Tagged: musikfilm

Tempo 2014: Twenty Feet from Stardom

Twenty-Feet-From-Stardom

Hur kan man inte gilla en film fylld med underbar musik? Andra året i rad har nu en musikdokumentär vunnit en Oscar för bästa dokumentär, och även i år är det en film om intressanta personligheter utanför rampljuset och om deras kamp i musikbranschen. Twenty Feet from Stardom introducerar oss till stor popmusik, till låtar som alla har hört hur många gånger som helst, men den här gången får vi först och främst träffa dem som sjunger i bakgrunden till de stora stjärnorna.

Är det verkligen ett misslyckande att “endast” vara bakgrundssångare? När man har så stor talang, borde man då inte per automatik lyckas med att bli stjärna? Det är några av frågorna som kvinnorna (och männen) i filmen resonerar kring. Regissör Morgan Neville väver ihop intervjuer, aktuellt inspelade sekvenser och mängder med fantastisk arkivmaterial till en spännande och komplex film. Det som på första ögonkastet enbart verkar handla om de individuella sångerskornas personliga berättelser och livsöden blir i summan till något mycket större – till en allmän berättelse om en marginaliserad yrkesgrupp inom musikindustrins och popmusikens historia.

Se årets Oscars-vinnande dokumentär under Tempofestivalen, lördagen den 8 mars kl.18:00 på Bio Victoria.

En snubbe och en katt

Hur skriver man om en film som lämnade en tämligen oberört? Känner jag inget för en film så brukar jag oftast skippa att skriva om den, men nu finns det ju ett visst – egetuppbyggt – grupptryck som jag inbiller mig när det gäller Filmspanarinläggen. Månadens filmspanarfilm blev bröderna Coens nya verk, Inside Llewyn Davis, och det hade ju kunnat bli fint och trevligt. Eller, det var ganska fint och trevligt? En film gjord av två snubbar, om en snubbe och hans snubbkompisar i ett ganska så snubbigt New York på 60talet. Det är väl kanske det enda jag har att anmärka om Inside Llewyn Davis.

Inside Llewyn Davis: teaser trailer - video

Att jag än en gång blev lite trött och lite besviken över hur fattiga och tråkiga de få kvinnorollerna som fanns var utformade. Det finns plus minus fyra stycken små kvinnliga roller, varav alla är lite smånegativa och småsyrliga, och så har två av dem mage att dra ner stackars Llewyn till realiteten, att skaka upp honom lite ur hans sömngångarliknande tillvaro. De andra två är till för att Llewyn ska kunna vara elak mot dem. Skön snubbe. Sedan finns det en katt också, och ganska fin folkmusik. Filmen är på inget sätt dålig, egentligen, men jag tycker inte att den har något att säga, eller något att tillföra. I alla fall inte för mig.

Inside-Llewyn-Davis-2

Just ja. Jag tänkte att jag kanske borde rekommendera min far att se filmen. Han höll på med en folkklubb på 70talet, med några kompisar. Där de arrangerade konsert med bl.a. The Dubliners. Han brukar nostalgisera om den tiden ibland. Det här kanske är en film för honom.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen:

We could watch movies, Har du inte sett den, Jojjenito, Movies Noir, The Velvet Cafe, Fiffis Filmtajm, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord.