Tagged: på bio

Ett svin på Wall Street

Vad gör man när månadens Filmspanarfilm blir en film som man från början känner sig väldigt skeptiskt inför, som man själv egentligen inte hade valt att se? Jag bestämde mig för att hänga på i alla fall när Movies Noir valde ut Scorseses nya DiCaprio-satsning The Wolf of Wall Street (2013). Innan visningen hade jag läst Christina McDowells öppna brev och även den här sammanställningen. Sedan kunde jag knappt undvika att ta del av diskussionerna om huruvida filmen är glorifierande (av protagonisten och dess handlingar) eller inte, men även om jag var skeptiskt så ville jag ändå försöka att vara öppen och se hur filmen som sådan beskriver huvudkaraktären och dennes liv och gärningar.

wolfofwallstreet1

Även efter filmvisningen kände jag mig tveksam, men ju mer jag tänker kring det jag har sett, desto mer ogillar jag filmen. Det finns ingen tvivel kring att Martin Scorsese är en briljant regissör som kan sitt hantverk. Filmen är skicklig gjord, med fantastiska insatser av de flesta skådespelarna och med en otroligt bra produktionsdesign. Men jag blev äcklad av den historia och de karaktärerna man följer. Det finns ett bottenlöst förakt för sina medmänniskor – och framförallt kvinnor – som Belfort och hans kompanjoner utstrålar som gjorde mig illamående. Det blev inte bättre av att folk i salongen skrattade åt scener som jag inte tyckte var det minsta roliga. Att kasta dvärgar som “levande dartspinne”? Visst tyckte somliga i salongen att det var både häftigt och roligt, och om inte det, så i alla fall såpass absurt att man kunde skratta högt över scenen som jag själv tyckte var hemsk.

wolfofwallstreet2

Men är det filmen som fördömer protagonistens handlingar, eller är det min egen bakgrund som styr hur jag uppfattar filmen? Man kommer ju inte ifrån sina egna erfarenheter och värderingar. Jag kände inte att filmen som sådan, med ljussättning, klippning, voice-over, musik och andra filmiska medel, förmedlar att det som vi bevittnar är fel – om man bortser från att man hänger med på några korta scener hur FBI börjar gräva i hans business, och från att han själv lite nonchalant nämner att allt det där han håller på med självklart var illegalt. Det är Belforts världsuppfattning som ligger i filmens centrum och som på så vis utgör en slags markör för vad som kan anses vara normal. Vi får knappt någon kontrast till hans badande i pengar, kvinnor och droger. Med det sagt så uppfattar jag ändå inte filmen som glorifierande, men som ett (misslyckat?) försök att ge en neutral bild av honom. Det är här en del av min kritik ligger: genom att inte ta ställning, genom att inte fördöma protagonisternas handlingar, så godkänner filmen dem. Jag undrar vems sida Scorsese står på egentligen: offrens, samhällets, eller kanske snarare den fascinerande Jordan Belforts vars självbiografi filmens manus är baserat på? Jag lutar åt det sistnämnda.

THE WOLF OF WALL STREET

Jordan Belfort är en bedragare, en manipulatör, ett svin. Jag känner igen typen: för ett par år sedan föll jag själv offer för en kvinna som lurade ett stort antal människor på pengar genom att låtsas hyra ut sin lägenhet. Hon blev tagen av polisen och dömd till ett år på rättspsyk eftersom hon lyckades övertyga rätten att det var hennes spelmissbruk som fick henne att begå brott. Kort tid efter hon släpptes började hon lura folk på nytt. Hon har hittills inte betalat en enda krona tillbaks eftersom hon även lyckas med att övertyga Kronofogden om att hon inte har något jobb, trots att hon berättar glatt på Twitter om vilket fantastiskt jobb hon har och vilket fint och stort hus hon bor i. Jag är övertygat om att hon, precis som Jordan Belfort, är en psykopat, en människa som inte fungerar som vi andra, som inte har medlidande, som inte bryr sig varken om samhällets regler eller om sina medmänniskor. Och det som stör mig mest med The Wolf of Wall Street är faktiskt att Jordan Belfort inte bara tjänar gott om nya pengar genom höjda säljsiffror samt royalties för sina memoarer (samt att han tydligen inte har betalat tillbaks särskild mycket till offren), men att han även äras genom ett litet cameo-uppträdande i filmens slut. Det luktar unket helt enkelt, och sådant vill jag inte stödja.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen: Fiffis Filmtajm, Except Fear, Fredrik on film, Fripps Filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, Jojjenito, Filmparadiset, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord.

Förfröjd: Before Midnight

before-sunrise

before-sunset

Det svider lite att behöva vänta extra längeen film som man nu har väntat på i nästan 10 år, bara för att man råkar bo i ett litet skandinaviskt land med en biografkedja som har monopol. Just nu är jag på semester hemma i Tyskland och sliter med att inte bara springa på nästa bästa bio och se den – jag längtar så mycket efter den här filmen att jag nästan skulle kunna stå ut med dålig dubbning. Det finns egentligen bara en sak som gör att jag kan hålla mig, och det är planen se hela trilogin tillsammans med min sambo på – bara en dag.

before_midnight

Crystal Pite

När man sitter  ensamt med hundra andra i ett mörkt rum och blir så omskakat att hjärtat slår en ända upp i halsen och lungorna känns som om de ska explodera, då måste man skriva om det. Försöka bearbeta, sätta ord på bilderna, rörelserna. An evening with Crystal Pite (en live överföring av en kväll med Nederlands Dans Theater) på Bio Rio i Stockholm var en sådan upplevelse. Intensiv, närgående, adrenalinfylld. Två koreografier som utforskar människan och hennes rädslor och gränser. Som grupp och som individ.

Nederlands Dans Theater 1 ~Frontier - Crystal Pite

I koreografin Frontier tas kroppen till gränsen mellan död och liv. Människan bli till en docka, med sin egen skugga som puppeteer. Vansinnet oscillerar mellan ryckande nerver och rörelser i slowmotion som är mindre kontrollerad av den egna viljan än av viljans skugga, den mörka ångesten och rädslan bakom vårt medvetande. Skuggorna samlar sig till flock som svarta stora fåglar, kråkor, ravens. I tjocka formationer tar de över scenen, rör sig framåt och bakåt i samma skede, vild och ändå kontrollerad, som om det fanns en större mening bakom deras utspredda vingar. Sorgenvögel.

Nederlands Dans Theater 1 ~Frontier - Crystal Pite

Kvällens första koreografi Parade börjar med en smärre chock för mig. När den ena clownen efter den andra inträder scenen genom ett papperstält är min clownfobi nära att ta över och jag nära att lämna salen. Jag tvingar mig själv att stanna, att fokusera bort från ansiktena och koncentrera mig på rörelser, ben, armar. Det sneda ljudet ger mig, precis som rörelsemönstren, lätt huvudvärk med växande panik och rädsla. Kaoset tar totalt över scenen när enmilitärparad marscherar in och försöker skapa ordning med visselpipa och klockspel.

Nederlands Dans Theater 1 ~PARADE- Crystal Pite

Det är krig, till synes oorganiserad och ändå koreograferad in i minsta detalj. De tar död på varandra, clownerna blir som djur, uniformerna slår ner allt som hamnar i vägen. När slag- eller slakt – fältet känns helt dött och lugnt slikar de varandras sår, de tappar sin gruppidentitet när de förlorar sina masker och uniformer och man skulle nästan kunna tro att det var möjligt att finna fred och en möjlighet att koexistera. Crystal Pite beskriver det vi ser som människans inre kamp mellan intellekt och instinkt. Det är en smutsig kamp som tröttar ut alla inblandade, och jag får lust att slicka mina egna mentala sår. Helst vill jag inte vara ensam med mig själv nu.

 

Förfröjd: Django Unchained

När Quentin Tarantino kommer med en ny film väntar hela världen. Jag har under åren sedan Kill Bill blivit mer försiktigt med min entusiasm, men när Tarantino gör en western med Leonardo DiCaprio och Christoph Waltz i två av de stora rollerna blir det ren förfröjd.

Nu har det kommit en ny trailer, och postern är så snygg att jag skulle vilja hänga upp den i vardagsrummet. Tyvärr måste vi här i Sverige vänta ända till slutet av januari 2013, men det lär vara värt det.

Julie Delpy – Le Skylab

Jag tillbringade så många timmar denna sommar med att se på kortfilm för Uppsala Internationella Kortfilmfestival att jag nästan hade glömt bort hur det är att sitta i en sval mörk biosalong och se en hel långfilm i lugn och ro, bara för nöjets skull. Men bara nästan. För när jag gick och såg Julie Delpys Jag minns en sommar (med den mycket bättre originaltiteln Le Skylab) det var ju precis så skönt som det alltid har varit. Dessutom var filmen verkligen perfekt som introduktion till min biohöst. Inget mästerverk, men underhållande, rolig och berörande.

Historien berättas ur Albertines perspektiv, som en tillbakablick under en – till en början – otrevlig tågfärd mot Paris. Hon är trött, sliten och irriterad över sina medresenärer, och när hon äntligen sitter i sitt säte driftar hennes tankar och minnen tillbaka till en stor familjefest en sommar under 70-talet. Här börjar den egentliga historien. Det är en slags coming of age-historia, vi hänger med när Albertine tar de första stegen mot tonårs- och därmed vuxenlivet, hur hon blir kär för första gången, får sin första mens, och kastas runt mellan att leka med de yngre kusinerna och samtidigt ta ansvar för dem.

Lik en metafor hänger hotet av en stor satellit (le skylab) som varje minut kan störta ner på jorden – lite mer konkret: på just den lilla byn i Bretagne där hela hennes familj ska fira hennes farmors födelsedag – över hela Albertines tillvaro, över hela filmen. Alla kan vara döda dagen efter. Det gäller att leva livet så intensivt som möjligt. Domedagskänslan blir till en katalysator som får familjevärlden att koka. Och visst är det sant att man kan välja sina vänner men inte sin familj? Här blir det diskussioner och hetsiga debatter, det bråkas och älskas och beundras och förtvivlas, allt inom loppet av ett par minuter.

Mitt i familjekomedin lyckas Julie Delpy att fånga in en socialpolitisk bakgrund på ett lågmäld sätt. Som när den ena fastern berättar att hennes man kräver att ligga tjugo gånger per natt och man senare hör hennes förtvivlade ex-soldat till make gråta om att han vill tillbaks till Afrika för att kriga, för att få känna sig som en man igen. Eller när den ensamma och lätt dementa gamla farbrorn som alla gärna glömmer bort försöker att ta livet av sig genom att hänga sig med en vattenslang. Det är i detta stunder man märker att även om den här historien utspelar sig för snart 40 år sedan så är den aktuell i kärnan.

Jag känner igen mitt egna 11-åriga jag i Albertine. Den blygsamma första förälskelsen och besvikelsen när hon ser att han redan har en flickvän. Att inte känna sig riktigt bekvämt i sina gamla kläder som andas barndom. Att hela tiden pendla mellan barndomens trygghet och nyfikenheten på framtiden, på det stora nya som väntar bakom första mensen, första kyssen. Familjen i Le Skylab andas samma energi och charm som familjen i Little Miss Sunshine, och Albertine påminner otroligt mycket om lilla Olive, bara att hon har hunnit bli ett par år äldre.

Le Skylab känns som en film typisk för Julie Delpy. Hennes styrka ligger i att konstruera och utforska familje- och relationsstrukturer, och det på ett charmigt, ärligt och roligt sätt. Det är full fart med en massa konflikter, missförståelser, verbal och framförallt nonverbal kommunikation, det skämtas, det skrattas, hela filmen andas liv. Livet med stort L. Denna energin som hänger över denna familjs tillvaro önskar jag att jag hade i mitt eget liv ibland. Däremot känner jag att ramhandlingen med tågfärden där den vuxna Albertine är irriterad över sina medresenärer som inte vill flytta på sig så att hon kan sitta tillsammans med sin lilla familj är onödig, malplacerad i denna 70-talsfest. Jag har en önskan om att ramen ska passa, men den gör inte det. Jag känner igen situationen. Jag hade gjort som hon och varit arg och irriterad och fått folk att flytta på sig så att jag kan sitta bredvid min pojkvän på tåget. Men det tillför inte filmen något, varken i början eller i slutet. Istället känns det som en annan film, en annan historia – den vuxna Albertines, om man så vill – som tränger sig på, och den filmen passar inte riktigt in där. Det förstör stämningen lite grand, och det är synd, för filmen är annars så vällyckad att jag gärna ser den igen.

Förfröjd: Life of Pi

Ang Lees filmer är alltid något att se fram emot. Brokeback Mountain berörde mig mycket starkt, och hans filmatisering av Förnuft och känsla tycker jag blev otroligt vällyckad. Tyvärr har jag fortfarande inte sett The Ice Storm och Lust, Caution, men båda står mycket högt på listan av filmer som jag vill se.

Och nu till vintern kommer ännu ett verk som tycks bli riktigt bra:

Enligt IMDb så ska den ha biostart till jul i Sverige. Vorfreude!

Wuthering Heights

Jag tycker ju otroligt mycket om allt som heter kostymdrama, mitt examensarbete på universitetet handlade om kläder i Jane-Austen-filmatiseringar, och ingenting slår en ny version av det jag redan har sett 50 gånger tidigare och läst minst lika ofta. Märkligt nog så hör inte riktigt Emily Brontes Wuthering Heights till mina stora favoriter. Det är en ganska lång stund sedan jag läste boken, och jag kan inte minnas att jag har sett någon filmatisering av boken heller. Tills nu. När jag läste för ett antal månader sedan att det skulle komma en ny filmversion på bio blev jag väldigt exalterad, och desto mer besviken när jag fick veta att ingen bio i Uppsala skulle visa den. Så jag tog chansen att se den fredag eftermiddag på Bio Victoria i Stockhom, efter en intervju för filmamasoner.no (som kommer upp nästa vecka).

Filmupplevelsen var fantastisk. Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011) är inte romantisk, den är inte lätt att ta till sig, den spärrar sig mot de vanliga kostymdrama-mallarna. Visserligen finns det kläderna, tidstypiskt tidigt 1800-tal. Kärlekshistorian, som är så väl känd att Kate Bush skrev en söt poplåt om Catherine och Heathcliff, står i centrum av filmens plot – och ändå inte. Det som däremot tränger sig på under hela visningen är mörkret, kylan, smutsen. Arnold får tillvaron där mitt i de vidsträckta engelska hedarna att kännas otroligt tung och ensam. Man jobbar hårt för sitt dagliga bröd, och det faller människorna inte lätt att öppna sig, att komma nära varandra, att ens acceptera varandra. Det pratas inte mycket i filmen, men relationerna blir desto mera fysisk – det är hårda slag, saliv, blog, jord, regn. Kameran kommer nära småkrypen, nära gräset, nära kroppen. Bilderna skapar obehag. Man blir utmattad av att uppleva den här filmen.

Jag vill inte återberätta plotten här (för detta hänvisar jag till wikipedia, eller ännu bättre, till att läsa boken själv – det lönar sig!), men koncentrera mig på de punkterna som jag anser vara väsentliga för filmen (spoiler alert!). Grundförutsättningen för filmen är att huvudpersonen Heathcliff blir intagen i familjen Earnshaw efter att familjefadern hittar honom på gatan under en resa, för att det är det rätta att göra som en god kristen. Heathcliff växer upp som en bror till barnen Cathy och Hindley. Medans Cathy blir hans lekkamrat och ljuspunkt som visar honom livet och lär honom att uttrycka sig, så blir sonen Hindely avundsjuk och framförallt våldsam över att plötsligt behöva dela sin plats i familjen med en främmande. I relationen till Hindley blir Andrea Arnolds val av en svart skådespelare till rollen av Heathcliff tydlig. Wuthering Heights blir plötsligt politisk och tar klar ställning mot rasism när Hindley med sina grova käkben och rakad skalle påminner om brittiska hooligans eller tyska neonazis, medans Heathcliff lika lätt skulle kunna vara ett ensamkommande flyktingbarn. Hindley påminner Heathcliff ständigt om hur utsatt och otrygg han är, och när familjefaren dör och Hindley ärver farmen tillskärps situationen märkbart: Heathcliff blir degraderad från familjemedlem till obetald och orespekterad dräng – man skulle lika gärna kunna säga slav.

Filmens mest centrala händelse har både förlösande och förödande effekt. Heathcliff hör hur Cathy berättar för någon annan att hon har tackat ja till att gifta sig med grannsonen, trots att hon i sitt hjärta vet att hon alltid kommer att älska Heathcliff. Denna bekännelse är förlösande för honom på det sättet att det får honom att ge sig av och göra något utav sitt liv. Han återvänder rik och välklädd, med synbart höjd status. När han får veta att Cathy verkligen har gift sig och övergett sin kärlek för honom så blir denna förlust och detta svek förödande för alla. Han börjar att systematiskt förstöra allas liv, inkluderat sitt eget, som han endast har kunnat se som något värdefullt genom Cathy och hennes kärlek till honom.

En bild som etsade sig fast hos mig är hur han långsamt hänger en hund vid ett staket. Bilden återkommer i filmens slut, där Hindleys försummade lilla son hänger de två sista hundarna på gården på precis samma sätt. Det är en obarmhjärtig värld utan hopp, där barn straffas för att de finns, och växer upp till vuxna som inte tar ansvar för sina handlingar. Kostymdramat kan nog inte komma längre ifrån romantiken än såhär.