Tagged: kvinnlig regissör

Förfröjd: Tempo 2014 – filmerna

Om en vecka har årets Tempofestival blivit invigd, och massor av spännande filmer väntar på att bli sedda. Här är ett litet urval med visningar som jag själv är mest nyfiken på:

FreakOut_picture

Freak Out (Carl Javér, Sverige 2014)

Ett gäng ungdomar får nog av dagens konsumtionssamhälle, startar ett kollektiv i alperna och läser Herman Hesse. År 1900. Jag vet så otroligt lite om ungdomskulturer innan 1960-talet, och det här verkar så spännande och samtidigt så bekant att jag bara MÅSTE se den här filmen. Fredag 18:15 på Bio Rio eller Söndag 17:10 på Victoria 2.

bikes_vs_cars

Bikes vs. Cars (Fredrik Gertten, Margarete Jangård)

Har man själv varit med och finansierat en film så vill man ju se vad man får för pengarna. Fredrik Gertten satsade på en Kickstarter-kampanj för att producera sin nya film Bikes vs. Cars, jag gav honom pengar och då ska jag självklart passa på att se hans work in progress-visning. Onsdag 11:15 på Bio Rio.

Kismet-08

Kismet (Nina Maria Paschalidou, Grekland 2013)

En dokumentär om turkiska såpoperor, deras kvinnliga producenter, manusförfattare och publik – och om historiernas inflytande på deras liv. Jag har alltid varit svag för metafilm, och tycker fortfarande att kvinnliga filmskapare syns alldeles för lite. Här får jag både och – det måste ju bli bra! Lördag 20:00 på Victoria 4.

MyLoveAwaitsMe

My Love Awaits Me by the Sea (Mais Darwazah, 2013)

Hur kan man återvända till en plats som bara existerar i ens minne? Det undrar filmskaparen Mais Darwazah i filmen, men jag tror att det är en frågeställning som alla som har flyttat långt under sin uppväxt ställer sig då och då. Vad väntar där? Det är högst konkreta och viktiga funderingar som jag själv har slagits med många gånger, och just därför ser jag så mycket fram emot att se My Love Awaits Me by the Sea. Fredag 21:15 på Victoria 2 och Söndag 20:20 på Victoria 4.

Sportfilm: Whip it!

whipit6

Jag zappade mig genom Netflix häromkvällen och upptäckte att man som oftast hade lagt till både den ena och den andra nya egenpåhittade genren/kategorin. Jag har ju aldrig förstått mig på vad “romantiska motsatser dras till varann-komedier” eller “kritikerrosade känslosamma filmer” exakt innebär. För att inte tala om hur vissa filmer hamnar i dessa kategorier (sedan när platsar egentligen The Reader i “Romantiska filmer”?). Men, för en gångs skull verkade de ha läst mina och de andra filmspanarnas tankar och ger mig en purfärsk liten katalog med Sportfilmer! Jag hade redan suttit och funderat en bra stund vilken film jag skulle skriva om (och hade även fått lite tips utav Jojjenito), så det var ju alldeles lysande att bara klicka sig igenom den lilla skaran med filmer och välja ut en.

whipit1

Men, gäsp. Fotboll. Fotboll. The Wrestler (som jag redan har sett och inte har lust att skriva om – även om jag tycker att det är en bra film). Basket. Snubbar som spelar Fotboll. Boxning. Snubbar som håller på med boxning. Fotboll igen. Whip it. Whip it! Den hade jag – som inte är  så väldigt intresserad av idrott och därmed alltsomoftast inte av sportfilmer heller – helt glömt bort. En film om en sport som inte är fotboll eller boxning och dessutom regisserad av en kvinna. Check. Roller Derby!

Photo by Darren Michaels

Whip it! är kort sammanfattad en coming-of-age-film där tonårstjejen Bliss hittar både sin första kärlek och en grupptillhörighet genom att i hemlighet börja med Roller derby, en sport som hon rent lagligt sett är för ung för och som hennes föräldrar aldrig skulle låta henne hålla på med. Hennes mor är mer intresserad av att Bliss äntligen ska vinna en av de många skönhetskonkurranserna som hon anmäler henne till, medan hennes far i hemlighet tittar på fotboll i sin van. I grunden är filmen väldigt schematisk och följer de sedvanliga reglerna för ungdomsfilmer där protagonisten bryter ut ur hemmet och den uppfattade trångsyntheten där, för att till slut återförenas med sina stolta föräldrar.

whipit3

Det som för mig gör den här filmen till något utom det vanliga är tempot, farten, energin som skådespelarna uppvisar, och den uppenbara glädjen som måste ha genomsyrat hela inspelningen. Drew Barrymore har verkligen lyckats med detta. Jag sitter i soffan samtidigt som jag blir helt uppslukat av rundorna som dessa tjejer drar i en hastighet som får mina ben att rycka. Inte mycket till och så tar de nog av och börjar flyga – vilket inte vore så dumt det heller. Det andra som lyfter den här filmen är att det är så himla uppfriskande med ett gäng tjejer som står på sina egna ben. Som är aggressiva, roliga, arga, fräcka, allvarliga, besvikna, helt utan att bry sig särskild mycket om vad andra tycker och tänker om dem. De håller ihop, de har kul med varandra, de är ett team, med allt vad det innebär. Och visst, det finns en kärlekshistoria (med en otrolig vacker undervattenscen), men det känns också så himla skönt att filmen inte slutar med att tjejen faller i killens armar och förlåter honom och allt är frid och fröjd, men att hon visar honom tydligt att hon inte är ok med vad som helst. Sedan drar hon och spelar sin match. Yes! Mer sådant!

filmspanarna

Den här texten är en del av Filmspanarnas bloggmaraton med tema “sportfilm”. Läs de andra bidragen här:

Fiffis Filmtajm, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Filmitch.

Ömheten

Ömheten_posterDet har gjorts ett flertal filmer om Kiruna under de senaste ett-två åren, främst dokumentärer (exempelvis Kiruna – Rymdvägen av Liselotte Wajstedt eller, med liknande tema, Malmberget av Per Eriksson och Alexander Rynéus) men nu även denna märkliga, vackra hybrid, Sofia Norlins film Ömheten (2013). Det är lätt att förstå fascinationen som staden och fenomenet Kiruna utövar när man ser de vackra bilderna som gör Ömheten nästan mer till ett konstverk än en vanlig film. Att kalla den för en spelfilm skulle inte göra den rättvis, det vore att ta i med tanke på hur lite story, hur lite handling den innehåller. Samtidigt vore det att göra filmen mindre än den är för att kategorin utesluter så mycket som lyfter den utöver det vanliga.

Ömheten1

Filmen följer fyra barn och ungdomar, fiktiva karaktärer, i deras steg mot att bli vuxna, mot att orientera sig i den värld de lever i, inom ramarna de känner blir för trånga. Dessa scener vävs in i närmast dokumentära bilder av otrolig skönhet och skörhet, där gatuljusen i skymningen, fjällen och stadens gruvsilhuett blir till utomjordiska drömlandskap. Bergen verkar ligga där som snötäckta kroppar, sovandes som om de skulle kunna vakna till liv när som helst så snart solen går upp. I en intervju med Rebecca Unnerud beskriver regissören Sofia Norlin staden som “ett rymdskepp av modernitet bland all vild natur”, något som hon verkligen har lyckats fånga. Det är en film med få ord men med mycket poesi, mer som en dikt än en novell.

Ömheten2

Utgångspunkten bildar just Kiruna och det faktum att staden är full av sprickor, ständigt nära att rasa på grund av gruvbedriften, och behöver flyttas, eller rivas och byggas upp på nytt. Vad gör detta med invånarna, och framförallt med ungdomarna? Hur inverkar sprängningarna och de ständiga dova vibrationerna deras liv och psyke?

Ömheten4

Som starkast upplever jag scenerna med tonåringen Daniel (spelat av Alfred Juntti) som bär på en ilska och sorgsenhet som får bilderna nästan att implodera. Jag önskar man hade fått komma de andra karaktärerna lika nära. Som det är byter sekvenserna av varandra lite för ofta, och jag tror att en reducering av antalet huvudkaraktärer hade gett filmen mer fokus och en tätare stämning.

Ömheten är den första färdiga filmen finansierad med Stockholm Internationella Filmfestivals långfilmsstipendium, och den hade sin världspremiär under 2013 års festival. Den visas fortfarande på svenska biografer och den kan även ses via Telias video-on-demand där den hade premiär den 20 december. Dessutom är filmen Guldbagge-nominerad för bästa foto, och kommer även att tävla på Berlinale i år.

Kortfilmfestivalen i Grimstad 2013 – Norska favoriter

När man har varit på festival har man oftast sett så mycket film att man behöver smälta det man har sett en stund. Har man varit på kortfilmfestival blir det per automatik ännu mer att smälta – istället för en rak film-trerätters blir det film-tapas i en salig blandning av sött, surt, bittert, salt, hårt och mjukt. I år besökte jag Kortfilmfestivalen i Grimstad för Filmamasoner, och detta var några utav mina favoriter regisserat av kvinnor i den norska tävlingen:

Uten tittel

Uten-tittel

Slow motion. Tre unga tjejer. Hår. Sjal. Hijab. Charlotte Thiis-Evensens Uten tittel påminner inte bara till titeln om videokonst. Jag kan gott tänka mig att sitta på en bänk i ett rum på ett galleri eller ett konstmuseum och se de enskilda sekvenserna på varsin vägg i en videoinstallation. Duka ännu djupare in i de unga kvinnornas ansikten, blicken, känslor. Registrera varje lilla rörelse, precis som kameran. Ta mig tid. Filmen är egentligen precis på gränsen till att bli för lång, för långsam och för orörlig för att ses i ett block med andra filmer under en festival. Släpper man däremot tidsaspekten och klockan, förväntningen inför filmen som kommer efteråt, så får man en djup, lugn upplevelse. Framför en vitt bakgrund, nästan som i en reklam för Benetton, ser vi hur dessa tre tjejer tar på och av sig sin slöja. Ingen av dem verkar vara helt tvärsäker om att det ena eller det andra är rätt, och det är denna lilla punkt av tvivel som är filmens hjärta. Det är här frågorna väcks, och det är här vi som åskådarna lämnas kvar.

Du velger selv

Du_velger_selv

En fantastisk sak med kortfilm är att det korta formatet tillåter experiment med olika former, ovanliga format och kombineringen av oväntade genrer. Du velger selv av Kajsa Næss är något så ovanligt som en helt animerat dokumentär om, med och för barn. Filmen har, precis som Rekonstruksjon av en familie, sin utgångspunkt i en rad intervjuer, som sedan illustreras inkännande med tecknade figurer och uppbyggda miniatyrmiljöer. Vi träffar till exempel Aron, Frida, Ronja och Philip som berättar om sin situation på dagis och i skolan, om hur de har det hemma och om sina drömmar för framtiden. Det alla har gemensamt är något de inte fick välja själv: deras pappa sitter i fängelse. Detta färgar deras liv på olika sätt, och de väljer att hantera situationen på olika sätt, men alla med mycket vishet och klokhet och framförallt med drömmarna i behåll. För det är en sak de vet: de väljer själva hur de hanterar saken.

Det var ikke jeg, det var fiskmåsen

Fiskmaasen

En film om att vara tonåring, om att gå i skolan, bli ihop eller inte, misslyckas med examen, och framförallt: om att leva med tvångstankar som verkar leva sina helt egna liv. Det var ikke jeg, det var fiskmåsen är en charmerande animation som är otroligt skickligt och snyggt genomfört av filmskaparen Julie Engaas. Jag älskar hur teckningarna följer efter tvångstankarna i en enda lång inre monolog. Både illustrationerna och texten följer en egen logik där allt är möjligt, men inte allt får hända – tvärtom. När man misslyckas i sitt examen blir sidan rött av korrekturer och rött betyder blod och blod betyder död, därför kan man inte visa pappret hemma och säger istället att det var fiskmåsen som tog den. Och apropå fiskmåsen: jag hade en gång en fransklärare på gymnasiet som påstod att när hon rättade våra tester i trädgården så blåste just två eller tre av elevernas tester bort med vinden. Märkligt nog var det de eleverna hon tyckte minst om. Fast detta hör ju inte alls hit egentligen, och har ingenting med filmen att göra förutom att den har en förmåga att leda åskådarens tankar på villovägar under och efter visningen. Jag ser det som en positiv grej och ser Det var ikke jeg, det var fiskmåsen gärna en gång till. Eller två. Eller tre.

Et enklare liv

Et_enklare_liv

Gunhild Enger sätter med sin film Et enklare liv fingret på något viktigt, något som man kanske känner av lite omedvetet emellanåt men som försvinner snabbt igen bland alla måsten och jobben och vardagen. Hon skildrar med en stoisk kamera en liten exemplarisk del av livet till ett äldre par, Ing-Marie och Carl. Både har fullt upp med att göra sitt liv så enkelt som möjligt, och som de moderna människorna de är gör de detta med hjälp av diverse redskap och maskiner. Utan kommentar följer vi dessa två i sina sysselsättningar. Tagit som enskilda företeelser är det lätt att känna igen idéer man kanske har haft själv, gräsklipparen som med hjälp av en snyggt satt lina gör arbetet alldeles själv eller det där med att köpa ett sådant där magiskt vibrerande bälte som smälter bort all fett man stoppar i sig. Betraktat i sin helhet genom kamerans nyktra öga skapar alla dessa verktyg och maskiner dock ett nästan surrealt tillstånd, en ond cirkel av ting som skapar behöv för nya ting, som inte kan kallas för annat än ironiskt. Det är lätt att sitta i biostolen och skratta, men tänker man lite längre och bortom Ing-Maries och Carls lite gammalmodiga instrument så fastnar skrattet i halsen. För visst har vi alla någon gång köpt den där prylen som skulle göra vårt liv så mycket enklare?

Den här artikeln har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.

På väg

Den genren som förmodligen har fascinerat mig längst är western. De få filmerna jag och mina bröder fick med oss som barn inkluderade ett antal tyska spaghetti-western om en ädel indian med namn Winnetou och hans vita blodsbroder Old Shatterhand, filmatiseringar av Karl Mays oförglömliga böcker (här kanske borde jag inflika att Karl Mays böcker präglar tyskarnas förståelse av western mer än Clint Eastwood eller John Wayne, och det mest intressanta med hans verk är att han skrev western utan att någonsin ha varit eller ens sett Amerika – han satt i fängelse för bedrägeri och hade inget bättre för sig än att hitta på en massa historier om cowboys och indianer). Öknen och pil-skjutningen var nog det som var mest tilldragande, och dessa filmer har nog också bidragit till mitt goda omdöme om att hästar gör sig mycket bättre på duk/tv-skärm än på en äng utan staket mellan dem och mig.

Min kärlek till western fortsatte under min tid som filmstudent, och ledde bland annat till en B-uppsats om kostym i western, och ett muntligt examen om Jim Jarmusch’s fantastiska Dead Man som också gav den här bloggen sitt namn. Dead Man kallas gärna för en elegi, en dödsruna till genren, men under de sista åren har den ibland blossat upp igen i små och större verk. En sådan liten westernpärla är Kelly Reichardts film Meeks Cutoff (2010), som ger oss en blandning av roadmovie och kammarspel under ökenhimmel.

meeks_cutoff_poster

Historien utspelar sig omkring 1845, när ett stort antal nybyggarfamiljer beger sig ut på väg mot väst i vad som blev känd som Oregon Trail, mot det som många av dem hoppas ska bli det förlovade landet. Resan är lång, mycket längre än tänkt, och mödosam. Det går rykten om en avkortning, och en man med namn Stephen Meek påstår sig veta den kortare vägen. Ett litet antal familjer tror honom och följer honom ut i det okända landskapet. När filmen börjar har de varit på väg en bra stund, maten och vattnet blir mindre och förtroendet till Meek sjunker snabbt samtidigt som osäkerheten och hopplösheten växer. När en indian dyker upp och blir fången av männen ställs de inför avgörelsen – ska de fortsätta följa Meek, en av de egna som svikit tilliten, eller ska de lita på den främmande, okände, som uppfattas som en fara?

meeks-cutoff2

Reichardt centrerar filmens handling runt kvinnorna, och här först och främst Michelle Williams karaktär Emily. De har byggt upp ett eget fragilt gemenskap, hushåller med de få ressurserna de har kvar. Ibland uttrycker de tvivel, hopplöshet. Det är Emily som vågar ifrågesätta Meeks kompetens. Williams porträtterar en stark kvinna som motsätter sig männens dominans på ett stillsamt sätt och som inger de andra hopp. Och hon inger även hopp för genren: för första gången känner jag att jag kan identifiera mig med en kvinnlig westernfigur. Hon är varken hora, dansös eller pryd lärarinna, men en vanlig kvinna på en tung och mödosam resa med alla problem det innebär. Hon är inte snyggt tillgjort. Hon visar förnuft och styrka. Hon identifieras inte genom sin man, men genom sina egna handlingar och ord.

meeks-cutoff

Meek’s Cutoff är vacker på ett rått sätt. Jag kan känna svetten och smutsen, sanden som tränger in i vagnarna och tälten, törsten som genomsyrar allt. Kostymerna blir mer och mer slitna och smutsiga ju längre filmen pågår. Vagnarna kraschar, djuren törstar. Det resulterar i en realism lik den i Andrea Arnolds Wuthering Heights, en realism som verkar mentalt rengörande. Livet som skildras här är tufft och fullt av hårt fysiskt arbete, något som vi sällan upplever längre i vår moderna värld med skrivbordsjobb och fryspizza. När jag såg filmen på bio (i Tyskland hösten 2011 – den gick tyvärr aldrig på bio här i Sverige, men kan ses på dvd) blev jag nästan fysisk utsliten av upplevelsen, så djupt hamnade jag inne i berättelsen. Det är ett bra tecken för en välgjord western. Meek’s Cutoff är baserad på en sann historia, men i sin koncentrerade form, renodlat från allt onödvändigt, fungerar den också på ett metaforiskt plan – hur ofta visar det sig inte att en avkortning man tog för att snabbare nå sitt mål blir mer mödosam, mer ansträngande, men kanske också mer lärorik än man trodde?

filmspanarnaDen här texten skrevs i samband med filmspanarnas månadstema. Här hittar du de andra filmspanarnas inlägg:

The Velvet Café, Addepladde, Except Fear, Fiffis filmtajm, Filmitch, Filmparadiset, Flmr filmblogg, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, Jojjenito, Mode + Film, Rörliga bilder och tryckta ord.

 

 

Marialy Rivas – Young and Wild (2012)

Nyligen började jag läsa Caitlin Morans How To Be a Woman. Jag hade blivit tipsad om den ett antal gånger, och nu är det alltså dags. Bokens första kapitel slutar med en energisk plädering för mer varierad porr, och framför allt för berättelser där kvinnor får njuta av sin egen sexualitet, där vi får se kvinnor komma. Under Film fra Sør i Oslo såg jag en film som – även om det inte är porr, men en ungdomsfilm – platsar in perfekt.

Marialy Rivas film Young and Wild (2012) skulle kunna beskrivas som en chilensk version av den norska filmsuccessen Få meg på, for faen (2011). Med sina kåta tonårshjältinnor som utforskar sin egen sexualitet har båda filmer samma viktiga och uppfriskande grundtema. I Young and Wild följer vi 17-åriga Daniela under en sommar där hela hennes tillvaro förändras. Ett par veckor innan hennes examen blir hon avstängd från sin strängt evangelikala skola när rektorn får veta att hon – chock! – har legat med en kille. Hennes lika strängt evangelikala mor belägger henne med utgångs- och internetförbud, och hotar med att skicka henne på missionsläger om hon inte sköter sig på ett jobb på den lokala kristna tv-stationen. Där träffar hon Tomás, och Antonia, och börjar ett förhållande med Tomás och en affär med Antonia – eller tvärtom? När förälskelsen och euforin avtar visar sig trekantssituationen vara för komplicerad att upprätthålla i längden, och hon bestämmer sig för en flykt framåt: hon ska bli döpt.

Här har vi en film som är ovanlig på två sätt. Det ena är den evangelikalskt kristna settingen. När man tittar närmare på den märker man dock att den kan bytas ut mot i stort sett vilken sträng religiös – eller icke religiös – familjebakgrund som helst. Daniela har ett minst sagt ansträngt förhållande till sin mor. Den enda i familjen som verkar ha förståelse för hennes situation är hennes syster, som tidigare har blivit utstött av familjen, och hennes cancersjuka moster. Här har vi en familj där ryktet i samhället, platsen i den sociala hierarkin, värderas högre än den enskildes välmående. Daniela med sin oanpassade lust att utforska sin sexualitet är den som blir lidande, och som behöver kämpa för sin rätt att vara den hon är. Det är en kamp som kräver mycket, och som inte kan vinnas på alla fronter.

Det andra är filmens tydliga ställningstagande för vanliga unga kvinnors sexualitet och njutning, med ett klart kvinnligt perspektiv. Daniela har en ganska tråkig frisyr med lite utvuxet hår, springer omkring i urtvättade t-shirtar och sminkar sig inte särskild mycket. Ungefär som jag i hennes ålder, faktiskt. Daniela är också en kåt tonåring som, när det visar sig vara svårt att förföra den kristna pojkvänen till sex innan äktenskapet, börjar en affär med väninnan Antonia. Hon tillfredställer sig själv, hon ligger, hon njuter. Filmen likvärderar hetero-, bi- och homosexualitet och förespråkar helt klart att det är viktigt att pröva ut vad man gillar och att ha kul i första hand. Samtidigt visar historien också problemen som uppstår när man försöker att upprätthålla två förhållanden parallelt, och hur snabbt man sårar dem man älskar. Daniela kommer inte lätt undan. Istället för att bestämma sig för att lämna en av sina partner väljer hon en icke-lösning som i första momentet verkar märkvärdig. Hennes beslut att bli döpt löser ju inte problemet att hon jonglerar med sina egna och sina vänners känslor. Istället leder detta beslut till en eskalation av situationen som lämnar henne sårbar och ödmjukad. Det är ett ologiskt beslut, som samtidigt är mycket mänskligt och därmed följer en annan sorts logik: hon väljer det som hon i skolan och under uppväxten har lärt sig ska ge trygghet, nämligen den religiösa tron. Istället för att frigöra sig från det som trycker ner henne hoppas hon på att den stränga strukturen ska hjälpa henne att städa upp i känslokaoset hon har skapat – något som egentligen bara kan gå fel och som ger oss och henne ett bittert slut.

Young and Wild innehåller mycket humor som först och främst kommer ifrån Danielas torra och skarpa blogginlägg. Greppet att följa historien genom strukturen från hennes blogg med anekdoter, kommentarer och roliga gif-animationer gör filmen både aktuell och fräsch. Medan Få meg på, for faen med sina centrala ämnen som första förälskelsen och mobbning kanske är mer lämplig för en lite yngre tonårspublik, önskar jag mig verkligen att Young and Wild kommer att visas på alla svenska och norska gymnasieskolor. Så viktig tycker jag att den är för ungdomar i åldern 16-18 år. Jag önskar att jag hade fått se den i skolan.

Julie Delpy – Le Skylab

Jag tillbringade så många timmar denna sommar med att se på kortfilm för Uppsala Internationella Kortfilmfestival att jag nästan hade glömt bort hur det är att sitta i en sval mörk biosalong och se en hel långfilm i lugn och ro, bara för nöjets skull. Men bara nästan. För när jag gick och såg Julie Delpys Jag minns en sommar (med den mycket bättre originaltiteln Le Skylab) det var ju precis så skönt som det alltid har varit. Dessutom var filmen verkligen perfekt som introduktion till min biohöst. Inget mästerverk, men underhållande, rolig och berörande.

Historien berättas ur Albertines perspektiv, som en tillbakablick under en – till en början – otrevlig tågfärd mot Paris. Hon är trött, sliten och irriterad över sina medresenärer, och när hon äntligen sitter i sitt säte driftar hennes tankar och minnen tillbaka till en stor familjefest en sommar under 70-talet. Här börjar den egentliga historien. Det är en slags coming of age-historia, vi hänger med när Albertine tar de första stegen mot tonårs- och därmed vuxenlivet, hur hon blir kär för första gången, får sin första mens, och kastas runt mellan att leka med de yngre kusinerna och samtidigt ta ansvar för dem.

Lik en metafor hänger hotet av en stor satellit (le skylab) som varje minut kan störta ner på jorden – lite mer konkret: på just den lilla byn i Bretagne där hela hennes familj ska fira hennes farmors födelsedag – över hela Albertines tillvaro, över hela filmen. Alla kan vara döda dagen efter. Det gäller att leva livet så intensivt som möjligt. Domedagskänslan blir till en katalysator som får familjevärlden att koka. Och visst är det sant att man kan välja sina vänner men inte sin familj? Här blir det diskussioner och hetsiga debatter, det bråkas och älskas och beundras och förtvivlas, allt inom loppet av ett par minuter.

Mitt i familjekomedin lyckas Julie Delpy att fånga in en socialpolitisk bakgrund på ett lågmäld sätt. Som när den ena fastern berättar att hennes man kräver att ligga tjugo gånger per natt och man senare hör hennes förtvivlade ex-soldat till make gråta om att han vill tillbaks till Afrika för att kriga, för att få känna sig som en man igen. Eller när den ensamma och lätt dementa gamla farbrorn som alla gärna glömmer bort försöker att ta livet av sig genom att hänga sig med en vattenslang. Det är i detta stunder man märker att även om den här historien utspelar sig för snart 40 år sedan så är den aktuell i kärnan.

Jag känner igen mitt egna 11-åriga jag i Albertine. Den blygsamma första förälskelsen och besvikelsen när hon ser att han redan har en flickvän. Att inte känna sig riktigt bekvämt i sina gamla kläder som andas barndom. Att hela tiden pendla mellan barndomens trygghet och nyfikenheten på framtiden, på det stora nya som väntar bakom första mensen, första kyssen. Familjen i Le Skylab andas samma energi och charm som familjen i Little Miss Sunshine, och Albertine påminner otroligt mycket om lilla Olive, bara att hon har hunnit bli ett par år äldre.

Le Skylab känns som en film typisk för Julie Delpy. Hennes styrka ligger i att konstruera och utforska familje- och relationsstrukturer, och det på ett charmigt, ärligt och roligt sätt. Det är full fart med en massa konflikter, missförståelser, verbal och framförallt nonverbal kommunikation, det skämtas, det skrattas, hela filmen andas liv. Livet med stort L. Denna energin som hänger över denna familjs tillvaro önskar jag att jag hade i mitt eget liv ibland. Däremot känner jag att ramhandlingen med tågfärden där den vuxna Albertine är irriterad över sina medresenärer som inte vill flytta på sig så att hon kan sitta tillsammans med sin lilla familj är onödig, malplacerad i denna 70-talsfest. Jag har en önskan om att ramen ska passa, men den gör inte det. Jag känner igen situationen. Jag hade gjort som hon och varit arg och irriterad och fått folk att flytta på sig så att jag kan sitta bredvid min pojkvän på tåget. Men det tillför inte filmen något, varken i början eller i slutet. Istället känns det som en annan film, en annan historia – den vuxna Albertines, om man så vill – som tränger sig på, och den filmen passar inte riktigt in där. Det förstör stämningen lite grand, och det är synd, för filmen är annars så vällyckad att jag gärna ser den igen.

Förfröjd: Äta sova dö

Precis som Wanda på Feministisk Filmfasta ser jag väldigt mycket fram emot Gabriela Pichlers långfilmdebut Äta sova dö. Den har världspremiär på festivalen i Venedig, och om man ska kunna tro informationen från Sfi så blir det sverigepremiär den 5. oktober i år.

Om filmen blir det trailern lovar så kan vi hoppas på en gedigen blandning av landsbygdsmisär, arbetsförmedlingsdjungel och svart humor. Med andra ord: perfekt för en regnig höstlördag.

Maya Deren – Meshes of the Afternoon

Ett hus är till salu i Hollywood Hills. Närmare bestämt, huset där Maya Deren tillsammans med sin man gjorde experimentalfilmen Meshes of the Afternoon i 1943.

En minst sagt mystisk film, med återkommande symboler som nycklar, en blomma, spegelskärvor, en kniv. Fascinerande bilder, ackompanjerat av musik som lätt skulle kunna framkalla huvudvärk. Tankarna far framförallt till Bunuels Un chien andalou (1929), men även till Shirin Neshats Kvinnor utan män (2009) som jag skrev om här.

Tack till Daniel Stenvall för tips via twitter!

För dig naken (2012)

Hur ska man kunna hitta kärleken när man knappt klarar av att älska sig själv, att se något i sig själv som man kan tycka är älskvärt? Sarah Broos dokumentär För dig naken (2012) följer konstnären Lars Lerin i jakten efter lyckan och kärleken efter många år med alkoholism, terapier och brustna hjärtan. Sökandet har fört honom på långa vägar, och när det till slut äntligen klickar är det Junior från Brasilien som han träffar på nätet. Junior ska komma till Sverige. De ska se om det kan bli något utav det som verkar helt omöjligt. Det är här filmen börjar egentligen: vid första mötet på Arlanda.

De kan inte varandras språk. De pratar mer med blickar och händer än med ord. De staplar sig genom stora emotioner, med hjälp av knagglig engelska och en ordbok. De visar så mycket välvilja för varandra, det här måste gå bra. Man kanske bara måste bestämma sig för att bli kär?

Regissören Sarah Broos är Lars Lerins guddotter. De har varit en del av varandras familjer ända sedan hon föddes. Ingen annan hade kunnat göra den här filmen. Ingen annan hade kunnat komma så nära, fånga så berörande ögonblick, få konstnären att prata så utlämnande om sina känslor. Det märks att hon tillhör de som står honom nära. Hon fungerar också som berättare för filmen när hon sammanfattar början av historian, och redovisar viktiga händelser på ett klart och effektivt sätt framför de vackraste bilderna av det värmländska landskapet. Landskapet intar en alldeles särskild plats i filmberättelsen, både som bakgrund och som en slags ridå, ett tomrum mellan scenerna. De värmländska skogarna, ängarna, Fryken.

Jag tror mig märka att Sarah Broos försöker att göra filmen så jämställd som möjligt, att visa båda parter lika mycket, men det måste vara dömt att misslyckas. Det är konstnären Lars Lerin, med all sitt bagage, sin ångest och sin osäkerhet, sina drömmar och sin lycka som står i centrum. Filmen utgör ett underbart porträtt av honom, som, trots att hans konst bara dyker upp i periferin, gör åskådaren mer nyfiken på hans akvareller. Samtidigt lyckas filmen också med att ge den som är mer bekant med Lerins konst ett djupare intryck av varifrån hans konstnärskap härstammar.

Även om vi inte blir lika nära med Junior som med Lars så utgör han en viktig motpunkt. Han utstrålar en värme och en optimism och en önskan om att lyckas som är svår att inte bli berörd av. Hur svår och tung kulturchocken efter hans ankomst till Sverige måste ha varit får vi aldrig veta, men vi kan skymta en skugga av det genom Lars Lerins ögon när de mot slutet av filmen åker till Brasilien för att träffa Juniors familj.

För dig naken är ett kärleksfullt och kärleksfyllt dokument. Filmen visar hur bräckliga vi människor är i vår oändliga törst efter kärleken, men framförallt visar den att det är värt att kämpa för ett lyckligt liv.

Filmen är en samproduktion mellan Alma Film, SVT och Film i Värmland, och visas just nu på Folkets Bio i Sverige.

Denna text har först publicerats på filmamasoner.no