Tagged: kvinnlig karaktär

Förfröjd: Tempo 2014 – filmerna

Om en vecka har årets Tempofestival blivit invigd, och massor av spännande filmer väntar på att bli sedda. Här är ett litet urval med visningar som jag själv är mest nyfiken på:

FreakOut_picture

Freak Out (Carl Javér, Sverige 2014)

Ett gäng ungdomar får nog av dagens konsumtionssamhälle, startar ett kollektiv i alperna och läser Herman Hesse. År 1900. Jag vet så otroligt lite om ungdomskulturer innan 1960-talet, och det här verkar så spännande och samtidigt så bekant att jag bara MÅSTE se den här filmen. Fredag 18:15 på Bio Rio eller Söndag 17:10 på Victoria 2.

bikes_vs_cars

Bikes vs. Cars (Fredrik Gertten, Margarete Jangård)

Har man själv varit med och finansierat en film så vill man ju se vad man får för pengarna. Fredrik Gertten satsade på en Kickstarter-kampanj för att producera sin nya film Bikes vs. Cars, jag gav honom pengar och då ska jag självklart passa på att se hans work in progress-visning. Onsdag 11:15 på Bio Rio.

Kismet-08

Kismet (Nina Maria Paschalidou, Grekland 2013)

En dokumentär om turkiska såpoperor, deras kvinnliga producenter, manusförfattare och publik – och om historiernas inflytande på deras liv. Jag har alltid varit svag för metafilm, och tycker fortfarande att kvinnliga filmskapare syns alldeles för lite. Här får jag både och – det måste ju bli bra! Lördag 20:00 på Victoria 4.

MyLoveAwaitsMe

My Love Awaits Me by the Sea (Mais Darwazah, 2013)

Hur kan man återvända till en plats som bara existerar i ens minne? Det undrar filmskaparen Mais Darwazah i filmen, men jag tror att det är en frågeställning som alla som har flyttat långt under sin uppväxt ställer sig då och då. Vad väntar där? Det är högst konkreta och viktiga funderingar som jag själv har slagits med många gånger, och just därför ser jag så mycket fram emot att se My Love Awaits Me by the Sea. Fredag 21:15 på Victoria 2 och Söndag 20:20 på Victoria 4.

Sportfilm: Whip it!

whipit6

Jag zappade mig genom Netflix häromkvällen och upptäckte att man som oftast hade lagt till både den ena och den andra nya egenpåhittade genren/kategorin. Jag har ju aldrig förstått mig på vad “romantiska motsatser dras till varann-komedier” eller “kritikerrosade känslosamma filmer” exakt innebär. För att inte tala om hur vissa filmer hamnar i dessa kategorier (sedan när platsar egentligen The Reader i “Romantiska filmer”?). Men, för en gångs skull verkade de ha läst mina och de andra filmspanarnas tankar och ger mig en purfärsk liten katalog med Sportfilmer! Jag hade redan suttit och funderat en bra stund vilken film jag skulle skriva om (och hade även fått lite tips utav Jojjenito), så det var ju alldeles lysande att bara klicka sig igenom den lilla skaran med filmer och välja ut en.

whipit1

Men, gäsp. Fotboll. Fotboll. The Wrestler (som jag redan har sett och inte har lust att skriva om – även om jag tycker att det är en bra film). Basket. Snubbar som spelar Fotboll. Boxning. Snubbar som håller på med boxning. Fotboll igen. Whip it. Whip it! Den hade jag – som inte är  så väldigt intresserad av idrott och därmed alltsomoftast inte av sportfilmer heller – helt glömt bort. En film om en sport som inte är fotboll eller boxning och dessutom regisserad av en kvinna. Check. Roller Derby!

Photo by Darren Michaels

Whip it! är kort sammanfattad en coming-of-age-film där tonårstjejen Bliss hittar både sin första kärlek och en grupptillhörighet genom att i hemlighet börja med Roller derby, en sport som hon rent lagligt sett är för ung för och som hennes föräldrar aldrig skulle låta henne hålla på med. Hennes mor är mer intresserad av att Bliss äntligen ska vinna en av de många skönhetskonkurranserna som hon anmäler henne till, medan hennes far i hemlighet tittar på fotboll i sin van. I grunden är filmen väldigt schematisk och följer de sedvanliga reglerna för ungdomsfilmer där protagonisten bryter ut ur hemmet och den uppfattade trångsyntheten där, för att till slut återförenas med sina stolta föräldrar.

whipit3

Det som för mig gör den här filmen till något utom det vanliga är tempot, farten, energin som skådespelarna uppvisar, och den uppenbara glädjen som måste ha genomsyrat hela inspelningen. Drew Barrymore har verkligen lyckats med detta. Jag sitter i soffan samtidigt som jag blir helt uppslukat av rundorna som dessa tjejer drar i en hastighet som får mina ben att rycka. Inte mycket till och så tar de nog av och börjar flyga – vilket inte vore så dumt det heller. Det andra som lyfter den här filmen är att det är så himla uppfriskande med ett gäng tjejer som står på sina egna ben. Som är aggressiva, roliga, arga, fräcka, allvarliga, besvikna, helt utan att bry sig särskild mycket om vad andra tycker och tänker om dem. De håller ihop, de har kul med varandra, de är ett team, med allt vad det innebär. Och visst, det finns en kärlekshistoria (med en otrolig vacker undervattenscen), men det känns också så himla skönt att filmen inte slutar med att tjejen faller i killens armar och förlåter honom och allt är frid och fröjd, men att hon visar honom tydligt att hon inte är ok med vad som helst. Sedan drar hon och spelar sin match. Yes! Mer sådant!

filmspanarna

Den här texten är en del av Filmspanarnas bloggmaraton med tema “sportfilm”. Läs de andra bidragen här:

Fiffis Filmtajm, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Filmitch.