Wuthering Heights

Jag tycker ju otroligt mycket om allt som heter kostymdrama, mitt examensarbete på universitetet handlade om kläder i Jane-Austen-filmatiseringar, och ingenting slår en ny version av det jag redan har sett 50 gånger tidigare och läst minst lika ofta. Märkligt nog så hör inte riktigt Emily Brontes Wuthering Heights till mina stora favoriter. Det är en ganska lång stund sedan jag läste boken, och jag kan inte minnas att jag har sett någon filmatisering av boken heller. Tills nu. När jag läste för ett antal månader sedan att det skulle komma en ny filmversion på bio blev jag väldigt exalterad, och desto mer besviken när jag fick veta att ingen bio i Uppsala skulle visa den. Så jag tog chansen att se den fredag eftermiddag på Bio Victoria i Stockhom, efter en intervju för filmamasoner.no (som kommer upp nästa vecka).

Filmupplevelsen var fantastisk. Andrea Arnolds Wuthering Heights (2011) är inte romantisk, den är inte lätt att ta till sig, den spärrar sig mot de vanliga kostymdrama-mallarna. Visserligen finns det kläderna, tidstypiskt tidigt 1800-tal. Kärlekshistorian, som är så väl känd att Kate Bush skrev en söt poplåt om Catherine och Heathcliff, står i centrum av filmens plot – och ändå inte. Det som däremot tränger sig på under hela visningen är mörkret, kylan, smutsen. Arnold får tillvaron där mitt i de vidsträckta engelska hedarna att kännas otroligt tung och ensam. Man jobbar hårt för sitt dagliga bröd, och det faller människorna inte lätt att öppna sig, att komma nära varandra, att ens acceptera varandra. Det pratas inte mycket i filmen, men relationerna blir desto mera fysisk – det är hårda slag, saliv, blog, jord, regn. Kameran kommer nära småkrypen, nära gräset, nära kroppen. Bilderna skapar obehag. Man blir utmattad av att uppleva den här filmen.

Jag vill inte återberätta plotten här (för detta hänvisar jag till wikipedia, eller ännu bättre, till att läsa boken själv – det lönar sig!), men koncentrera mig på de punkterna som jag anser vara väsentliga för filmen (spoiler alert!). Grundförutsättningen för filmen är att huvudpersonen Heathcliff blir intagen i familjen Earnshaw efter att familjefadern hittar honom på gatan under en resa, för att det är det rätta att göra som en god kristen. Heathcliff växer upp som en bror till barnen Cathy och Hindley. Medans Cathy blir hans lekkamrat och ljuspunkt som visar honom livet och lär honom att uttrycka sig, så blir sonen Hindely avundsjuk och framförallt våldsam över att plötsligt behöva dela sin plats i familjen med en främmande. I relationen till Hindley blir Andrea Arnolds val av en svart skådespelare till rollen av Heathcliff tydlig. Wuthering Heights blir plötsligt politisk och tar klar ställning mot rasism när Hindley med sina grova käkben och rakad skalle påminner om brittiska hooligans eller tyska neonazis, medans Heathcliff lika lätt skulle kunna vara ett ensamkommande flyktingbarn. Hindley påminner Heathcliff ständigt om hur utsatt och otrygg han är, och när familjefaren dör och Hindley ärver farmen tillskärps situationen märkbart: Heathcliff blir degraderad från familjemedlem till obetald och orespekterad dräng – man skulle lika gärna kunna säga slav.

Filmens mest centrala händelse har både förlösande och förödande effekt. Heathcliff hör hur Cathy berättar för någon annan att hon har tackat ja till att gifta sig med grannsonen, trots att hon i sitt hjärta vet att hon alltid kommer att älska Heathcliff. Denna bekännelse är förlösande för honom på det sättet att det får honom att ge sig av och göra något utav sitt liv. Han återvänder rik och välklädd, med synbart höjd status. När han får veta att Cathy verkligen har gift sig och övergett sin kärlek för honom så blir denna förlust och detta svek förödande för alla. Han börjar att systematiskt förstöra allas liv, inkluderat sitt eget, som han endast har kunnat se som något värdefullt genom Cathy och hennes kärlek till honom.

En bild som etsade sig fast hos mig är hur han långsamt hänger en hund vid ett staket. Bilden återkommer i filmens slut, där Hindleys försummade lilla son hänger de två sista hundarna på gården på precis samma sätt. Det är en obarmhjärtig värld utan hopp, där barn straffas för att de finns, och växer upp till vuxna som inte tar ansvar för sina handlingar. Kostymdramat kan nog inte komma längre ifrån romantiken än såhär.

4 comments

  1. Pingback: BrontëBlog: Make your choice: Growing Up Brontë or Jane Eyre … | Literature Blog
  2. Pingback: moving landscapes · Facit 2012
  3. Pingback: moving landscapes · På väg

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>