Tagged: Jim Jarmusch

Tåg-film

Två på många sätt lika och ändå väldigt olika filmer. Två filmer som jag dessutom räknar till den lilla skaran med filmer som jag gärna ser om – för att inte säga favoritfilmer. Två filmer som börjar med en tågfärd och som därför ägnar sig alldeles utmärkt till att skrivas om under månadens filmspanartema.

DeadManTrain

Film nummer ett är filmen som nästan känns som en boomerang, den kommer alltid tillbaks och dyker upp när jag behöver ett bra exempel på en film om eller med någonting. Typ kanot. Eller western. Eller symaskiner. Eller dikter. Eller döden. Eller tåg. Jim Jarmuschs Dead Man är kanske den absoluta filmen för mig. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av Neil Young) till bakgrundsljudet av ett rullande och stånkande ångtåg på väg till staden Machine där William Blake kommer att möta sitt öde. Tåget är början på en mysteriös och bisarr resa mot väst och mot döden, en resa där William Blake kommer att träffa en vän och skriva poesi.

OHortenBergensbanen

Film nummer två är en film som jag först såg själv. Sedan tog jag mina föräldrar till biografen för att se den med mig och till slut tjatade jag den på min sambo. Sedan dess nämner jag den alltid när någon vill ha ett tips på en trevlig och lite märklig film med både humor och mörker. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av geniet John Erik Kaada) till en tågfärd längs med en av världens vackraste järnvägar: Bergenbanen. Det är O’Horten som kör tåget en av de sista gångerna innan han ska pensioneras, genom tunnlar och snötäckta vinterlandskap. Samtidigt är det början på en vardaglig, men liksaså ganska bisarr resa mot tillvaron som pensionär, en resa där Odd Horten kommer att växa som människa genom mötet med, ja, både ett barn, en hund och en underlig herre. Bland annat.

Det kanske känns märkligt att jämföra en svartvit melankolisk western med en norsk mörk komedi om en tågförare på detta sättet, men för mig har dem många likheter som kanske bottnar i att de båda börjar just med varsin tågfärd. Jag gillar tåg, i verkliga livet som på film, för att de har ett så bra resetempo. Varje tågfärd öppnar upp för nya möten och nya tankar, för förändring. Ett tåg är som flera rum där olika saker kan hända, där man kan röra på sig när man har suttit för länge. Som ett rullande hus där man tittar ut ur fönstret och ser att landskapet rör på sig. Det är ett fenomen som fascinerar mig och som har gett den här bloggen sitt namn.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “tåg”. Läs de andra bidragen här:

Except fear, Filmparadiset, Fredrik on film, The Velvet Cafe, Harduintesettden, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Fiffis Filmtajm, Filmitch.