Tagged: tempo dokumentärfestival

Tempo 2014: Stop the Pounding Heart

Jag var så nyfiken på filmen med den här vackra titeln. Överhuvudtaget är jag alltid svag för vackra film- och boktitlar, och i dokumentärfilmens värld verkar det finnas extra många sådana. Stop the Pounding Heart följer en tonårstjej i Texas i hennes vardag som präglas av familjen, bibelstudier och hårt arbete.

Stop-the-Pounding-Heart-2

Sara är 14 år och uppvuxen i en sträng religiös familj som försörjer sig på gethållning, där kvinnorna tidigt lär sig att de är underordnade männen och till för att hjälpa dem, och där en date är det sista man borde tänka på – även om man såklart ska ha giftermål som högsta mål och dröm. Det är i det här paradoxet berättelsen lägger och fäster sig, en så lågmäld och tyst berättelse att man egentligen bara knappt kan ana den. För hur ska Sara kunna närma sig den där pojken hon har fått ögon öppnad för, och han kanske för henne? Hur kan man vara säker att ens känslor är rätt? Hur ska man kunna leva med sitt tvivel, med osäkerheten, med livet? Och vad om man kanske inte vill gifta sig i alla fall?

Stop the Pounding Heart har några otroligt vackra scener mitt i all sin realism bland gevär, getter och rodeoövningar, och jag önskar att det hade funnits lite mer av den visuella magin som dessa scener utstrålar. Ett tyst ögonblick där Sara tittar ur fönstret. Systrarna på picknick i vackra söndagsklänningar som tagna ur 1800-talet. Sara och Colby som står och tittar på ett brinnande kors.

stop-the-pounding-heart

När jag i efterhand läser i programhäftets sammanfattning att filmen handlar om Saras rebellion mot ett arrangerat äktenskap så känns det som att det är något som har helt gått förbi mig. Det kanske det har? För mig är det här en varsam tillnärmning av tonårens känsloförvirring, tvivlar, drömmar och önskemål, i en värld som är striktare och hårdare än min, en värld som ligger lika långt ifrån mig som min egna tonårstid, men som kanske ligger närmare än jag känner mig bekväm med.

Filmen visas ikväll kl.17:00 och söndag kl.20:45 på Bio Victoria.

Tempo 2014: Twenty Feet from Stardom

Twenty-Feet-From-Stardom

Hur kan man inte gilla en film fylld med underbar musik? Andra året i rad har nu en musikdokumentär vunnit en Oscar för bästa dokumentär, och även i år är det en film om intressanta personligheter utanför rampljuset och om deras kamp i musikbranschen. Twenty Feet from Stardom introducerar oss till stor popmusik, till låtar som alla har hört hur många gånger som helst, men den här gången får vi först och främst träffa dem som sjunger i bakgrunden till de stora stjärnorna.

Är det verkligen ett misslyckande att “endast” vara bakgrundssångare? När man har så stor talang, borde man då inte per automatik lyckas med att bli stjärna? Det är några av frågorna som kvinnorna (och männen) i filmen resonerar kring. Regissör Morgan Neville väver ihop intervjuer, aktuellt inspelade sekvenser och mängder med fantastisk arkivmaterial till en spännande och komplex film. Det som på första ögonkastet enbart verkar handla om de individuella sångerskornas personliga berättelser och livsöden blir i summan till något mycket större – till en allmän berättelse om en marginaliserad yrkesgrupp inom musikindustrins och popmusikens historia.

Se årets Oscars-vinnande dokumentär under Tempofestivalen, lördagen den 8 mars kl.18:00 på Bio Victoria.

Förfröjd: Tempo 2014 – filmerna

Om en vecka har årets Tempofestival blivit invigd, och massor av spännande filmer väntar på att bli sedda. Här är ett litet urval med visningar som jag själv är mest nyfiken på:

FreakOut_picture

Freak Out (Carl Javér, Sverige 2014)

Ett gäng ungdomar får nog av dagens konsumtionssamhälle, startar ett kollektiv i alperna och läser Herman Hesse. År 1900. Jag vet så otroligt lite om ungdomskulturer innan 1960-talet, och det här verkar så spännande och samtidigt så bekant att jag bara MÅSTE se den här filmen. Fredag 18:15 på Bio Rio eller Söndag 17:10 på Victoria 2.

bikes_vs_cars

Bikes vs. Cars (Fredrik Gertten, Margarete Jangård)

Har man själv varit med och finansierat en film så vill man ju se vad man får för pengarna. Fredrik Gertten satsade på en Kickstarter-kampanj för att producera sin nya film Bikes vs. Cars, jag gav honom pengar och då ska jag självklart passa på att se hans work in progress-visning. Onsdag 11:15 på Bio Rio.

Kismet-08

Kismet (Nina Maria Paschalidou, Grekland 2013)

En dokumentär om turkiska såpoperor, deras kvinnliga producenter, manusförfattare och publik – och om historiernas inflytande på deras liv. Jag har alltid varit svag för metafilm, och tycker fortfarande att kvinnliga filmskapare syns alldeles för lite. Här får jag både och – det måste ju bli bra! Lördag 20:00 på Victoria 4.

MyLoveAwaitsMe

My Love Awaits Me by the Sea (Mais Darwazah, 2013)

Hur kan man återvända till en plats som bara existerar i ens minne? Det undrar filmskaparen Mais Darwazah i filmen, men jag tror att det är en frågeställning som alla som har flyttat långt under sin uppväxt ställer sig då och då. Vad väntar där? Det är högst konkreta och viktiga funderingar som jag själv har slagits med många gånger, och just därför ser jag så mycket fram emot att se My Love Awaits Me by the Sea. Fredag 21:15 på Victoria 2 och Söndag 20:20 på Victoria 4.

Förfröjd: Tempo 2014 – the special stuff

Om ett par veckor är det dags för årets upplaga av Tempo dokumentärfestival. Jag har fått äran att representera festivalen inför bloggvärlden, och bloggvärlden inför festivalen, en lite märklig dubbelroll. Jag är dock övertygat att det blir väldigt roligt att för tredje året i rad besöka Tempo, och att vara en av tre officiella festivalbloggare.

Festivalprogrammet släpptes för ca två veckor sedan, och det ser så himla lovande ut! Massvis med intressanta och spännande filmer, och i tillägg en hel drös med roliga specialevent. De här ser jag personligen mest fram emot:

Billie Jean King

Popup Bio – The Battle of the Sexes: lördagen den 8 mars kl.16:00 på Bio Rio. I samarbete med Nonstop Entertainment visas den historiska tennismatchen mellan Bobby Riggs och Billy Jean King, som var första gången en kvinna och en man möttes i en sådan stor tennismatch. Internationella kvinnodagen till ära blir det samtal efteråt, och för mig (som vanligtvis inte är så pepp på sportfilm) låter den här visningen som en riktigt intressant grej.

interaktiv-visning

Interaktiv filmvisning av 48 Hour Games: Något sådant har jag aldrig varit med om, så det vill jag ju vara med om: publiken bestämmer hur filmen ska vidareutvecklas. Ett experiment där filmens berättartekniska gränser verkligen kommer att sprängas. Torsdag 6 mars kl.17:00 på Salong 4.

dagensutopiker

Dagens utopiker: från onsdag till söndag kl.19:00 på Debaser Strand får vi höra olika personers tankar kring årets festivaltema Utopia. Mest spänd är jag på Nazem Tahvilzadeh söndag 9 mars, och självklart på den hemliga gästen som ska tala på lördagkväll. Överraskningar är bäst!

theunknownknown

Filmfrukost på Bio Rio: Det har ju blivit tradition att äta frukost på Bio Rio unter Tempo, så självklart vill man vara me i år igen! På söndagen den 9 mars kl.11:00 visas Erroll Morris nya film The Unknown Known om och med Donald Rumsfeld, med efterföljande samtal om filmen. Bra mat + bra film = bästa starten på dagen.

Tempo kortfilm

En sak jag gillar med Tempo Dokumentärfestival är att det inte bara bjuds på långa, kvällsfyllande dokumentärer, men även kortfilmsdokumentärer. Det visades två programblock med sammanlagd 7 filmer som tävlade om Tempo Short Award 2013. Filmerna utgjorde ett balanserat program med allvarliga, roliga och knäppa filmer som dessutom alla på ett eller annat sätt platsade in i årets festivaltema “Speak your mind!”.

flogstavralet

Den filmen som kanske drog till sig mest uppmärksamhet på förkant är Johan Palmgrens Flogstavrålet, en dokumentär om ett av Uppsalas ökända studentbostadsområden – i 3D. Varje kväll klockan 10 öppnar hundratals med studenter sina fönster för att skrika ut sin ilska och frustration. Olycklig kärlek, stulen mat, det lyhörda huset, den repande blåsorkestern. Det är en fin liten dokumentär, men för mig så tillförde inte 3D-tekniken någonting – tvärtom, filmen blev mörk och suddig, och brillorna över de vanliga glasögonen var nära att trilla av flera gånger. Visst är det en intressant tanke att använda 3D även i dokumentärfilm, men då tycker jag att filmens objekt behöver rättfärdiga användningen, och i denna film vars egentliga styrka skulle kunna vara ljudspåret känns det onödigt och delvis störande.

biografi

Störst intryck på mig gjorde en biografi med väldigt speciell form. Livet till Ola Svensson, lovande socialdemokratisk ungdomspolitiker med nästan grotesk stor kropp, återskapas i Biografi med hjälp av två skådespelare, en overheadprojektor, arkivmaterial, en ordförandeklubba och en tamburin. Manuset skrevs utifrån regissör Magnus Bärtås minnen av Ola Svensson, samt det lilla dokumentära material som finns bevarat efter Olas död. De två skådespelarnas delade monolog förmedlar en intensitet, en förtvivlan, men också en kontrast mellan, som regissören i samtalet efter filmen beskriver det, de två olika kropparna – den stora, gigantiska innan sjukdomen, och den utmärglade i slutet av hans liv. Tamburinen används för att skapa en rytmisk ljudmatta, som under vissa stunder blir så bedövande och outhärdlig att jag håller mig för öronen. Ljudet skapar en sådan obehag att jag gärna vill lämna salongen och ändå tvingar mig stanna kvar. Som att man skulle vilja lämna kroppen bakom sig för att slippa sjukdomens outhärdlighet.

kärleksförmedlingen

Kärleksförmedlingen av Martina Carlstedt vann Tempo Short Award 2013. Svetlana driver en datingagentur i Archangelsk i Ryssland, så att folk som har fullt upp med jobb, barn och livet får hjälp att träffa den stora kärleken. Vi hänger med under den plågsamma stunden där kunden ska beskriva sig själv och sin drömpartner. Vi följer med på den där fösta dejten, den pinsamma tystnaden när hon märker att han inte alls är intresserad av vad hon har att berätta, att de pratar förbi varandra. Salongen ekar av skratt när vi lyssnar på olika individers önskemål och utlägg om hur den perfekta kvinnan borde bete sig: “Jag gillar inte kvinnor som har husdjur. Det enda husdjur en kvinna borde ha är hennes man.” Det är lätt att skratta här, och filmen balanserar med lätthet mellan allvar och humor, mellan seriöst letande efter en livskamrat och charmigt flörtande. Och sist men inte minst sitter det kvar en liten tanke om att detta lika gärna hade kunnat vara resultatet av en datingsida i Sverige. Hoppet dör sist.

För dig naken (2012)

Hur ska man kunna hitta kärleken när man knappt klarar av att älska sig själv, att se något i sig själv som man kan tycka är älskvärt? Sarah Broos dokumentär För dig naken (2012) följer konstnären Lars Lerin i jakten efter lyckan och kärleken efter många år med alkoholism, terapier och brustna hjärtan. Sökandet har fört honom på långa vägar, och när det till slut äntligen klickar är det Junior från Brasilien som han träffar på nätet. Junior ska komma till Sverige. De ska se om det kan bli något utav det som verkar helt omöjligt. Det är här filmen börjar egentligen: vid första mötet på Arlanda.

De kan inte varandras språk. De pratar mer med blickar och händer än med ord. De staplar sig genom stora emotioner, med hjälp av knagglig engelska och en ordbok. De visar så mycket välvilja för varandra, det här måste gå bra. Man kanske bara måste bestämma sig för att bli kär?

Regissören Sarah Broos är Lars Lerins guddotter. De har varit en del av varandras familjer ända sedan hon föddes. Ingen annan hade kunnat göra den här filmen. Ingen annan hade kunnat komma så nära, fånga så berörande ögonblick, få konstnären att prata så utlämnande om sina känslor. Det märks att hon tillhör de som står honom nära. Hon fungerar också som berättare för filmen när hon sammanfattar början av historian, och redovisar viktiga händelser på ett klart och effektivt sätt framför de vackraste bilderna av det värmländska landskapet. Landskapet intar en alldeles särskild plats i filmberättelsen, både som bakgrund och som en slags ridå, ett tomrum mellan scenerna. De värmländska skogarna, ängarna, Fryken.

Jag tror mig märka att Sarah Broos försöker att göra filmen så jämställd som möjligt, att visa båda parter lika mycket, men det måste vara dömt att misslyckas. Det är konstnären Lars Lerin, med all sitt bagage, sin ångest och sin osäkerhet, sina drömmar och sin lycka som står i centrum. Filmen utgör ett underbart porträtt av honom, som, trots att hans konst bara dyker upp i periferin, gör åskådaren mer nyfiken på hans akvareller. Samtidigt lyckas filmen också med att ge den som är mer bekant med Lerins konst ett djupare intryck av varifrån hans konstnärskap härstammar.

Även om vi inte blir lika nära med Junior som med Lars så utgör han en viktig motpunkt. Han utstrålar en värme och en optimism och en önskan om att lyckas som är svår att inte bli berörd av. Hur svår och tung kulturchocken efter hans ankomst till Sverige måste ha varit får vi aldrig veta, men vi kan skymta en skugga av det genom Lars Lerins ögon när de mot slutet av filmen åker till Brasilien för att träffa Juniors familj.

För dig naken är ett kärleksfullt och kärleksfyllt dokument. Filmen visar hur bräckliga vi människor är i vår oändliga törst efter kärleken, men framförallt visar den att det är värt att kämpa för ett lyckligt liv.

Filmen är en samproduktion mellan Alma Film, SVT och Film i Värmland, och visas just nu på Folkets Bio i Sverige.

Denna text har först publicerats på filmamasoner.no

Ingen man i sikte

Ingen man i sikte (2012) är en av filmerna som Tempo Dokumentärfestivalen hade plockat fram specifikt för visning på kvinnodagen i år. Filmen följer tre generationer av lesbiska kvinnor i deras vardag. Marja och Bodil tillhör den första generationen öppet lesbiska och håller nu i ålderdomen på att flytta ifrån sitt hus i Norge till en lägenhet på grekiska ön Lesbos. Regissören Mette försöker att få barn tillsammans med sin fru Stina. Unga Martine önskar egentligen ingenting mer än att inte bli pressad in i könsroller och kategorier.

Hur hittar man sin roll i en parrelation utanför normen, där det inte finns någon man? Hur förhåller man sig till omgivningen och förväntningarna som samhället ställer? Regissören Metta Aakerholm Gardell tar utgångspunkt i sitt eget liv och den kris hon en dag finner sig själv i när hon inte längre vill definera sig själv som lesbisk och är trött på att stå på barrikaderna och kämpa för sina rättigheter. Istället känner hon att hon vill skaffa barn och bilda traditionell kärnfamilj tillsammans med sin fru. Det blir en personlig resa där vi får träffa de andra kvinnorna i hennes familj, där vi får vara med om försöken att få ett barn och där vi får en liten smak av det hon gillar bäst i livet: att bada naken.

Det är en otrolig positiv och livsbejakande film. Som ung heterosexuell kvinna i en fast relation tillhör jag kanske inte till filmens uppenbarliga målgrupp, men Ingen man i sikte har en kärna som handlar om mer än bara lesbiska kvinnor. Den handlar om hur man hittar sin egen plats både i en parrelation med också i relation till samhället. Hur definerar man sig själv och ens roll i förhållande till ens medmänniskor? Hur förhåller man sig till kategoriserande grupptillhörigheter, och kan man undgå dem? Varför ska just det ena sättet att leva sitt liv vara bättre än det andra?

Regissörens egna, personliga berättarröst knyter samman filmen och därmed också de tre generationerna. Här får vi ett viktigt dokument som både visar den stora ensamheten som de som först kämpade för lesbiskas rättigheter betalade med i utbyte för att få leva sitt liv oinskränkt och fritt, men också hur flytande könstillhörigheterna har blivit. Sist men inte minst är det ett väldigt uppfriskande stycke film där det verkligen, för en gångs skull, inte finns en enda man i sikte.

Filmen är producerad av Mantaray Film i samarbete med TV2 och SVT och med stöd från Norska Filminstitutet, Svenska Filminstitutet och Fritt Ord. Ingen man i sikte visas på Bio Rio den 1. april kl.15:30, och på SVT den 12.april.

Denna text har först publicerats här på filmamasoner.no

Sarah Palin: You Betcha!

Igår såg jag Nick Broomfield’s och Joan Churchill’s dokumentär Sarah Palin – You Betcha! på SVT1 rätt sent om kvällen. Jag hade missat den på Tempofestivalen, och eftersom jag då hade hört mycket positivt om både filmskaparna och själva filmen ville jag nu gärna se få med mig den. Jag blev faktiskt ganska besviken.

Filmen bygger i stort sett på premissen att få till en intervju med Sarah Palin, och i avsaknaden av denna intervju blir det istället intervjuer med hennes föräldrar, bekanta, folk hon växte upp med, folk hon jobbade tillsammans med. Mycket av det vi ser i dokumentären är regissör Nick Broomfield som springer omkring i Wasilla, Alaska, iklädd winterkläder och varma kängor med en stor mikrofon i handen. Vi blir därmed ständigt påmind om att här sker hårt journalistiskt arbete, om att här jagas sanningen. Tyvärr så tar denna ständiga jakten också bort fokuset ifrån vad annars hade kunnat vara en intressant redovisning om hennes uppenbarligen schizofrena personlighet.

Det politiska budskapet som förmedlas blir tydligt mycket tidigt i filmen. Även om Broomfield själv påstår att de gick in i processen utan förutfattade meningar och med en öppen attityd, så blir det snart klart att målet med filmen blev att visa att Sarah Palin är en egoistisk och hänsynslös sociopat – något som jag känner att de flesta som inte är hennes fans redan vet. Dokumentärens berättelse är mycket tydligt korreograferad och editerad. I början av filmen står ett antal positiva uttalanden ifrån folk som man kan tro fortfarande står henne nära. Först under filmens gång märker vi att alla dessa har hamnat i konflikt med Sarah Palin, att ingen – utom hennes föräldrar – har något mer att göra med henne. Detta undergräver den skenbara balanseringen som de positiva meningarna om henne skulle tillföra. Vi möter fer och fler av de som en gång hjälpte henne framåt i karriären och som hon sedan droppade som en het potatis. Utom hennes alltför välkända misstramp i offentligheten får vi höra om hennes förakt för intelligens, hennes inblandning av det privata i det politiska, hennes totala oförmåga att ta till sig kritik. Även om en större del av dokumentären går ut på att visa hur svårt det är att få en intervju eller en statement i hennes favör eller från henne själv, så känns det inte helt trovärdigt. Jag tänker mer än en gång att det borde väl ha varit möjligt att hitta någon mer som vill tala positivt om henne.

Alltsammans ger filmen en lite konstig eftersmak. Även om jag gärna tror på dens huvudsakliga politiska budskapet, så känns filmen “biased”, som om regissörerna gick in i arbetet med mål att hitta bevis för det de anser vara sanningen om Sarah Palin. Uansett om detta nu är sant eller inte (och jag tenderar ändå till att tro på det) så hade jag önskat mig lite mindre fokus på halvhjärtade försök att få en statement från dem som är positiva till henne, och lite mindre partiskt arbete.

Alla vilda – en film med Birgitta Stenberg

Jag visste ingenting om BirgittaStenberg innan årets Tempo dokumentärfestival. På kvinnodagens eftermiddag fick jag se och höra henne i en panel om kvinnlighet och kropp, och senare på kvällen även uppleva henne i filmen Alla vilda (2012) på Bio Rios stora duk. Hon är en imponerande kvinna som lever ett upplevelsefyllt och färgstarkt liv. Hon har starka åsikter och det kommer inte som en överraskning att hon står som förebild för många unga kvinnor än idag.

I Alla vilda tar regissörerna Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson den nästan 80-åriga Birgitta på en resa över hela världen för att träffa gamla vänner och bekanta – de människorna som hon delade sitt liv med under 50-talet i Paris, Rom och New York. Då hade hon som ung flicka lämnat Sverige för att hon var övertygad om att livet och poesin fanns någon annanstans. Hon ville vara fri och utforska allting och gav sig själv uppgiften att skriva om världen som den är. Man kan säga att det är hennes livs kallelse, och så kan den här dokumentärfilmen ses som en fortsättning av hennes autobiografiskt präglade litterära verk.

Filmen intar ett fluga-på-väggen-perspektiv och kameran följer “obemärkt” när Birgitta träffar sina gamla vänner och samtalar med dem, och när hon går själv genom städerna och återupplever platserna där hon tillbringade tidigare delar av sitt liv. Under dessa promenader och upptäcktsfärder får vi höra henne själv berätta om relationerna och platserna och allt hon upplevde där, vi får ta del av hennes åsikter om sexualitet, om drogerna och om samhället. Och ja, hon är fortfarande lika energisk i sin vilja att leva ett fritt och obundet liv, och i sin önskan att fler kunde skaka av sig samhällets konventioner och bli mera öppen, mera tolerant, mera fri. Hon inspirerar när hon talar och berättar, man får en önskan om att man hade velat vara med i Paris på 50-talet.

Ändå saknas det något. Jag saknar av en kritisk blick när hon berättar, nästan lite vid sidan av, att hon under sitt amfetaminmissbruk blivit sexuellt utnyttjad, men att hon då i alla fall fick något att skriva om. Jag saknar också att regissörerna inte grävde lite djupare när hon medger att hon saknar barn, men att hon medvetet valde att inte få några för att kunna leva det liv hon ville ha. Filmen nuddar vid ett stort antal ömma och viktiga punkter utan att ta dem något steg vidare. På så sätt blir filmen ytlig, ett skådespel för fansen. Detta gör filmen lite för lättsam för att nå den djup och den klass man anar att subjektet hade kunnat ge. Birgitta håller filmen, och därmed åskådaren, på en arms längd. Det är synd, för att hon är en ofattbart rolig och mångsidig personlighet, och verkar uppenbarligen ha så mycket att ge av klokhet och erfarenheter. Trots det är det en fin film, ett intressant dokument som är värt att ses och som förhoppningsvis kan inspirera många till att ta steget till det liv de vill leva.

Filmen är producerad av Atmo Media Network AB i samproduktion med Film i väst och i samarbete med SVT. Alla vilda visas under en turné på Folkets Bio i Sverige de närmaste veckorna.

Denna text har först publicerats här på filmamasoner.no.

 

Våga minnas

Under Tempofestivalen visades massor med riktigt färsk och ny dokumentärfilm, det var Sverige-premiärer och världspremiärer och unika möjligheter att uppleva vissa filmer i Skandinavien överhuvudtaget. Ewa Cederstams “Våga minnas” är en av de filmer som hade sin världspremiär på Bio Rio under festivalen, med en knäpptyst publik under visningen och stora applåder för filmskaparna och alla medverkande som var närvarande efteråt.

“Våga minnas” är en lugn film, som följer regissören Ewa Cederstams försök att göra det som filmens titel sätter ord på: att våga minnas. Hon går tillbaka 25 år i tiden, till sin egen våldtäkt, rättegången efteråt och framförallt till tystnaden som kommer efteråt: “Det har gått 25 år och det är så lite jag kommer ihåg. Jag minns inte polisförhöret och jag minns inte heller rättegången och jag har aldrig pratat med mina föräldrar om våldtäkten, men den finns alltid där ändå.” Det är en synbart smärtsam process för alla involverade.

Tillsammans med henne möter vi hennes föräldrar i samtal om skuld, och om varför det inte pratades om våldtäkten efteråt. Hon talar med sin man om hur deras liv som par och som familj blir påverkat av det som skedde med hennes kropp. Vi möter en annan kvinna som kom undan samma våldtäktsman och som stod vid Ewas sida under rättegången. Ewa tar oss med till landsbygden där hon växte upp, till Malmö dit hon precis hade flyttat till sin första egna lägenhet när våldtäkten skedde, till sitt eget hem i Stockholm dit hon drog för att hon inte klarade av att stanna kvar i Malmö. Hon letar efter domen i arkivet, eftersom hennes eget exemplar inte finns längre. Hon hade aldrig läst den. Slutligen kulminerar filmen i ett målsägande polisförhör som hon går igenom i ett sista försök om att minnas, och på så sätt också kunna gå vidare.

Bredvid samtalen innehåller filmen en stor del naturbilder, poetiska sekvenser där landskapet åker förbi under en bilfärd, fåglar framför en blå himmel, snötäckta slättar. Dessa bilder blir stundvis ackompagnerade av regissörens berättarröst, stundvis av musik. Dessa visuella pauser känns nödvändiga för att ta till sig det som sker, det som sägs. De tillåter tid för kontemplation, både hos regissören/berättaren och hos publiken, och de sätter en lugnande kontrast till hemma- och kontorsmiljöerna som resten av filmen utspelar sig i. Här blir det ett eko hos åskådaren, tankarna tillåts att gå ifrån filmen till det egna livet, de egna bekantskaperna och det som inte tål att talas om i familjen och bland vänner och bekanta. Det är här filmens stora styrka ligger, det är här Ewas historia blir universell och bärande, det är här filmen finner sitt syfte och sitt mål: att hjälpa till att bryta tystnaden och öppna upp för samtal om det som har hänt. Som Ewa nämner under Tempofestivalens panel “Kvinnligheten och kroppen”: om hon bara kan hjälpa en enda kvinna att bryta tystnaden och skambeläggningen så känner hon att filmen har åstadkommit något.

“Våga minnas” är producerad av Mantaray Film i samproduktion med Avanton Productions och Sveriges Television. Filmen distribueras av Folkets Bio i samarbete med Våra Gårdar och Unga Klara och visas just nu på Folkets Bio i hela Sverige.

Denna text har först publicerats här på filmamasoner.no.