycket under en långfilm. Visserligen känns en del av humorn lite ofrivillig, tack vare schablonaktiga repliker och stelt – eller stundvis överdriven – skådespel, men i slutändan var filmen ett charmigt stycke underhållning som inte kan och får mätas med våra vesterländska standarder och förväntningar. Detta underströks ännu mer av regissör Obi Emelonyes korta sammanfattning av Nollywoods hittills korta historia. Under 90talet hittades ett lager med videoband som en fyndig kille använde för att göra film och sälja på gatan. Hungern efter egna, nigerianska berättelser var stor och så växte Nigerias filmindustri snabbt till en först och främst kommerciell företagsamhet med en vanlig produktionstid på 5 dagar – från idé till butik. Först under de senaste åren har flera röster inom Nollywood börjat höja ambitionerna, med The Last Flight to Abuja som ett av resultaten (med en produktionstid på, hör och se, hela 3 veckor!). Och visst verkar det löna sig, filmen nominerades för ett par dagar sedan i fem kategorier av den afrikanska motsvarigheten till Oscarn, och den har tagit sig ut i världen och ända hit till Sverige där den gav oss en trevlig eftermiddag på bio.

filmspanarna

Den här texten är en del av Filmspanarnas blogmarathon till månadens film. Här kan du läsa de andra texterna om The Last FLight to Abuja:

Fripps filmrevyer, The Velvet Cafe, Bilder och Ord, Deny Everything.

 

Åttaochenhalv

När jag växte upp såg jag inte mycket film. Vi hade ingen tv, och bio var en sällsynt lyx. Däremot läste vi mycket böcker, hängde på biblioteket, och vi hade barnteaterabonnemang, och det har präglat mig mycket. Jag anser teater och litteratur som självklara delar i en bildat människas liv, medan det fortfarande sitter en liten tanke i mitt bakhuvud som gnager och säger att jag är lat och ytlig om jag ser en film istället för att läsa en bok. “Indulging” vore det rätta ordet på engelska. Med tanke på hur mycket jag älskar film, att jag har studerat film och numera jobbar på Svenska Filminstitutet borde jag verkligen veta bättre. Det rösten säger är bullshit, men känslan sitter djupare. Vanor sätts tidigt i livet. Under barndomen.

Mitt livs första biografbesök blev ingen hit. Jag kan inte ha varit äldre än 4 år, och vi var på besök i före detta Östtyskland. Vår värdsfamilj ville absolut hå och se Mio min Mio med oss, med resultatet att min mor fick lämna biografen med en vettskrämd bölande Lena innan filmen hade gått en halvtimme. Jag har fortfarande inte sett hela filmen, och okända biografer med mörk och trånga ingångspassager känns fortfarande lite läskiga.

the-adventures-of-robin-hood

Filmerna som följde var de sedvanliga misstänkta. Pippi, tyska Pumuckl, diverse Disneyklassiker med allt från Robin Hood (favorit) över Snövit till Arielle (astråkigt), ett gäng tyska Western (som jag nämnde här), The Adams Family, och storfavoriten, Robin Hood “med lianerna och trädet” (vill säga den gamla Hollywoodklassikern med Erroll Flynn). Hos vänner, grannar, och mycket sällan på bio. I tillbakablick önskar jag att jag hade fått lika mycket film- som teaterbildning. Någon som hade sett utmanande, rolig, annorlunda film med mig, och pratat med mig om det vi ser. Något i stil med 8 1/2.

eightandahalf

8 1/2 är inte bara en underbar film av Federico Fellini fylld med fantastiska och surrealistiska minnen från regissörens barndom, det är också ett projekt som igångsattes av Tilda Swinton. Projektet ger barn i Scotland en extra födelsedag när de fyller 8 1/2: filmfödelsedagen. Stiftelsen har som syfte att introducera world cinema, film av hög kvalité från hela världen och ur hela filmhistorian – man kanske skulle kunna säga arthausfilm – för barn. På hemsidan kan man få tips om riktigt bra filmer för människor i 8 1/2 års åldern, och här menas inte nödvändigtvis barnfilm i traditionell mening, men helt vanlig film som barn kan få lika mycket glädje utav som vi andra lite äldre människor. Bilden här ovan kommer från 8 1/2s facebooksida – ta en sväng förbi där!

Nyligen blev jag tillfrågat om en stor grej. Min vänninas dotter som har hunnit bli tolv innan jag knappt hann märka att hon har börjat skolan frågade mig om jag vill bli hennes gudmor. Det är klart att jag vill, och ett löfte som jag vill ge henne är att jag vill se till att hon får se riktigt bra film, läsa bra böcker, upptäcka stor konst och uppleva spännande teater. Med andra ord: jag vill ge henne nya, andra, utmanande vyer på världen.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “Barndom”. Läs de andra bidragen här: Addepladde, Except fear, Fiffis filmtajm, Filmparadiset, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode + Film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Cafe, Flmr filmblogg