Tagged: Stockholm

Förfröjd: Tempo 2014 – the special stuff

Om ett par veckor är det dags för årets upplaga av Tempo dokumentärfestival. Jag har fått äran att representera festivalen inför bloggvärlden, och bloggvärlden inför festivalen, en lite märklig dubbelroll. Jag är dock övertygat att det blir väldigt roligt att för tredje året i rad besöka Tempo, och att vara en av tre officiella festivalbloggare.

Festivalprogrammet släpptes för ca två veckor sedan, och det ser så himla lovande ut! Massvis med intressanta och spännande filmer, och i tillägg en hel drös med roliga specialevent. De här ser jag personligen mest fram emot:

Billie Jean King

Popup Bio – The Battle of the Sexes: lördagen den 8 mars kl.16:00 på Bio Rio. I samarbete med Nonstop Entertainment visas den historiska tennismatchen mellan Bobby Riggs och Billy Jean King, som var första gången en kvinna och en man möttes i en sådan stor tennismatch. Internationella kvinnodagen till ära blir det samtal efteråt, och för mig (som vanligtvis inte är så pepp på sportfilm) låter den här visningen som en riktigt intressant grej.

interaktiv-visning

Interaktiv filmvisning av 48 Hour Games: Något sådant har jag aldrig varit med om, så det vill jag ju vara med om: publiken bestämmer hur filmen ska vidareutvecklas. Ett experiment där filmens berättartekniska gränser verkligen kommer att sprängas. Torsdag 6 mars kl.17:00 på Salong 4.

dagensutopiker

Dagens utopiker: från onsdag till söndag kl.19:00 på Debaser Strand får vi höra olika personers tankar kring årets festivaltema Utopia. Mest spänd är jag på Nazem Tahvilzadeh söndag 9 mars, och självklart på den hemliga gästen som ska tala på lördagkväll. Överraskningar är bäst!

theunknownknown

Filmfrukost på Bio Rio: Det har ju blivit tradition att äta frukost på Bio Rio unter Tempo, så självklart vill man vara me i år igen! På söndagen den 9 mars kl.11:00 visas Erroll Morris nya film The Unknown Known om och med Donald Rumsfeld, med efterföljande samtal om filmen. Bra mat + bra film = bästa starten på dagen.

Lohengrin

Vi fick besök över påskhelgen, av en god vän från Oslo. Eftersom både han och jag älskar opera låg det rätt nära att ta en liten tur till Stockholm för att få med oss premiären av Kungliga Operans nya uppsättning av Wagners Lohengrin. För mig var detta första gången med Lohengrin, och andra gången med Wagner (efter Stefan Herheims brillianta uppsättning av Tannhäuser i Oslo 2010) och jag blev alldeles ifrån mig så vacker var musiken.

När jag var för första gången på Kungliga Operan (vi såg Flickan från Västern i en riktig fin uppsättning, inkluderat svartvit filmprojektion på träväggen i scenografin) så satt jag ytterst på andra balkong och upplevde akustiken som en liten katastrof. Samtliga solister drunknade i en gröt av orkesterljud. Bort­skämd som jag är av operabygget i Oslo med sin fantastiska akustik är jag van vid att ljudet ska vara lika bra i hela salen, men så är det alltså inte i Stockholm. Den här gången satt vi lite längre in mot mitten, men fortfarande på sidan av andra balkongen, och även om akustiken fungerade bättre än under Flickan från Västern så var den tyvärr långt ifrån riktigt bra. Det som den här gången tillkom i besvikelse var att regissören inte alls tänkte på att det faktiskt sitter folk på sidan där sikten är lite begränsad. Mycket av det som skedde på vår sida av scenen gick vi miste om, och även om vi har fantasi nog för att fylla i luckorna själva, så hade inte uppsättningen tagit skada av en mer centrerad användning av scenutrymmet.

Men musiken. Musiken! Orkestern började spela direkt efter salen mörkades, utan den vanliga applåden när dirigenten kommer in, och ouvertyren bara svepte bort vardagen. Här var det magi, det var storartat och alldeles underbart, här kunde vad som helst ske. Men så blir det grått och mörkt och väldigt förvirrande på scen, medan den storslagna musiken fortsätter och orkestern tillsammans med Michael Weinius som Lohengrin räddar kvällen.

I grunden finns det många intressanta idéer i denna bleka iscensättning av regissör Stephen Langridge. Det förstorade, överdimensionerade fingeravtrycket på ridån återkommer på Härroparens och trumpetspelarnas 70tals-kavajer, på tapeten i det nygifta parets sängkammare, och Lohengrins fingeravtryck sätts med stor tydlighet på äktenskapskontraktet bredvid Elsas namn. Att denna opera handlar om identitetsfrågor kan man inte missa. I programhäftet får man veta att handlingen har förlagts till 70-talets terrorpräglade Nordirland och Belfast, och visst stämmer detta överens med folkets trenchcoats i grå och beige, med Lohengrins slitna svarta skinnjacka och med bilvraket och den omkullfallna ledningsstolpen på scenen under första akten. Men hur passar då de tyska polisuniformerna in i konceptet? Och den grällblå videoinstallationen som visst skulle vara ett snyggt take på svanen, men som inte alls passar in i den dystra askfärgade verkligheten på scenen.

Inemellan dyker huvudpersonerna upp som dockliknande varelser, som både återberättar och förutspår det som sker, nästan som om de vore marionetter i Härroparens händer. Även detta ett fint koncept, som tyvärr bara skär sig något otroligt med allt det andra. Att Elsa om och om visas sovande i en säng hängandes i luften pekar på att det som sker kanske bara är en ond dröm, men även denna idé blir inte konsekvent genomförd från början till slut. När hon i frisyr och ljusblå trench påminner starkt om Kim Novaks karaktär i Hitchcocks Vertigo återkommer associationerna om identitet och falskspel, något som förstärks när Ortrud kommer klädd som om hon var Elsas onda tvilling. Att Ortrud kan föreställa en mörk, förstörande sida av Elsa är en fantastisk idé som jag gärna hade sett fördjupad, men tillsammans med allt annat som skedde på scenen var patchworkkaoset komplett. Så kändes helheten som resultatet av en handfull bra koncept som blev körd genom en mixer. Det är synd när delarna var för sig visar så stor potential för att sedan löpa ut i menlöshet. Kill your darlings!

Jag kan väl sammanfatta detta som en blandad kväll. Ett antal intryck ur uppsättningen ekar kvar, vissa positiva, helheten kaotisk. Men musiken. Musiken och Michael Weinius! Tack och lov får jag höra om hela kvällen på radio (i en månad i alla fall). Det kan verkligen rekommenderas.