Tagged: norsk film

Tåg-film

Två på många sätt lika och ändå väldigt olika filmer. Två filmer som jag dessutom räknar till den lilla skaran med filmer som jag gärna ser om – för att inte säga favoritfilmer. Två filmer som börjar med en tågfärd och som därför ägnar sig alldeles utmärkt till att skrivas om under månadens filmspanartema.

DeadManTrain

Film nummer ett är filmen som nästan känns som en boomerang, den kommer alltid tillbaks och dyker upp när jag behöver ett bra exempel på en film om eller med någonting. Typ kanot. Eller western. Eller symaskiner. Eller dikter. Eller döden. Eller tåg. Jim Jarmuschs Dead Man är kanske den absoluta filmen för mig. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av Neil Young) till bakgrundsljudet av ett rullande och stånkande ångtåg på väg till staden Machine där William Blake kommer att möta sitt öde. Tåget är början på en mysteriös och bisarr resa mot väst och mot döden, en resa där William Blake kommer att träffa en vän och skriva poesi.

OHortenBergensbanen

Film nummer två är en film som jag först såg själv. Sedan tog jag mina föräldrar till biografen för att se den med mig och till slut tjatade jag den på min sambo. Sedan dess nämner jag den alltid när någon vill ha ett tips på en trevlig och lite märklig film med både humor och mörker. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av geniet John Erik Kaada) till en tågfärd längs med en av världens vackraste järnvägar: Bergenbanen. Det är O’Horten som kör tåget en av de sista gångerna innan han ska pensioneras, genom tunnlar och snötäckta vinterlandskap. Samtidigt är det början på en vardaglig, men liksaså ganska bisarr resa mot tillvaron som pensionär, en resa där Odd Horten kommer att växa som människa genom mötet med, ja, både ett barn, en hund och en underlig herre. Bland annat.

Det kanske känns märkligt att jämföra en svartvit melankolisk western med en norsk mörk komedi om en tågförare på detta sättet, men för mig har dem många likheter som kanske bottnar i att de båda börjar just med varsin tågfärd. Jag gillar tåg, i verkliga livet som på film, för att de har ett så bra resetempo. Varje tågfärd öppnar upp för nya möten och nya tankar, för förändring. Ett tåg är som flera rum där olika saker kan hända, där man kan röra på sig när man har suttit för länge. Som ett rullande hus där man tittar ut ur fönstret och ser att landskapet rör på sig. Det är ett fenomen som fascinerar mig och som har gett den här bloggen sitt namn.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “tåg”. Läs de andra bidragen här:

Except fear, Filmparadiset, Fredrik on film, The Velvet Cafe, Harduintesettden, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Fiffis Filmtajm, Filmitch.

Kortfilmfestivalen i Grimstad 2013 – Norska favoriter

När man har varit på festival har man oftast sett så mycket film att man behöver smälta det man har sett en stund. Har man varit på kortfilmfestival blir det per automatik ännu mer att smälta – istället för en rak film-trerätters blir det film-tapas i en salig blandning av sött, surt, bittert, salt, hårt och mjukt. I år besökte jag Kortfilmfestivalen i Grimstad för Filmamasoner, och detta var några utav mina favoriter regisserat av kvinnor i den norska tävlingen:

Uten tittel

Uten-tittel

Slow motion. Tre unga tjejer. Hår. Sjal. Hijab. Charlotte Thiis-Evensens Uten tittel påminner inte bara till titeln om videokonst. Jag kan gott tänka mig att sitta på en bänk i ett rum på ett galleri eller ett konstmuseum och se de enskilda sekvenserna på varsin vägg i en videoinstallation. Duka ännu djupare in i de unga kvinnornas ansikten, blicken, känslor. Registrera varje lilla rörelse, precis som kameran. Ta mig tid. Filmen är egentligen precis på gränsen till att bli för lång, för långsam och för orörlig för att ses i ett block med andra filmer under en festival. Släpper man däremot tidsaspekten och klockan, förväntningen inför filmen som kommer efteråt, så får man en djup, lugn upplevelse. Framför en vitt bakgrund, nästan som i en reklam för Benetton, ser vi hur dessa tre tjejer tar på och av sig sin slöja. Ingen av dem verkar vara helt tvärsäker om att det ena eller det andra är rätt, och det är denna lilla punkt av tvivel som är filmens hjärta. Det är här frågorna väcks, och det är här vi som åskådarna lämnas kvar.

Du velger selv

Du_velger_selv

En fantastisk sak med kortfilm är att det korta formatet tillåter experiment med olika former, ovanliga format och kombineringen av oväntade genrer. Du velger selv av Kajsa Næss är något så ovanligt som en helt animerat dokumentär om, med och för barn. Filmen har, precis som Rekonstruksjon av en familie, sin utgångspunkt i en rad intervjuer, som sedan illustreras inkännande med tecknade figurer och uppbyggda miniatyrmiljöer. Vi träffar till exempel Aron, Frida, Ronja och Philip som berättar om sin situation på dagis och i skolan, om hur de har det hemma och om sina drömmar för framtiden. Det alla har gemensamt är något de inte fick välja själv: deras pappa sitter i fängelse. Detta färgar deras liv på olika sätt, och de väljer att hantera situationen på olika sätt, men alla med mycket vishet och klokhet och framförallt med drömmarna i behåll. För det är en sak de vet: de väljer själva hur de hanterar saken.

Det var ikke jeg, det var fiskmåsen

Fiskmaasen

En film om att vara tonåring, om att gå i skolan, bli ihop eller inte, misslyckas med examen, och framförallt: om att leva med tvångstankar som verkar leva sina helt egna liv. Det var ikke jeg, det var fiskmåsen är en charmerande animation som är otroligt skickligt och snyggt genomfört av filmskaparen Julie Engaas. Jag älskar hur teckningarna följer efter tvångstankarna i en enda lång inre monolog. Både illustrationerna och texten följer en egen logik där allt är möjligt, men inte allt får hända – tvärtom. När man misslyckas i sitt examen blir sidan rött av korrekturer och rött betyder blod och blod betyder död, därför kan man inte visa pappret hemma och säger istället att det var fiskmåsen som tog den. Och apropå fiskmåsen: jag hade en gång en fransklärare på gymnasiet som påstod att när hon rättade våra tester i trädgården så blåste just två eller tre av elevernas tester bort med vinden. Märkligt nog var det de eleverna hon tyckte minst om. Fast detta hör ju inte alls hit egentligen, och har ingenting med filmen att göra förutom att den har en förmåga att leda åskådarens tankar på villovägar under och efter visningen. Jag ser det som en positiv grej och ser Det var ikke jeg, det var fiskmåsen gärna en gång till. Eller två. Eller tre.

Et enklare liv

Et_enklare_liv

Gunhild Enger sätter med sin film Et enklare liv fingret på något viktigt, något som man kanske känner av lite omedvetet emellanåt men som försvinner snabbt igen bland alla måsten och jobben och vardagen. Hon skildrar med en stoisk kamera en liten exemplarisk del av livet till ett äldre par, Ing-Marie och Carl. Både har fullt upp med att göra sitt liv så enkelt som möjligt, och som de moderna människorna de är gör de detta med hjälp av diverse redskap och maskiner. Utan kommentar följer vi dessa två i sina sysselsättningar. Tagit som enskilda företeelser är det lätt att känna igen idéer man kanske har haft själv, gräsklipparen som med hjälp av en snyggt satt lina gör arbetet alldeles själv eller det där med att köpa ett sådant där magiskt vibrerande bälte som smälter bort all fett man stoppar i sig. Betraktat i sin helhet genom kamerans nyktra öga skapar alla dessa verktyg och maskiner dock ett nästan surrealt tillstånd, en ond cirkel av ting som skapar behöv för nya ting, som inte kan kallas för annat än ironiskt. Det är lätt att sitta i biostolen och skratta, men tänker man lite längre och bortom Ing-Maries och Carls lite gammalmodiga instrument så fastnar skrattet i halsen. För visst har vi alla någon gång köpt den där prylen som skulle göra vårt liv så mycket enklare?

Den här artikeln har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.

Eva Sørhaug – 90 minuter (2012)

90-minutes

Ni vet, Bechdel-testet. Två kvinnor pratar med varandra i mer än en minut om något annat än män. Testet som under den senare tiden har blivit allt mer symbol för hur feministisk en film är. Det är ett blint test, som ser inte till en enskild films innehåll utöver ovannämnda frågeställning. Ett exempel där Bechdel-testet slår negativ är Eva Sørhaugs film 90 minuter som visades under Stockholm Filmfestival. En film av en kvinnlig regissör, med avsikt att dra bort täcket som ligger över ett aggressivt och nedslående kvinnohat och -förakt som annars göms bakom den skandinaviska medelklassens vitmålade lägenhetsdörrar.

Premissen är enkel: vi följer tre olika män, i varvade sekvenser, under de sista 90 minuterna i deras respektive liv. Från första minuten ligger en märklig stämning som en nedtryckande slöja över filmen. Det är obehagligt. Man känner att någonting otäckt ligger i luften. Något kommer att ske och det kommer inte att vara bra. Samma känsla, samma genre som Joachim Triers Oslo 31 augusti.

90 minuter är en nedslående film. I sin ensidiga beskrivning av karaktärerna – alla, inte endast de manliga – känns filmen otroligt negativ. Här finns inga argument, inga nyanser, inga förklaringar. De första 2 sekvenserna tillåter oss att känna en slags förtvivlan och uppgivenhet inför världen tillsammans med de 2 förövarna, men det som i helhetsbilden tar överhand är sekvens tre, som med sin misogynie genomsyrar resten av filmen totalt. Ingen medkänsla. Endast hat och meningslöst våld. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med den här filmen, den här upplevelsen. Jag vill egentligen inte rekommendera den, men även det tar emot. Jag blev genomskakad av filmen, men vet inte huruvida det var en bra sak.

90minutter2

Ur ett feministiskt och jämställdhetsperspektiv ger 90 minuter en märklig, unken eftersmak. Genom att välja tre män i olika åldrar ur samma samhällsskikt skiftar de skildrade situationerna från enskilda öden till ett generellt tillstånd, en – om än fiktional, så ändå påstådd – sanning. Istället för en djupare analys av ett faktiskt samhällsproblem får vi en generalisering som häller vatten på de kvarnar som påstår att feminismen går ut på manshat och att feminister tror att alla män är mördare och våldtäktsmän. Jag är övertygat om att det blir kontraproduktivt, och att det inte är detta som Eva Sørhaug ville skildra. Vilka är dessa tre män? Har de något med varandra att göra utöver att de dör under våldsamma och onaturliga omständigheter? Varför just dessa tre? Filmens koncept tror jag blir till sin egen fälla. Det är i och för sig en intressant approach att försöka avbilda en och en halv timme av tre människors liv. Däremot tillåts inga tillbakablickar, bredare porträttering av protagonisterna eller förklaringar. Kameran förblir en tyst åskådare och utan kommentar eller berättarröst fungerar den endast som “objektiv” och därmed i mina ögon värdelös vittne.

Filmen verkar vilja vara tydligt samhällskritisk, men den gräver för lite för att uppnå det målet. Bilderna stannar vid den glansiga, välinredda och finfriserade ytan och lämnar oss utanför, som de voyörer vi är. Som när vi läser i aftonbladet eller expressen om det senaste mordet och senaste skjutningen och ju närmare de involverade verkar vara vår egen klass, vår egen närvaro i samhället, desto större kick får vi av att vi minnsan är normala och har det bra. 90 minuter engagerar mig som åskådare på precis samma sätt. Tyvärr. Det är ett viktigt tema som tas upp, och Eva Sørhaug lyckas med att skaka åskådaren och förhoppningsvis sparka igång en diskussion.

90 minuter finns att köpa på DVD/Blu-ray i Norge.

Den här texten har tidigare publicerats här på filmamasoner.no.