Tagged: Scorsese

Ett svin på Wall Street

Vad gör man när månadens Filmspanarfilm blir en film som man från början känner sig väldigt skeptiskt inför, som man själv egentligen inte hade valt att se? Jag bestämde mig för att hänga på i alla fall när Movies Noir valde ut Scorseses nya DiCaprio-satsning The Wolf of Wall Street (2013). Innan visningen hade jag läst Christina McDowells öppna brev och även den här sammanställningen. Sedan kunde jag knappt undvika att ta del av diskussionerna om huruvida filmen är glorifierande (av protagonisten och dess handlingar) eller inte, men även om jag var skeptiskt så ville jag ändå försöka att vara öppen och se hur filmen som sådan beskriver huvudkaraktären och dennes liv och gärningar.

wolfofwallstreet1

Även efter filmvisningen kände jag mig tveksam, men ju mer jag tänker kring det jag har sett, desto mer ogillar jag filmen. Det finns ingen tvivel kring att Martin Scorsese är en briljant regissör som kan sitt hantverk. Filmen är skicklig gjord, med fantastiska insatser av de flesta skådespelarna och med en otroligt bra produktionsdesign. Men jag blev äcklad av den historia och de karaktärerna man följer. Det finns ett bottenlöst förakt för sina medmänniskor – och framförallt kvinnor – som Belfort och hans kompanjoner utstrålar som gjorde mig illamående. Det blev inte bättre av att folk i salongen skrattade åt scener som jag inte tyckte var det minsta roliga. Att kasta dvärgar som “levande dartspinne”? Visst tyckte somliga i salongen att det var både häftigt och roligt, och om inte det, så i alla fall såpass absurt att man kunde skratta högt över scenen som jag själv tyckte var hemsk.

wolfofwallstreet2

Men är det filmen som fördömer protagonistens handlingar, eller är det min egen bakgrund som styr hur jag uppfattar filmen? Man kommer ju inte ifrån sina egna erfarenheter och värderingar. Jag kände inte att filmen som sådan, med ljussättning, klippning, voice-over, musik och andra filmiska medel, förmedlar att det som vi bevittnar är fel – om man bortser från att man hänger med på några korta scener hur FBI börjar gräva i hans business, och från att han själv lite nonchalant nämner att allt det där han håller på med självklart var illegalt. Det är Belforts världsuppfattning som ligger i filmens centrum och som på så vis utgör en slags markör för vad som kan anses vara normal. Vi får knappt någon kontrast till hans badande i pengar, kvinnor och droger. Med det sagt så uppfattar jag ändå inte filmen som glorifierande, men som ett (misslyckat?) försök att ge en neutral bild av honom. Det är här en del av min kritik ligger: genom att inte ta ställning, genom att inte fördöma protagonisternas handlingar, så godkänner filmen dem. Jag undrar vems sida Scorsese står på egentligen: offrens, samhällets, eller kanske snarare den fascinerande Jordan Belforts vars självbiografi filmens manus är baserat på? Jag lutar åt det sistnämnda.

THE WOLF OF WALL STREET

Jordan Belfort är en bedragare, en manipulatör, ett svin. Jag känner igen typen: för ett par år sedan föll jag själv offer för en kvinna som lurade ett stort antal människor på pengar genom att låtsas hyra ut sin lägenhet. Hon blev tagen av polisen och dömd till ett år på rättspsyk eftersom hon lyckades övertyga rätten att det var hennes spelmissbruk som fick henne att begå brott. Kort tid efter hon släpptes började hon lura folk på nytt. Hon har hittills inte betalat en enda krona tillbaks eftersom hon även lyckas med att övertyga Kronofogden om att hon inte har något jobb, trots att hon berättar glatt på Twitter om vilket fantastiskt jobb hon har och vilket fint och stort hus hon bor i. Jag är övertygat om att hon, precis som Jordan Belfort, är en psykopat, en människa som inte fungerar som vi andra, som inte har medlidande, som inte bryr sig varken om samhällets regler eller om sina medmänniskor. Och det som stör mig mest med The Wolf of Wall Street är faktiskt att Jordan Belfort inte bara tjänar gott om nya pengar genom höjda säljsiffror samt royalties för sina memoarer (samt att han tydligen inte har betalat tillbaks särskild mycket till offren), men att han även äras genom ett litet cameo-uppträdande i filmens slut. Det luktar unket helt enkelt, och sådant vill jag inte stödja.

filmspanarnaDet här inlägget är en del av Filmspanarnas bloggmaraton – här kan du läsa vad de andra deltagarna tyckte om filmen: Fiffis Filmtajm, Except Fear, Fredrik on film, Fripps Filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, Jojjenito, Filmparadiset, Movies Noir, Rörliga bilder och tryckta ord.