Tagged: western

Tåg-film

Två på många sätt lika och ändå väldigt olika filmer. Två filmer som jag dessutom räknar till den lilla skaran med filmer som jag gärna ser om – för att inte säga favoritfilmer. Två filmer som börjar med en tågfärd och som därför ägnar sig alldeles utmärkt till att skrivas om under månadens filmspanartema.

DeadManTrain

Film nummer ett är filmen som nästan känns som en boomerang, den kommer alltid tillbaks och dyker upp när jag behöver ett bra exempel på en film om eller med någonting. Typ kanot. Eller western. Eller symaskiner. Eller dikter. Eller döden. Eller tåg. Jim Jarmuschs Dead Man är kanske den absoluta filmen för mig. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av Neil Young) till bakgrundsljudet av ett rullande och stånkande ångtåg på väg till staden Machine där William Blake kommer att möta sitt öde. Tåget är början på en mysteriös och bisarr resa mot väst och mot döden, en resa där William Blake kommer att träffa en vän och skriva poesi.

OHortenBergensbanen

Film nummer två är en film som jag först såg själv. Sedan tog jag mina föräldrar till biografen för att se den med mig och till slut tjatade jag den på min sambo. Sedan dess nämner jag den alltid när någon vill ha ett tips på en trevlig och lite märklig film med både humor och mörker. Den börjar med den bästa filmmusiken jag vet (skriven av geniet John Erik Kaada) till en tågfärd längs med en av världens vackraste järnvägar: Bergenbanen. Det är O’Horten som kör tåget en av de sista gångerna innan han ska pensioneras, genom tunnlar och snötäckta vinterlandskap. Samtidigt är det början på en vardaglig, men liksaså ganska bisarr resa mot tillvaron som pensionär, en resa där Odd Horten kommer att växa som människa genom mötet med, ja, både ett barn, en hund och en underlig herre. Bland annat.

Det kanske känns märkligt att jämföra en svartvit melankolisk western med en norsk mörk komedi om en tågförare på detta sättet, men för mig har dem många likheter som kanske bottnar i att de båda börjar just med varsin tågfärd. Jag gillar tåg, i verkliga livet som på film, för att de har ett så bra resetempo. Varje tågfärd öppnar upp för nya möten och nya tankar, för förändring. Ett tåg är som flera rum där olika saker kan hända, där man kan röra på sig när man har suttit för länge. Som ett rullande hus där man tittar ut ur fönstret och ser att landskapet rör på sig. Det är ett fenomen som fascinerar mig och som har gett den här bloggen sitt namn.

filmspanarnaDen här texten är en del av Filmspanarnas blogmaraton med tema “tåg”. Läs de andra bidragen här:

Except fear, Filmparadiset, Fredrik on film, The Velvet Cafe, Harduintesettden, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Fiffis Filmtajm, Filmitch.

På väg

Den genren som förmodligen har fascinerat mig längst är western. De få filmerna jag och mina bröder fick med oss som barn inkluderade ett antal tyska spaghetti-western om en ädel indian med namn Winnetou och hans vita blodsbroder Old Shatterhand, filmatiseringar av Karl Mays oförglömliga böcker (här kanske borde jag inflika att Karl Mays böcker präglar tyskarnas förståelse av western mer än Clint Eastwood eller John Wayne, och det mest intressanta med hans verk är att han skrev western utan att någonsin ha varit eller ens sett Amerika – han satt i fängelse för bedrägeri och hade inget bättre för sig än att hitta på en massa historier om cowboys och indianer). Öknen och pil-skjutningen var nog det som var mest tilldragande, och dessa filmer har nog också bidragit till mitt goda omdöme om att hästar gör sig mycket bättre på duk/tv-skärm än på en äng utan staket mellan dem och mig.

Min kärlek till western fortsatte under min tid som filmstudent, och ledde bland annat till en B-uppsats om kostym i western, och ett muntligt examen om Jim Jarmusch’s fantastiska Dead Man som också gav den här bloggen sitt namn. Dead Man kallas gärna för en elegi, en dödsruna till genren, men under de sista åren har den ibland blossat upp igen i små och större verk. En sådan liten westernpärla är Kelly Reichardts film Meeks Cutoff (2010), som ger oss en blandning av roadmovie och kammarspel under ökenhimmel.

meeks_cutoff_poster

Historien utspelar sig omkring 1845, när ett stort antal nybyggarfamiljer beger sig ut på väg mot väst i vad som blev känd som Oregon Trail, mot det som många av dem hoppas ska bli det förlovade landet. Resan är lång, mycket längre än tänkt, och mödosam. Det går rykten om en avkortning, och en man med namn Stephen Meek påstår sig veta den kortare vägen. Ett litet antal familjer tror honom och följer honom ut i det okända landskapet. När filmen börjar har de varit på väg en bra stund, maten och vattnet blir mindre och förtroendet till Meek sjunker snabbt samtidigt som osäkerheten och hopplösheten växer. När en indian dyker upp och blir fången av männen ställs de inför avgörelsen – ska de fortsätta följa Meek, en av de egna som svikit tilliten, eller ska de lita på den främmande, okände, som uppfattas som en fara?

meeks-cutoff2

Reichardt centrerar filmens handling runt kvinnorna, och här först och främst Michelle Williams karaktär Emily. De har byggt upp ett eget fragilt gemenskap, hushåller med de få ressurserna de har kvar. Ibland uttrycker de tvivel, hopplöshet. Det är Emily som vågar ifrågesätta Meeks kompetens. Williams porträtterar en stark kvinna som motsätter sig männens dominans på ett stillsamt sätt och som inger de andra hopp. Och hon inger även hopp för genren: för första gången känner jag att jag kan identifiera mig med en kvinnlig westernfigur. Hon är varken hora, dansös eller pryd lärarinna, men en vanlig kvinna på en tung och mödosam resa med alla problem det innebär. Hon är inte snyggt tillgjort. Hon visar förnuft och styrka. Hon identifieras inte genom sin man, men genom sina egna handlingar och ord.

meeks-cutoff

Meek’s Cutoff är vacker på ett rått sätt. Jag kan känna svetten och smutsen, sanden som tränger in i vagnarna och tälten, törsten som genomsyrar allt. Kostymerna blir mer och mer slitna och smutsiga ju längre filmen pågår. Vagnarna kraschar, djuren törstar. Det resulterar i en realism lik den i Andrea Arnolds Wuthering Heights, en realism som verkar mentalt rengörande. Livet som skildras här är tufft och fullt av hårt fysiskt arbete, något som vi sällan upplever längre i vår moderna värld med skrivbordsjobb och fryspizza. När jag såg filmen på bio (i Tyskland hösten 2011 – den gick tyvärr aldrig på bio här i Sverige, men kan ses på dvd) blev jag nästan fysisk utsliten av upplevelsen, så djupt hamnade jag inne i berättelsen. Det är ett bra tecken för en välgjord western. Meek’s Cutoff är baserad på en sann historia, men i sin koncentrerade form, renodlat från allt onödvändigt, fungerar den också på ett metaforiskt plan – hur ofta visar det sig inte att en avkortning man tog för att snabbare nå sitt mål blir mer mödosam, mer ansträngande, men kanske också mer lärorik än man trodde?

filmspanarnaDen här texten skrevs i samband med filmspanarnas månadstema. Här hittar du de andra filmspanarnas inlägg:

The Velvet Café, Addepladde, Except Fear, Fiffis filmtajm, Filmitch, Filmparadiset, Flmr filmblogg, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, Jojjenito, Mode + Film, Rörliga bilder och tryckta ord.

 

 

Förfröjd: Django Unchained

När Quentin Tarantino kommer med en ny film väntar hela världen. Jag har under åren sedan Kill Bill blivit mer försiktigt med min entusiasm, men när Tarantino gör en western med Leonardo DiCaprio och Christoph Waltz i två av de stora rollerna blir det ren förfröjd.

Nu har det kommit en ny trailer, och postern är så snygg att jag skulle vilja hänga upp den i vardagsrummet. Tyvärr måste vi här i Sverige vänta ända till slutet av januari 2013, men det lär vara värt det.

Observations on Rio Bravo

Rio Bravo är en av mina favoritfilmer. Det är en sådan film som jag kan se om och om och om igen. Det vill säga mycket, eftersom jag oftast föredrar att se film som jag inte har sett tidigare. Och nu har David Bordwell skrivit en alldeles underbar och rolig artikel om Rio Bravo och dess användbarhet i vardagen: The Tao of Rio Bravo; or, A Yakky Way of Knowledge. Man måste nog ha sett filmen – och kanske gilla John Wayne lite grann – för att fullt ut uppskatta detta. Jag i alla fall fick inte bara ett brett leende i ansiktet, jag fick också lust att se om filmen en gång till.

En sak måste jag dock säga, min favoritraggningsreplik missade han att citera:

Feathers: I thought you were never going to say it.
John T. Chance: Say what?
Feathers: That you love me.
John T. Chance: I said I’d arrest you.
Feathers: It means the same thing, you know that.